tassande en liten kaffekopp

Klokbok

2010-12-05T13:59:00.002+01:00

I väntan på tid och inspiration skickar jag ut ett nästan färdigt inlägg jag började med för länge sedan...
--------------------------

Jag har ägnat lite tid åt boken Att leva ett liv inte vinna ett krig av Anna Kåver. Själva läsupplevelsen är väl inte så mycket att hurra för, det mesta kändes som självklarheter som tuggades om och om igen. Men så här i efterhand märker jag att några av tankarna hon försöker plantera i boken ändå nästlat sig in i mitt tänkande, och det är nog närmare bokens syfte än just en spännande läsupplevelse.

Det Kåver försöker få oss att göra är att i korthet att i större utsträckning acceptera våra egna tankar och känslor och sakernas tillstånd. Det är klokt, och ibland så klokt att det blir riktigt tråkigt. Antagligen skulle världen vara ett bättre ställe om alla kunde ha den självdistansen, antagligen skulle många kunna må mycket bättre, men det skulle kanske bli lite tröttsamt i längden om alla var så kloka. Och många bra berättelser om komplicerade relationer skulle nog aldrig bli skrivna.

Hur föds en barnboksklassiker?

2010-10-08T15:55:00.000+02:00

Under ett par veckors tid har Allan Edwall läst Nalle Puh för hela familjen, morgon, middag, kväll. Ja, gärna 3-4 gånger på kvällen, och helst i bilen också. Även den bästa av barnböcker kan bli tröttsam i längden, men Milnes klassiker tål att nötas, speciellt med en så bra inläsning. Texten har också ett parallellt vuxentilltal: underfundigt, roligt och träffande. Han är inte ensam, vi hittar det ofta hos t.ex. Barbro Lindgren och namnen Astrid. I andra mästerverk för barn (t.ex. H.C. Andersens sagor) kan en vuxen hitta samhällskritik eller göra tolkningar kring mänskliga relationer och reaktioner. Är det månne detta som krävs för att en barnbok ska bli klassisk, helt enkelt att en vuxen ska stå ut med att läsa/höra den om och om igen eftersom den på något sätt även tilltalar henne?

Jag vet inte, frågan är väl om klassikerstämpeln idag snarare handlar om marknadsföring och gångbara figurer. Hur kan man annars förklara Barbapappas popularitet? De böckerna erbjuder en mycket märklig läsupplevelse, själv plågar jag mig igenom den som vi har. Här är det uppenbart inte texten som lockar utan bilderna. Man kan väl tänka sig att nostalgieffekten även gör sitt till. Vad tror du, vad krävs för att en barnbok ska överleva några generationer? Vilka av böckerna som ges ut nu kommer att hålla om femtio år?

När andra säger det bättre

2010-10-05T09:01:00.003+02:00

Både Som en roman och Drottningen vänder blad, som jag just har läst, innehåller så många klokheter, små välformulerade aforismer som jag vill skriva av och rama in. Jag borde nog på allvar i alla fall göra det förra och samla citat någonstans. Frågan är hur och var? Helst vill jag ha dem i en tjock, vacker anteckningsbok jag köpte förra hösten, som står i hyllan och väntar på sitt syfte. Om jag nu ska våga mig på att ens börja skriva i den. 280 sidor förpliktigar! Det gäller t.ex. att hitta ett passande citat att inleda med.

Samlar du citat? Var i så fall?

Nobelprisspekulation

2010-10-04T16:58:00.004+02:00

Idag satsar jag på en lågoddsare och letar fram Ngugi Wa Thiong'o ur bibliotekets magasin. Lite panikartat, kan tyckas, men några sidor kan jag nog hinna med innan torsdag! Thiong'o verkar vara den typ av samhällsengagerad författare som Akademien brukar tycka passar in på Nobels något luggiga frormulering "det utmärktaste i idealisk riktning". Ska bli spännande att titta närmare på honom!

Förra året hade jag ganska mycket tur och lyckades läsa Müller flera månader innan priset. Det var kul!

Läsning om läsning om läsning...

2010-10-03T23:42:00.001+02:00

...det är vad du ägnar dig åt just nu! (Och när du läste föregående mening blev det t.o.m. läsning om läsning om läsning om läsning!) Just nu läser jag två böcker om läsning. Den ena är Daniel Pennacs lilla Som en roman. Den har några år på nacken nu, och jag undrar om jag inte borde ha läst den tidigare? Jag menar, den borde i något sammanhang åtminstone ha funnits med på en lista med böcker jag förväntades läsa. Den är skriven i en tid när TVn och freestylen är romanläsandets största konkurrenter om ungdomars uppmärksamhet. Föräldrarna till en tonårspojke står rådvilla: varför vill han inte läsa? Vi som kämpat för att han ska älska litteratur! Modersmålsläraren i skolan väcker läslusten i en "hopplös" klass genom att läsa högt för dem. Läroplanen får vänta.

Boken väcker många tankar, dels eftersom jag jobbar i skolvärlden, men mest eftersom jag har två söner som en gång ska bli tonåringar men som än så länge älskar böcker. Jag är så nyfiken på hur det blir sedan. Kommer de att hitta läslusten eller inte? Hur kommer jag att reagera om de inte alls gör det? Kan jag verkligen låta bli att vara överentusiastisk när det gäller läsningen, så att de får känna att det sker på deras egna villkor? En sak som Pennac tar upp är att när han var barn sågs läsning som något onyttigt; man kunde förstöra ögonen och man skulle hellre leka ute än sitta med näsan i böckerna. Läsförbudet gjorde förstås läsningen än mer spännande! Jag minns faktiskt liknande episoder från min barndom, där jag smygläste i baksätet på bilen, fast mamma tyckte att det var viktigt att titta ut. När som helst kunde läsningen avbrytas av ett geografi-förhör: Jaha, var är vi nu då? Men, det vet du väl! Märkte du inte att vi precis åkte igenom Norrköping!? (På den tiden gick E4:an genom städerna.) Vad ska jag hitta på för att mina söner ska uppleva läsandet som nägot förbjudet och spännande?

I bilen lyssnar jag samtidigt på när Rakel Molin läser Drottningen vänder blad av Alan Bennett. Jag är en stor beundrare av Rakel Molins imiationer i Public service i P1, men den här inläsningen funkar inte alls. Hon läser hela boken, och drottningens tankar i synnerhet, med någon sorts snobbig, ironisk röst som förstör en hel del av det som verkar vara charmen med den här berättelsen. Inte sällan faller hon in i Gudrun Schyman-rösten, och det passar riktigt dåligt. Sedan är det nästan outhärdligt med till synes välartikulerade uttal som exv "träd-gården". Nä, jag står ut eftersom den bara är tre skivor lång och efterson jag tycker att jag kan omformulera det hela inne i huvudet till den ton som jag själv vill ha. Berättelsen är bedårande och intressant. Precis som Pennac väcker den tankar om litteraturens samverkan med sina läsare. Jag får återkomma till dessa tankar en annan gång!

P.S. För halvannat år sedan hade Lyran en tematrio som handlade om läsning om läsning. Där finns många boktips om man gillar att läsa om andra som läser!

Könsrollsfällor i barnböcker: Stereotypa vuxna

2010-09-24T11:29:00.006+02:00

Om man tittar på nutida svensk bilderboksutgivning så tycker jag att det finns gott om könsrollsöverskridande barn: flickor får vara arga och äventyrslystna, pojkar får vara kära och känsliga. Jag har inte så bra koll på om det ser annorlunda ut i böcker för de lite äldre barnen, men för de allra minsta skildras ett brett spektra av känslor och aktiviteter för alla.

Som exempel kan jag lyfta fram Stina Wirséns Vem är arg?, som vi har läst flitigt hela sommaren för tvååringen. Den trassliga nallen kallas för hon och katten med hjärta på magen är en han. Här är det nallen som fräser till och inte vill släppa in katten i leken. När katten blir bestört och kallar henne dum så tvekar hon inte att dänga en kloss i huvudet på honom. Någon spontan empati för den ledsne katten får vi inte se, utan bara det där lilla nyfikna leendet som så ofta kommer fram när barn i den här åldern inser att de har gjort något som fick någon annan att reagera(se bilden). Wirsén fångar det på pricken! Nalleflickan är också den som initierar sparka-sönder-klosstorn-leken senare i berättelsen. Pojkkatten hämnas visserligen klossbankandet med att bita nallen i benet, men han uppvisar överlag en lite lugnare och mer empatisk inställning; han bjuder in nallen i leken trots att de bråkat, blir lite chockad över kloss-sparkandet och tröstar genast nallen när hon råkar få en kloss i huvudet. Uppfriskande, tycker jag, att en flicka kan tillåtas ha bråkiga tendenser och att en pojke kan få ha det empatiska övertaget. (Min femåring protesterade förresten häromdagen när han hörde mig läsa för lillebror; "Är nallen en tjej? Men, tjejer slåss ju inte!" Där fick vi en anledning att diskutera saken!)

Barn tillåts vara barn och inte kön i bilderböcker - bra så! Men de vuxna då? Vissa bilderböcker utspelar sig helt i barnens värld, men ofta dyker en och annan vuxen upp. Ja, vissa barnböcker handlar förresten inte om barn över huvud taget. Min uppfattning har i alla fall tidigare varit att de vuxna i bilderböcker ofta skildras mycket mer könsstereotypt än barnen, och även mer könsstereotypt än i vuxenlittertur. Det är lätt att lägga ner tankemöda på att barnen i berättelsen ska vara hela människor och sedan låte de vuxna bifigurerna vara schabloner. Manliga bifigurer har gärna en yrkesbeteckning (polisen, cirkusdirektören, doktorn), medan kvinnliga kan få nöja sig med att omnämnas som "damen med den blommiga kjolen" eller liknande. (Jo, även vuxna kvinnor tecknas ofta med kjol eller klänning, se mitt tidigare inlägg om kläder i barnböcker.) Man hittar mammor sysselsatta med hushållsbestyr och pappor som går till jobbet eller läser tidningen i fåtöljen. Det går att hitta pappor som lagar mat, men det finns få mammor som ägnar sig åt något roligt.

Är det inte viktigast att barnen i böckerna tillåts vara människor och inte kön? Måste de vuxna också vara det? Ja, självklart. Annars blir ju könsrollsöverskridandet bara på lek och låtsas. Ska bilden vara att så länge du är barn får du vara som du vill men sedan gäller andra regler? Lek gärna polis, lilla gumman, men riktiga poliser är män. Självklart påverkas barnen mest av sin omedelbara omgivning och vad de ser där, men om bilderböckerna kan erbjuda ett alternativ är väl det toppen!

Jag skriver att jag uppfattade bilden av vuxna i barnböcker på det här viset tidigare, eftersom jag just nu har svårt att komma med konkreta exempel. För nästan tio år sedan gjorde jag en liten halvvetenskaplig undersökning där jag såg dessa tendenser, men då tittade jag på barnböcker utgivna mellan 1990 och 2000. Kan det vara så att författare och illustratörer har tänkt till och kommit runt den här fällan? Jag hoppas det! Jag skulle nog inte hitta ogenomtänkta vuxenstereotyper hos t.ex. Emma eller Lisen Adbåge. Ett annat skönt exempel är pekboken Brum! Pling! Hallå! där pappa matar bebisen och dammsuger och mamma klipper gräset och sitter framför datorn (om jag inte minns fel).

Vad ser du i barnböckerna? Hur skildras de vuxna?

---------------------------------------------------------------------------

Läs gärna mina tidigare inlägg om könsrollsfällor i barnböcker, om kläder som könskod och pojken som norm!

Hon som det handlar om

2010-09-20T22:41:00.005+02:00

Lyran efterlyser tre böcker med kvinnonamn i titeln i veckans tematrio. Här kommer de:

An någon outgrundlig anledning kom jag först att tänka på Fröken Smillas känsla för snö av Peter Höeg. (Sorry, jag vet inte hur jag får in ett danskt ö här.) Det jag minns bäst från den är de oväntat obehagliga vändningarna, en eldsvedd skalp, en udda sexscen och ett riktigt bra slut. Och så minns jag att jag läste den på en tågluff i Italien, i stekande julihetta! Vad minns du?

Mitta andra val blir Mästaren och Margarita av Bulgakov. Den berättelsen är ju fantastiskt märklig och härlig och påminner, när jag nu tänker på det, en hel del om Kärlekens historia av Nicole Krauss, som jag undvek att skriva så mycket om i vintras. Den förra börjar t.ex. på en parkbänk medan den senare slutar där. Båda berättelserna innehåller borttappade manuskript. Det kanske finns fler likheter än så? Bäst att läsa om Bulgakov vid tillfälle!

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman är så bra, helt enkelt för att Hjalmar Bergman är så bra. Finns det någon som skriver som han idag? Jag tar gärna emot tips! Fast, jag kan ju för all del läsa alla Bergman-böcker först. Har just börjat läsa om Farmor och vår herre och så kanske borde skriva ett inlägg om nostalgikicken i att lyssna på Markurells i Wadköping i våras. Minns ni förresten TV-filmatiseringen av Chefen fru Ingeborg, med Mona Malm och Björn Kjellman? Den var fin!

Vad borde en sverigedemokrat läsa?

2010-09-20T20:20:00.003+02:00

Dagen har känts så oerhört dyster. Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen. Var sjuttonde person i landet tyckte igår att detta parti är det bästa landet har att erbjuda. Det går inte för mig att låta detta gå obemärkt förbi.

Jag tänker mig att bokläsning rimligtvis borde fungera som ett skydd mot främlingsfientliga åsikter. Att läsa om hur andra människor upplever världen, oavsett om dessa människor lever på ett glättig chiclit-moln, i en socialrealistisk diskbänksverklighet eller i en skruvad fantasyvärld, borde vidga perspektiven och göra dig mer ödmjuk. Men det är klart, det finns också gott om litteratur som bara befäster bilden av "främlingar" som omöjliga, som delar upp folk i onda skurkar och goda hjältar och målar upp enkla, onyanserade shabloner av grupper och människor. Ändå blir jag storligen förvånad av undersökningen som Bokomaten berättar om idag, där 17 av 461 tillfrågade bibliotekarier uppger sig rösta på SD.

Bokhora uppmanar idag till engagemang, och lovar att trycka på mångfald och öppenhet under hösten. Nu gäller det att visa var man står! En svensk tiger alldeles för mycket, men extremisterna är högljudda, inte minst på nätet. Jag för min del tänker fortsätta att i handling ta för givet att människor i min omgivning inte röstar på SD (även om jag under hela dagen gått runt och grunnat på vilka av alla jag mött som gjor just det), för det borde vara alldeles självklart. Visst har vi åsiktsfrihet i Sverige, men det betyder inte att det inte finns idiotiska åsikter.

Vad ska man läsa då, för att få insikt i andra människors situation och kunna känna empati med främlingar? Jag skulle rekommendera Mobergs utvandrarserie. Har du fler förslag?

Ett gammalt oavslutat projekt

2010-09-14T22:31:00.004+02:00

Jag hittade ett inlägg om nämnt och onämnt kön hos Stina Wirséns barnbokskaraktärer och kom att tänka på att jag en gång i tiden utlovade en serie blogginlägg som skulle behandla könsroller i barnböcker. Jag lyckades då reflektera lite kring pojken som norm och könskodade kläder, men det finns ju så mycket mer att säga! Jaha, det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så, vad ska jag börja med: djur i barnböcker eller vuxna i barnböcker?

Mina läsare, med ludd i inälvsmaten

2010-09-12T13:52:00.003+02:00

Jag har ju varit borta härifrån ett bra tag, pga att blogglivet helt enkelt inte fick plats i vardagen, och har just hittat den nya statistik-fliken! Det är kul att se att folk har ramlat in på bloggen då och då, även under uppehållet. Mitt inlägg Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri? verkar vara det mest lästa, och flera har googlat på just Khemiris namn. Titeln är måhända lite missvisande, så jag undrar just om dessa läsare hittade det de sökte.

En sak är säker, och det är att personen som sökte på "ludd i inälvsmat" rimligtvis inte hittade det hen sökte! Och jag undrar så vad det var som orsakade den sökningen. Ludd i inälvsmat!? (Och i.o.m. det här inlägget har jag antagligen garanterat en förstaplacering på google på just den sökningen!)

På besök i det självkritiska berättarjaget

2010-09-10T10:37:00.006+02:00

En sak jag gillar med att lyssna på ljudböcker är att valet av titel oftast blir så slumpmässigt. Utbudet av ljudböcker på biblioteket är kraftigt begränsat, men därmed också överblickbart. Några hyllplan tittar jag snabbt igenom och blicken letar febrilt efter icke-deckare. Där är utbudet naturligtvis ännu mindre. Jag tar det som finns, det jag råkar hitta. Det kan ibland vara just det jag letar efter, men oftare är det något jag inte alls hade tänkt mig. Mina andra källor till ljudböcker är min pappa och min svärfar. Båda är med i en ljudbokklubb som gör att de aldrig behöver handla julklappar utan bara plocka någon mer eller mindre lämplig bok ur hyllan och paketera. Ingen av dem har väl stenkoll på vad jag gillar. Ibland får jag något riktigt bra, ibland slår de till med Liza Marklund.

En av de senaste ljudböckerna jag lyssnat på härstammar från pappas bokhylla, men jag plockade med mig den själv. Jag minns inte om det var för att pappa rekommenderade den eller för att det var den enda som inte var en deckare. Hur som helst så började jag lyssna på den utan att minnas vad den skulle handla om, utan att läsa på baksidan. Jag gillar när det blir så! Utan förväntningar ökar chanserna att bli positivt överraskad. Dessutom får man en ärlig chans att bilda sig en egen uppfattning om berättelsen i stället för att redan från början ha en baksidestolkning av typen "en berättelse om en man som i sökandet efter en skatt finner sig själv" i bakhuvudet. Jag lyssnar på ljudböcker när jag kör bil och då har jag lägligt nog inte heller möjligheten att snegla på baksidestexten i efterhand.

När jag började lyssna på Jag minns att jag sprang av Ron McLarty visste jag alltså inte vart den skulle ta mig. Den allra första biten var seg, tyckte jag. Huvudpersonen Smithy är en loj, miserabel och överviktig alhoholist som förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Han är full när han besöker dem på akuten och får lägesrapporten av läkarna, han är full på begravningen. Mer upplyftande berättelser har man ju hört. Historien fångade mig inte, men eftersom skivan ändå satt kvar i bilstereon när jag åkte till jobbet så fortsatte jag att lyssna. Och tur var väl det, för berättesen utvecklades naturligtvis och fick helt andra vändningar än jag först hade kunnat tro. Jag började gilla att ha Smithy Ide som reskamrat, så pass mycket att jag hälsade på honom när jag satte mig i bilen och verkligen saknade honom när boken var slut. Jag vill inte berätta för mycket vad den handlar om, för jag tycker att det är en sån där historia som ska falla över en i små bitar, lite i taget, annars tappar den sin största tjusningskraft.

Berättelsen är skriven i jagform och Smithy växlar mellan att berätta om något som hänt alldeles nyss och om saker som hände under hans uppväxt. Den påminner mig om Ut och stjäla hästar i upplägget och i tonen, men det kan också bero på att Torsten Wahlund och Rolf Lassgård låter ganska lika på rösten!

Något som jag tänkte på under lyssningen är hur väl McLarty har skildrat det förakt som Smithy hyser för sig själv. Han ursäktar sig i berättelsen, lägger gärna till "sa jag, dumt" efter sina egna uttalanden och återkommer ständigt till sin tafatthet, sina kroppsliga brister och hur han tycker synd om människor runt honom som måste stå ut med att se dem. Själv verkar han tycka om alla han möter, han ser det vackra och goda och får utan att egentligen säga eller göra något alls folk att öppna sig för honom. I och med detta blir Jag minns att jag sprang många människors berättelse. Om dessa berättelser har något gemensamt eller inte är svårt att säga, men de utgör en ... samtidsskildring.

Den vacklande självkänslan har Smithy Ide gemensamt med 17-åriga Cecile i Francoise Sagans klassiker Bonjour tristesse från 1954. Sagan var nitton när hon skrev boken och det märks hur nära hon fortfarande har till det sätt att tänka som ofta kan utmärka en person i de sena tonåren. Cecile har starka åsikter om det mesta. Nej, åsikter är fel ord - faktiskt kan man säga att hon i princip inte avslöjar några åsikter alls - hon har starka känslor kring det mesta. Hon blir impulsivt arg, häftigt eggad av (men inte förälskad i) sommarflirten och är däremellan svalt uttråkad. Hon har ständigt nya storslagna planer om hur hon ska vara , vem hon ska vara. Ena stunden drömmer hon om hur annorlunda och förfinad hon ska bli när hon låtit sig påverkas av inflytandet av pappans senaste kvinna. I nästa stund blir samma framtidsbild snarast ett skräckscenario. Det lustiga är att hon inte för sig själv velar mellan de två inställningarna utan de finns parallellt hela tiden och det förvånar henne inte alls att hon ändrar sig. När hon tänker på det ena sättet är det som om hon alltid har tänkt så, som om det var det enda självklara. Det hela fascinerar mig! Och så är det underbart att få lära sig ord som demimond och lapidarisk från en nittonåring!

Ett kort inlägg efter långt uppehåll

2010-09-09T22:15:00.006+02:00

Tematrio - finns det ett bättre sätt att hosta igång en gammal blogg i koma? Lyran vill ha tre böcker som nöjer sig med få sidor för att förmedla en bra berättelse. Här kommer tre små pärlor:

Bonjour tristesse av Francoise Sagan har jag just lyssnat ut. Tre skivor får väl räknas som en kortis! Här får vi komma innanför skinnet, in i huvudet på en 17-årig flicka och följa med på hennes tankemässiga krumsprång kring vad hon vill eller inte vill att det ska bli av hennes sommar, hennes relationer och henne själv. Jag kanske återkommer till denna!

Det femte barnet av Doris Lessing läste jag för ett drygt år sedan. Så här skrev jag om den då.

Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel García Márquez skulle kunna kallas för en kriminalroman, eftersom den handlar om ett mord. Men redan på första sidan vet vi vem som mördas och vem som mördar och sedan ägnas resten av berättelsen åt att kartlägga hur i hela fridens namn det kunde gå så illa. Upplägget är inte helt olikt det i Citizen Kane, med en undersökande journalist som i efterhand vill rekonstruera ett händelseförlopp.

Sådärja, det var ju inte så svårt att knåpa ihop något tillslut! :-)

Tankar i ett liv

2010-03-31T14:40:00.006+02:00

Jag fick en julklapp, en mycket miljövänlig och anti-kommersiell julklapp, av bloggvännen Vixxtoria. Aldrig förr har jag letat reda på en julklapp på biblioteket! Men jag har heller sällan fått en så uttänkt julklapp som ett personligt boktips med en lång motivering. Nu är boken läst - Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margaretha Strömstedt - och förutom att det gick fort och lätt, precis som utlovat, var det också en fin läsupplevelse.

Boken är självbiografisk, men mer av en tankebok än en berättelse om hennes liv. Vi får glimtar ur livet, små berättelser som är helt fristående men ändå tematiskt hänger ihop. Jag gillar verkligen det upplägget. Många viktiga händelser hoppas helt sonika över, men ibland kan man ana dem. Jag gillade hennes språk också. Hon skriver självutlämnande; det handlar om relationen med maken, om broderns självmord, om tvivel och otillräcklighet. Det är som om hon försöker att pussla ihop alla dessa små berättelser till en sammanhängande bild, en förklaring till varför hon är som hon är, varför allt blev som det blev. Slutet är svindlande och befriande! Kanske letar jag reda på hennes andra självbiografiska böcker för att komplettera bilden.

Eftersom jag nu hade fått den här boken som en speciellt utvald gåva av någon som bara känner mig litegrand blev jag också häpen och road över en hel del små lustiga kopplingar till mitt eget liv i Strömsteds berättelser. Jag tror att Vixxtoria är privatdetektiv, eller i alla fall en god människokännare!:-) (Och, nej, jag tänker inte avslöja de kopplingarna här.)

En sista intressant aspekt blandade in ytterligare en person i läsningen, nämligen en tidigare låntagare. Hen hade lämnat små spår efter sig i form av understrykningar. Det som strukits under var svårförstådda ord och uttryck, kanske sådant som läsaren slog upp i ett lexikon. Det lustiga var att många av de understrukna orden var ganska vardagliga medan de mer avancerade orden lämnades därhän. (Jag kan återkomma med exempel) Understrykningarna upphörde en bit in i boken - hade hen gett upp? Det här blev en helt egen liten historia värd att fundera på medan jag läste!

Tack än en gång, Vixxtoria, för en jättefin julklapp! Jag hade garanterat aldrig hittat den utan dig.

Länge leve dem som inte gjorde det.

2010-03-08T14:01:00.005+01:00

Jag hoppar på veckans tematrio hos Lyran och väljer ut tre läsvärda gamla svenskar. Ingen av dessa blev dock särskilt gammal, eftersom de alla tre valde att försvinna i förtid.

1. Karin Boye har med sin kultstatus nästan tjatats sönder. Men hon är ju så lysande att det faktiskt inte går! Hon får det att verka så enkelt att skriva poesi på vers; det är genialt. Kallocain var det länge sedan jag läste, den skulle jag gärna läsa om.

2. Stig Dagerman var en förträfflig novellist och hans dagsedel-dikter är så vassa i sin kyliga indignation. Många är ju direkt tidsbundna, men skulle tyvärr, med någon mindre förändring, fortfarande träffa rätt. Den här fanns i min barndoms diktbok.

3. Om jag kommer att tänka på en dikt jag har läst någonstans visar den sig ofta vara skriven av Hjalmar Gullberg. Död amazon gör mig tårögd varje gång.

Här och där, nu och då

2010-03-03T11:42:00.012+01:00

Det är kul att läsa flera böcker samtidigt och hitta kopplingar dem emellan. Ibland kanske de utspelar sig under samma tid fast på två olika platser, som när jag läste Glasfåglarna och Everything is illuminated och Sista kulan sparar jag åt grannen i tät följd. Alla tre utspelar sig delvis vid tiden för andra världskrigets utbrott, och det är intressant och lite svindlande att tänka sig dessa personer existerar samtidigt i sina olika världar, med sina olika bekymmer och glädjeämnen. När Nancy cyklar till posten på den uppländska landsbygden planerar man bröllop i Ukraina. Fast böckerna är helt olika i stil och innehåll kan de ändå knytas samman.

För en tid sedan läste jag Analys av ett mord samtidigt som jag lyssnade på Frukost på Tiffanys. Ja, alltså, jag har inte simultankapacitet nog att läsa och lyssna samtidigt (om jag ändå hade det!), men jag varvade dem. Båda utspelar sig i New York fast vid olika tider. I Analys av ett mord låter Jeb Rubenfeld oss få vara med när Sigmund Freud för första gången besöker staden år 1909. Han dras av en slump in i en mordutredning eftersom ett vittne verkar ha drabbats av ofrivillig stumhet och minnesförlust. Det mesta av handlingen är fiktivt förstås, men det blandas med vad som känns som gedigna kunskaper både om Freud och psykoanalysen och om livet i New York vid den här tiden. En rolig detalj är t.ex. beskrivningen av hur hästdroskorna mer och mer börjar ersättas av automobildroskor. Bra, tycker de flesta, för då slipper man föroreningarna (läs: hästskiten)! Det finns inget bättre sätt att lära sig om historia än att läsa skönlitteratur. En riktigt duktig och påläst författare kan verkligen levandegöra de historiska förloppen och hur de påverkade vanliga människor. Just New York vid just den här tiden känns dessutom extra intressant för mig eftersom min mormorsmor bodde där då.

I Frukost på Tiffanys har det blivit 40- eller 50-tal i New York och vi får lära känna den unge författaren som lär känna den irriterande men fascinerande nittonåringen Holly Golightly, som bor i hans hus. Truman Capotes kortroman/långnovell är mycket mer ett personporträtt än en miljöbeskrivning men i vissa scener skymtar staden fram, men mindre, mer hemtrevlig än i Analys av ett mord. Jag gillade verkligen Mathias Henrikssons inläsning av berättelsen. Han får till den där femtiotalstonen i Hollys repliker. Och då kan jag se dem framför mig, de nu drygt åttioåriga tanterna i bekantskapskretsen; unga, sprudlande, gestikulerande och mer vågade än man idag skulle kunna tro. Även den närmaste, personliga historian kan få liv genom litteraturen!

(Jag ber om ursäkt för hur detta inlägg ser ut! Uppenbarligen var det ingen bra idé att skriva det på annan plats än i direkt i bloggen. Jag får bara inte till radbrytningarna!)

Kvällens äventyr och lyckliga slut

2010-02-05T21:56:00.005+01:00

När det känns som om jag inte hinner läsa måste jag ju ta med i beräkningen att jag i alla fall läser en hel del barnlitteratur!

Femåringen ville läsa Vasagrisen vid nattningen ikväll. Björn Bergenholtz har gjort minst fyra böcker om grisen Lindbom och hans äventyr i olika historiska sammanhang. I Vasagrisen släpas han ombord på Vasa för att bli middagsmat åt en "vissel-amilar". Lindbom smiter förstås, springer, likt Kate Winslet och Leonardo di Caprio på Titanic, runt i alla olika utrymmen på Vasa och överlever slutligen skeppsbrottet fastklamrad vid en avbruten mast. "Det slutade lyckligt i alla fall!" suckar femåringen lättad, när sista bilden visar Lindbom bland vrakspillrorna. Jag tänker att jag inte ska säga emot honom sådär precis innan han ska sova.

Ettochetthalvtåringen vill just nu helst höra Simons anka, av underbara Ann-Clara Tidholm, som nattningsrutin. Handlingen är lika vardagligt rafflande som den brukar vara i Tidholms böcker. Simon har en anka i ett snöre, men snöret lossnar och ankan rullar iväg. Den rullar förbi leksaker, barn, en krokodil (!), hamnar i havet, simmar runt, kastas av en våg upp i luften, flyger lite och återvänder till Simon. "Det var roligt i världen, men farligt också" blir den pricksäkert åldersanpassade slutsatsen innan Simon, som har en anka, och ankan, som har Simon, går hem.

Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri?

2010-01-22T13:05:00.005+01:00

Jag ska utveckla förra inläggets tanke en aning och låta detta inlägg handla mer specifikt om Khemiris böcker, vilket var ursprungstanken.

Jonas Hassen Khemiri skriver in sig själv i både Ett öga rött och Montecore. I den sistnämnde spelar han en huvudroll; författaren Jonas Hassen Khemiri skriver, tillsammans med pappans barndomsvän Kadir, en roman om sin egen uppväxt och om sin pappa. Barndomsminnena skrivs i retrospektion och när vi läser Kadirs reaktioner på de olika avsnitten kan vi också ana att de friseras och förvrids en aning. Fast ofta finns inte de bitarna som Kadir kommenterar med i romanen - alltså har de ändrats, men har de ändrats till den sanna versionen eller till en annan halvlögn? Och hur i hela världen hänger romanens Jonas Hassen Khemiri ihop med verklighetens Jonas Hassen Khemiri? Vad är sant, vad är påhitt, och framför allt: spelar det någon som helst roll när man skapar litteratur? Här uttalar han sig själv om Montecore, om "fantasins seger och vikten av att leka med författarens makt över läsaren".

I Ett öga rött fungerar Khemiri som en bifigur som flyttar in i lägenheten bredvid huvudpersonen Halim, och det antyds också att hela boken kan vara ett autentiskt dokument som Khemiri har fått av Halim, att publicera precis som det är. Så vem är Halim och vem är Khemiri och var går gränsen? Jag är inte alls intresserad av att veta det egentliga svarer utan gillar verkligen att grubbla på det! Montecore består till stor del av brev, men Ett öga rött är skriven som en dagbok. Och hur autentisk är då en dagbok? Berättar den sanningen om huvudpersonens liv, tankar och handlingar? Ha, skulle inte tro det! Halim berättar exempelvis att han med svårighet får på sig sin pappas största t-shirt, eftersom han har så stora muskler... hm. På flera ställen ändrar Halim sin brättelse i efterhand och menar att han hade velat göra så, men gjorde det inte. Detta blir en vink om att vi egentligen inte kan lita på någonting han skriver. Är han en ligist? Klottrar han på toaletterna och sparkar ner sina klasskamrater? Trycker han på "mute" och är stentuff när elevassistenten försöker vara juste? (Hm, elevassistenten kanske iofs indikerar att han bråkar en del). Och pratar han en så bruten svenska som han skriver - nej, det får vi flera ledtrådar till att han inte alls gör.

Och när man tänker såhär så blir huvudpersonerna i Montecore och Ett öga rött ganska lika varandra, trots att de är så olika. Om båda två fabulerar och överdriver en viss sida hos sig så kanske de egentligen är samma person, fast i två olika fantasier? Är det där, någonstans mitt emellan som vi hittar Khemiri, den verklige Jonas Hassen Khemiri? Ingen aning, men det är roligt att tänka på!

Är det sant som det är sagt?

2010-01-19T11:54:00.001+01:00

Sanna historier är väldigt populärt. Från elevhåll får jag ständigt höra att berättelser ur verkliga livet är viktigare, intressantare och mer spännande och läsvärda än påhittade.Jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Liksom det faktum att så många känner sig lurade när det framkommer att den där sanningen kanske inte var så sann, när allt kom omkring. Som psykologiintresserad ställer jag mig naturligtvis frågan: varför detta behov av sanning? Varför denna misstänksamhet mot fiktion?

Jag tror att det där med att bli lurad är en viktig faktor. Vem tror på sagor? Det är väl lite barnsligt? Om jag visar att jag håller mig i den verkliga världen så framstår jag nog som mer vuxen, mer seriös. Det går i linje med barnets behov av att avslöja tomten, att se linorna som skådespelaren flyger i, att poängtera att jag förstår minsann att det här inte är på riktigt! Jag ser de faktiska förhållandena! Mig ska ni inte tro att ni lurar!

Antagligen spelar min egen förmåga att bedöma in. Om jag känner mig osäker på vad jag ska tro på, vad som är fakta och fiktion och hur i hela friden man avgör det så kanske jag inte vill riskera att verka dum om jag "går på" en uppdiktad historia. Då är det säkrare att hålla sig till det som faktiskt stämmer, för det kan jag lita på. Jag kan tänka mig att detta kan ligga till grund både för valet av verklighetsbaserade berättelser och indignationen när de inte är sanna. Det märkliga här blir ju att den sanna berättelsen är mindre tillitlig än den uppdiktade. Påhitten är påhitt och står för det, men sanningen har alltid ett större eller mindre mått av lögn och/eller subjektivitet i sig, vilket gör den mycket svårare att bedöma. Så där biter jag mig själv i svansen om jag tror att sanna historier kan jag lita på.

Ytterligare en faktor skulle jag tippa är nyttotänkandet. Vad är meningen med att ägna tid och kraft åt att läsa om sådant som någon har hittat på? Hellre lär jag mig något om världen genom att läsa om sådant som faktiskt har hänt.

Slutligen (i min reflektion - det finns säkert en uppsjö av fler orsaker) blir de sanna bilderna ur verkligheten relevanta när jag sätter dem i relation till mig själv. Det finns en igenkänningsfaktor; det här är inte obekant för mig, jag förstår vad som menas, vilken värld dessa personer lever i. Jag kan jämföra deras situation med min egen och förhoppningsvis komma fram till att jag har det ganska bra och är en god människa.

Själv älskar jag när litteraturen balanserar på gränsen mellan saga och sanning, när den leker med begreppen, medvetet luras eller är oklar. Jag tycker om att inte veta, att tvingas tänka vidare, undra, försöka dra egna slutsatser. Jonas Hassen Khemiri balanserar så härligt självsäkert på den här gränsen, både i Ett öga rött och i Montecore. Han lurar oss åt ena eller andra hållet, låter oss tro på något som vi i nästa ögonblick måste förkasta. Han gör det inte för att luras och sedan peka finger; han utvecklar sina läsares förmåga till kritiskt tänkande och ifrågasättande.

Nytt år, nya tag: upp på hästen igen!

2010-01-17T23:23:00.005+01:00

Nu har jag gått och grunnat några dagar på vad jag ska skriva på bloggen, och liksom fastnat. Det var så längesedan att det känns som om jag borde börja med något viktigt och genomtänkt och inte bara "jaha, nu har jag äntligen läst Ett öga rött och den var ju riktigt bra men inte alls som jag tänkt mig trots att jag läst femtioelva bokrecensioner av den". (Fast det skulle i och för sig stämma rätt så bra med läget.) Så här sitter jag nu och skriver något sorts "kära dagbok, uräkta att det var så längesedan jag skrev" och kommer nog inte komma så mycket längre i kväll, för det finns inte tid till det där genomtänkta och intressanta inlägget. Men nu har jag i alla fall tagit tag i det, så att det inte ser ut som om jag totalt tappade intresset för litteratur efter Lisa Marklund-utflykten jag skrev om sist! (Kan tillägga att jag tappade intresset för Marklund i alla fall...)

(Och som en parentes undrar jag varför i hela världen jag hade så många besökare idag, innan jag skrev detta alltså? Har ngn länkat?)

Outforskad mark(lund)

2009-11-24T08:16:00.003+01:00

När jag nu har läst en så fantastisk bok kände jag att jag liksom inte kunde påbörja någon annan bok som jag misstänkte var riktigt bra. Som om det skulle göra mig otrogen eller få förälskelsen att blekna. Och så är det kanske inte heller helt juste mot den nya romanen att bli jämförd med sin företrädare. Därför har jag nu valt något helt annat, något helt otippat och helt utan förväntningar. Jag letade bland lagret av ljudböcker som vi samlat på oss och hittade Liza Marklund. Jag har aldrig läst något alls av henne och jag har ingen aning om ifall denna (Nobels testamente) är någon av höjdarna eller inte. Det kändes hursomhelst lite kul att hoppa vidare till något så oväntat. Uppläsningen är inte dålig och texten tillräckligt spännande för att hålla mig vaken i mörkret i bilen på väg till jobbet. Fast jag måste säga att jag hittills har väldigt svårt att känna någon som helst sympati med huvudkaraktären - nej, då är mördaren mer intressant!

Jag är obegripligt intellektuell i Paris

2009-11-22T22:05:00.011+01:00

Den kultförklarade bokhandeln Shakespeare & co. i Paris låter sig bäst beskrivas med ett urval bilder. Häng med! En fantastisk atmosfär! Ett myller av böcker! På övervåningen kan man hänga och läsa.
Något sorts ordat kaos (?) i biblioteksdelen. En mysig barnhörna. Man kan spela en trudelutt... ...eller sitta här och författa!

Alldeles, alldeles betagen

2009-11-22T15:16:00.003+01:00

Det skulle kunna vara så att jag just har läst världens bästa bok. Jag borde egentligen inte skriva det, för då kommer kanske den som läser detta och sedan läser boken att ha alldeles för höga förväntningar på den. Fast jag skulle säga att den klarar höga förväntningar.

Boken som har tagit mig med storm är Kärlekens historia av Nicole Krauss. Den är så välkomponerad, så vemodig, så... äh, orden låter futtiga. Man vill liksom bara krama den!

Kärlekens historia är en berättelse om kärlek, ensamhet, överlevnad - eller sammantaget, om att överleva utan den man älskar. Samtidigt handlar den om författarskap och litteratur, om att uttrycka sin kärlek och saknad, eller att inte kunna det.

Ju mer jag tänker på den här berättelsen desto större blir den. Jag vet inte om jag vill prata för mycket om den än - den ligger ännu lite för nära, behöver bearbetas mer.

Jag grämer mig lite över att jag inte minns hur boken hamnade hamnade hos mig. Jag hittade den i bokhyllan, efter att jag tänkt att jag skulle läsa den. Har jag fått den av någon? Har jag köpt den och sedan glömt den? Jag har nog koll på hur jag har fått tag på nästan varenda bok i min bokhylla, men inte just denna!

Mina slut

2009-11-19T23:26:00.000+01:00

Här kommer i alla fall mina slut. Jag har inte begränsat mig till böcker utan tänkt berättelser i stället. Några var faktiskt lite klurigare än jag hade tänkt mig att hitta bra exempel på.

ett abrupt slut: Äh, jag kom inte på något just nu. Återkommer.

ett utdraget slut: Cyrano de Bergerac dör otroligt långsamt. Åtminstone tyckte vi det när vi såg filmen med skolan och skulle hinna med en buss efteråt.

ett lyckligt slut: Det får bli en av mina favoriter, Hemlängtan av Michelle Magorian.

ett olyckligt slut: Här kom jag att tänka på en novell av Ivar Lo Johansson, som jag just nu glömt namnet på, där den lilla hunsade Askunge-lika statarflickan Maj, som får bo på nåder hos rika familjen, inte alls får någon prins eller något slott på slutet. Hon blir bara bitter och elak.

ett överraskande slut: Berättelsen om Pi av Yann Martel. Say no more.

ett väntat slut: Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel Garcia Marquez. Vi får veta redan i första meningen att han kommer att dö, och det gör han i slutet, men det är ändå extremt känsloladdat.

ett klibbigt slut: Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Se tidigare inlägg.

ett välavvägt slut: Filmen De andras liv av Florian Henkl von Donnersmark. Här faller man inte i sliskighetsfällan utan låter berättelsen sluta snyggt och värdigt.

ett fegt slut: Disney's filmversion av Den lilla sjöjungfrun!

ett modigt slut: Det måste ju bli Noras avsked i Ibsens Ett dockhem.

ett irriterande slut: Värddjuret av Marie Hermansson. Jag är fortfarande irriterad för att jag inte fattar.

ett perfekt slut: Jag brukar faktiskt gilla de allra flesta slut. Ett bra har Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri.

Slutet gott, allting gott

2009-11-19T00:10:00.008+01:00

Inspirerad av Vixxtorias inlägg om dåliga romanslut slänger jag ihop en liten enkät för alla som inte är rädda för att prata om slutet på berättelsen. Välj själv om du bara nämner titel eller avslöjar allt! Lägg gärna till fler kategorier om du vill. Jag återkommer med egna svar.

- ett abrupt slut
- ett utdraget slut
- ett lyckligt slut
- ett olyckligt slut
- ett överraskande slut
- ett väntat slut
- ett klibbigt slut
- ett välavvägt slut
- ett fegt slut
- ett modigt slut
- ett irriterande slut
- ett perfekt slut

(Och alla dessa slut får mig att tänka på min systers amerikanska kompis, som med knagglig svenska skulle försöka tyda sensommarskyltningen i stadens affärer: "I understand 'rea', but what is 'slut-rea'?!")

Vad är meningen egentligen?

2009-11-17T22:22:00.003+01:00

Nu har jag hållit den här bloggen flytande ett tag, även om den de senaste månaderna har fått mycket övning i att hålla andan länge under vatten. Det är kanske dags att presentera något slags syfte med mitt skrivande:

Jag skriver här för att vara en skrivande människa. Jag tycker om att skriva men kommer mig inte för att göra det annat än i jobbet. Här ska jag skriva, formulera mina tankar, öva på att uttrycka mig, bli medveten om svårigheter och friheter i skrivandet. Visst kan inlägg få vara spontana, korta och lite ostrukturerade ibland, men jag ska i första hand sträva efter att skriva bra!

Jag skriver här för att ingå i en gemenskap. Ja, det här var faktiskt inte alls ett ursprungligt syfte, men ju mer jag läser andra bokbloggar (och andra bloggar som inte nödvändigtvis handlar om böcker) desto mer känner jag att gemenskapen är ett syfte i sig, eller i alla fall en av de viktigaste anledningar till att jag vill fortsätta.

Jag skriver här för att läsa mer. Jag har tidigare skrivit om att jag hade tappat bort mina läsvanor. Att skriva om de böcker jag läser var ett ursprungligt syfte, liksom målet att läsa mer än jag gjorde. Jag satte upp som mål att läsa minst en bok i veckan, och min tanke var att annonseringen av utlästa böcker på bloggen skulle fungera både som piska och morot. Nu har jag inte lyckats upprätthålla en-bok-i-veckan-målet på senaste tiden, men jag har definitivt blivit mer av en läsare än tidigare. Framför allt har jag fått bättre koll på både gamla och nya titlar tack vare alla andra bokbloggar jag har hittat! Jag skriver däremot inte om allt jag läser.

Jag skriver här för att diskutera enskilda böcker eller litteratur i allmänhet. Det är ju så kul att prata om en bok med någon annan som läst den! Eller att jämföra upplevelser av litteratur och läsning. Om du som läser här ser att jag nyss läst en bok som du tycker något om får du gärna uppmana mig att skriva om den! Jag skriver som sagt inte om allt jag läser, men det betyder inte att jag inte har tankar kring böckerna. Vet jag att någon vill diskutera blir jag med största sannolikhet peppad att skriva ner dem! Jag vill inte skriva regelrätta recensioner utan snarare presentera och diskutera tankar som väcks vid läsning.

Jag skriver inte för att jag tror att jag har mycket att säga mänskligheten, men blir såklart glad om någon vill läsa, och ännu gladare om någon vill kommentera och diskutera!

What's in a name?

2009-11-07T22:04:00.006+01:00

Jag funderar på när jag blev medveten om att böcker hade författare, eller när jag började bry mig om det. Idag tänker jag så självklart på författaren. Kanske inte just när jag läser, det beror ju på historien, men i alla fall innan eller efter läsningen. Vissa författare genomsyrar sina historier, andra glömmer man bort för att berättelsen är så självgående. Jag kan inte säga att jag föredrar det ena före det andra; omväxlingen förnöjer som med allt. Men det var längesedan jag läste en roman utan att överhuvudtaget reflektera äver författaren.

Tanken väcktes av ett biblioteksbesök. Jag letade efter ljudböcker till femåringen, eftersom vi andra i familjen börjat tröttna så smått på dem han redan har. Inte för att de är dåliga, utan för att vi ibland får höra samma berättelse tre eller fyra gånger på en dag. Hursomhelst så var bibliotekets utbud av barnsagor på skiva ganska begränsat. Men så hittade jag Smeden och stjärnan av JRR Tolkien. På baksidan läste jag: "Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med gott minne och inte så långt borta för folk med långa ben". Det klack till i mig och jag kände genast fortsättningen, som inte stod där: "Staden hette Stora Wotton, för att den var större än Lilla Wotton". Den här boken läste jag i lågstadiet. Det var i andra, kanske tredje klass och vi blev indelade i läsgrupper utifrån hur bra vi läste. (Tveksam metod, kan jag tycka i efterhand; det blev så väldigt uppenbart "bästa gruppen" och "sämsta gruppen". Fast då tyckte jag förstås att det var kul att få läsa det som passade mig.) Vi satt i ring och turades om att läsa högt ur boken. Jag minns egentligen inte så mycket av historien, men just dessa första rader har fastnat i mitt minne. Vi gillade dem, minns jag, en klasskamrat och jag, och när vi skulle skriva någon sorts redovisning av boken i det blå A5-skrivhäftet citerade jag dem. Det pirrglada igenkännandet fick mig förstås att låna skivan, men jag har inte hunnit lyssna på den än. Det ska bli kul att se om fler minnen kommer tillbaka!

Men så till det här med författare; vilken överraskning att det är Tolkien som skrivit berättelsen! Hans namn kan inte ha sagt mig något på den tiden, jag tänkte inte på det, la det inte på minnet. Jag måste ju i den åldern ha börjat tänka på att det fanns författare. Stefan Mählqvist var noga med att lyfta fram det. "Dagens boktips: Smeden och sjärnan, av JRR Tolkien", skulle han ha sagt. Vilka namn kände jag till? Astrid Lindgren? Jo, antagligen. Annars var nog Maria Gripe ett av de första namn som fastnade, eftersom hon blev en favorit. Min lågstadielärare läste Agnes Cecilia högt i klassrummet, och när jag ett par år senare själv läste Tordyveln flyger i skymningen visste jag att den var skriven av samma författare. C.S. Lewis, Michael Ende och Michelle Magorian lärde jag känna på mellanstadiet. Lärde jag mig författarnamnen när jag läste mer än en bok av samme författare eller när jag fastnade för boken? Antagligen både och. Av Eric Linklater läste jag bara Det blåser på månen, men han fick bli kvar i minnet. Jo, i lågstadiet blev Ole Lund Kirkegaard ett välkänt begrepp, även han uppläst av vår bokälskande fröken. Hon skrattade så hon grät när hon läste Gusten Grodslukare! Zacharias Topelius fick också fäste när vi spelade upp någon av hans sagor på roliga timmen. Det finns nog fler; jag märker att de dyker upp när jag skriver. T.ex. var jag nog mycket tidigare medveten om Elsa Beskow.

Men jag tänker att de jag minns är sådana som jag i efterhand har repeterat, stora kända namn. Är då minnena verkligen från den tiden eller från någon annan tid, senare? Jag måste ha läst böcker av mindre kända författare också - finns de namnen kvar? Jag minns en bok jag gillade som hette Någon sorts torsdag, men kan inte för mitt liv framkalla något författarnamn. Men det säger ju egentligen inget om hur medveten jag var då, bara hur gott mitt minne är. Minns du om du tänkte på författare när du var liten? Hur liten?

Vi har läst böcker för femåringen sedan han var ett, och jag har för vana att läsa á la Boktipset och alltid inleda med titel och författare. Jag tänker mig att vetskapen om att det finns en författare bakom en berättelse kan inspirera till att skapa berättelser själv, men också främja en språklig medvetenhet; att förstå att berättelsen är skapad, orden utvalda. Jaja, det återstår att se om det kan få den effekten. Mest gör jag det nog för att det roar mig att läsa på det viset! Och om femåringen frågar mig när han är trettiofem kan jag säga att ja, han var medveten om en hel del författarskap redan som barn, även om han inte minns det sedan. Han har t.ex. redan glömt att han döpte en liten docka till Tove Jansson för några år sedan!:-)

Boken eller filmen?

2009-11-02T21:17:00.003+01:00

Lyran uppmanar oss i veckans tematrio att skriva om böcker som blivit film.

1. Den långa flykten av Richard Adams är en av mina absoluta favoriter. Därför var det med viss skepsis som jag såg den tecknade filmen. Den visade sig dock vara riktigt, riktigt bra. Scenen med aftonrodnaden som i Femmans huvud förvandlas till blod är mästerlig.(ca 8.15 in i klippet nedan) Men det är något med de brittiska rösterna som jag inte riktigt kan förlika mig med.

2. Doktor Romand av Emmanuel Carrère var en hemsk, men intressant bok. Filmen Motståndaren är inte alls dåligt gjord, men för obehaglig att stå ut med.

3. Filmen Orlando är fantastisk. När jag gjorde ett försök att lyssna på Virginia Woolfs original (tyvärr fick jag sluta pga usel uppläsning) tyckte jag mycket om texten också, och förstod ännu tydligare hur otroligt välgjord filmen är. Ansiktsuttryck som beskrivs i romanen är så på pricken i filmen! Jag ska verkligen ta mig för att läsa den ordentligt.

Du som läser detta tillhör en liten exklusiv skara!

2009-10-24T21:24:00.003+02:00

Jag kikar på min besöksstatistik och ser att jag på nobelpristorsdagen hade 78 unika besökare, att jämföra med det vanliga dagssnittet på ca 8 (där jag själv säkert är inräknad mer än en gång - vet inte riktigt hur den räknar). Jag antar att de flesta av dem kom hit via Lyrans länk till mitt inlägg om Hjärtdjur. Det är ju kul att många åtminstone har kastat ett öga på mina tankar kring Hjärtdjur, men jag måste tillstå att den uppmärksamhetstörstande delen av mig grämer sig över att jag inte hade något bättre att visa upp bland de nyare inläggen. Fast, då kanske något skulle förvänta sig att jag skrev saker om böcker då och då, vilket inte verkar vara fallet. ;-)

Just nu lyssnar jag på Nancy, skriven och uppläst av Elsie Johansson. Jag tycker bara mer och mer om den. Älskar hennes språk! Kanske återkommer om den, men jag har åtminstone skrivit om de två första böckerna i trilogin.

Om stress, eller varför jag skriver och läser så lite

2009-10-24T20:59:00.011+02:00

Malinka skriver idag om stress, och eftersom jag kände igen mig så mycket i det hon skrev och faktiskt tidigare idag tänkt på just detta så försökte jag plita ner mina tankar.

Jag har brukat säga att jag är stresstålig. Vad i h-e menade jag med det egentligen? Jag tål ju ingenting! Jag klarar inte av när jag förväntas hantera massa saker samtidigt, blir stel och gråtfärdig när energin och tiden inte räcker till en bråkdel av alla måsten. Det som jag kallade min stresstålighet tidigare var nog bara en sorts brist på ambition. Varför jobba ihjäl sig, liksom? Varför springa när man kan gå? Varför sträva när man kan nöja sig? Tao enligt Puh var min lilla bibel.

Nu är stressen helt annorlunda. Nu sätter min sengångarattityd mig ständigt i klistret och stressen handlar om att jag verkligen inte borde vara sådär lugn som jag tenderar att vara, jag borde vara mer i farten, få ändan ur vagnen, vara mer företagsam, snabbare - och lite slarvigare, för nogrannhet tar tid!

Och ändå, någonstans inom mig, inte ens så djupt inom mig utan ganska tydligt medvetet, så vet jag ju att det är bra för hälsan att ha en lugn personlighet. Det borde vara det, tycker jag i alla fall. "Ingen tackar dig om du stressar ihjäl dig!". Fast, jo. Dagens samhälle tackar och bockar och krusar något alldeles förfärligt för folk som stressar åtminstone halvt ihjäl sig. För att parafrasera Werner Aspenström: Jag är hemma i denna tid, men denna tid är inte hemma i mig. Eller som Sigbjörn Obstfelder skrev: "Jeg er vist kommet på en feil klode! Her er så underligt…"

--- --- ---

Och när jag letar efter originaldikten av Aspenström, den om hur han går som en älg på Stockholms gator, så hittar jag dikten som satt på min studentvägg:

Projekt

Lyssna en stund på dem som ropar "måste".
Avbryt dem sedan.

Lyssna en stund på dem som ropar "ingen måste".
Avbryt dem sedan.

Stå en stund på det som är "botten i alla".
Fall sedan i det bottenlösa.

Jag ska nog skriva ut och sätta upp den igen. Påminns i hjärteroten om varför jag är så fäst vid W. A.

--- --- ---

Rättelse: Gah! *Slår mig för pannan* När orden ramlade rätt i huvudet insåg jag förstås att jag alldeles blandat ihop det! "Originaldikten" var ju inte alls Aspenströms utan Ekelöfs rader: "Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig". De råkade i mitt minne beblanda sig med Aspenströms rad: "Ibland är jag inne i staden, ibland är staden inne i mig". Ingen av dem passade egentligen till det jag skrev, men de blev tillsammans inspirerande ändå! :-)

Och när vi kommer fram, ska vi se på Notre Dame!

2009-10-16T18:55:00.002+02:00

Nu bär det snart av till Paris! Jag skulle gärna vilja ha era bästa tips på fina (höst-)platser, mysiga restauranger och kul affärer. Fast främst vill jag ha era idéer om akiviteter med litteraturanknytning i Paris! Jag har ju redan tänkt ut lite, men några tips skule inte skada. Och Paris-miljöbeskrivningar i både dikter, noveller och romaner - det måste vi ju frossa i! Hjälp mig att komma på en massa bra sådana!

Jag är min bokhylla!

2009-10-14T23:57:00.008+02:00

"Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla." Jag hittade enkäten hos Bokmania som hittade den hos Bokbabbel.

Är du man eller kvinna? Mödrar och söner

Beskriv dig själv: Språk och social miljö (fast det skulle kanske vara roligare att skriva Dvärgen eller Lär känna psykopaten!:-))

Hur mår du? Motsägelser

Beskriv stället du bor på: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Vart skulle du vilja resa? Ett nytt land utanför mitt fönster

Beskriv din bästa vän: Stockholmaren, Historikern, Prästungen

Vilken är din favoritfärg? Röda rummet

Hurdant väder är det just nu? Tusen och en natt

Vilken är din favoritårstid? Nässlorna blomma

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Gäst hos verkligheten

Vad betyder livet för dig? Games for actors and non-actors

Hurdant är ditt parförhållande? En trygg bas

Vad är du rädd för? Pölsan

Dagens aforism: Kunde jag älska skulle jag älska det här

Vilket råd skulle du vilja ge? Farväl till vapnen

Hur skulle du vilja dö? Pesten... nä. Döden ett bekymmer... nä. Girlfrind in a coma... nä. Lyckad nedfrysning av herr Moro... kanske! Äh, det får bli Sju sorters kakor!

Ditt motto: Sveve over vatna

Det här var jättekul, men jag hittade oftare sådant som beskrev motsatsen! Kanske skulle sätta ihop en egen lista med frågor... hm...

Yes!

2009-10-08T19:45:00.004+02:00

Herta Müller fick nobelpriset! Jag applåderar och känner mig inte så lite stolt över att redan ha läst henne, tack vare Lyrans jordenruntutmaning. Här har jag skrivit om Hjärtdjur.

Reskamrater - en avtackad, en ratad och en väntad

2009-10-02T22:40:00.004+02:00

Det går trögt med läsningen just nu. Tusen andra saker verkar uppta min tid och jag har förlorat stinget lite när det gäller att hitta de där små stunderna och att verkligen ägna dem åt läsning. Nu har Helge Skoog gjort mig sällskap i bilen ett tag, men idag var det dags för en ny reskamrat. Jag hade lånat Vem älskar Yngve Frej? av Stig Claesson, men efter att ha lyssnat ett par minuter på Janne Loffe Carlssons inläsning inser jag: det går inte! Jag kommer att bli en trafikfara om jag måste lyssna på och irritera mig till vansinne på hans lallande! Sorry, Slas, vi får ses i annan form! Det får bli Le Clézio i uppläsning av Krister Henriksson i sället.

Året-runt-böcker

2009-09-30T23:33:00.005+02:00

Lilla O har knåpat ihop en enkät, som jag svarar på utan att ha läst andras svar först. (Det här var riktigt länge sedan i Lilla O:s bloggliv, men ganska nyss i mitt!)

Berätta om:

- en bok om en ny början.
Det går an av C J L Almqvist. Berättelsen om hur nyförälskade Sara och Albert slutligen bestämmer sig för att leva tillsammans utan att gifta sig. Beslutet (eller kanske snarare Alberts vilja att gå med på Saras krav) utgör en ny början för dem, men symboliserar också en ny början för synen på äktenskap i stort. Författaren själv fick med skriften en ny början på livet som författare i blåsväder.

- en vinterbok.
Värddjuret av Marie Hermansson utspelar sig i ett vinterlandskap som står som en tydlig kontrast till det tropiska växthus där huvudpersonen befinner sig i stora delar av romanen. Jag läste den här boken alldeles nyligen och är fortfarande lite arg på den, eftersom jag inte förstod den. Jag har letat och letat i texten, tänkt och tänkt, men får fortfarande inte ihop det. Det känns trist eftersom jag gillade den till en början.

- en vårbok.
Den här var svårast. Slutligen får det bli en till Astrid Lindgren-bok, nämligen Ronja Rövardotter. Våren kommer med möjlighet till frihet och frigörelse för de unga rövarbarnen. Filmens vitsipps-scener är klassiska!

- en bok med ett födelsedagskalas.
Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson. Här finns ett sånt där förskräckligt födelsedagskalas där huvudpersonen av klasskamraterna luras att tro att hon är något, bara för att de så grymt som möjligt ska kunna bevisa att hon inte är det.

- en sommarbok.
Ut och stjäla hästar, av Per Pettersson. Den här kritikerrosade romanen lyssnade jag till alldeles nyligen. Den utspelar sig visserligen delvis på senhösten, men det är de starka minnena från en sommar i berättarens ungdom som är mest framträdande. Eftersom denna bok är med i Lyrans jorden-runt-utmaning tänkte jag skriva lite mer om den vid något senare tillfälle.

- en bok om bröllop.
Blodsbröllop, av Federico García Lorca, kom jag att tänka på häromdagen när jag såg uppsättningen av Bernarda Albas hus som sändes i SVT. Jag såg dem en gång sammanförda till en uppsättning. Lorca är alltid fantastisk och den uppsättningen var otroligt gripande. Jag kan minnas vissa av scenerierna, ljussättningen, den tryckande, tragiska stämningen som gjorde att man knappt vågade andas.

- en höstbok.
Här får det bli en barnbok: Jamen Benny av Barbro Lindgren. Egentligen är det inte Lindgrens text utan Olof Landströms bilder som gör detta till en höstbok. Höstlöven yr och lillebror har en mysig stickad Peru-mössa.

- en bok om skolan.
Här får det bli en Harry Potter-bok, vilken som helst. (Fast jag har ju, skam till sägandes, 2½ HP-böcker kvara att läsa!) Visst är trollkarlsskolan fantastisk på många sätt, men som lärare sitter man ibland och slår sig för pannan över orimligheter, som att skolan t.ex. tillåter tävlingar där elever faktiskt utsätts för livsfara. Det skulle aldrig hända i Sverige! :-)

- en julbok.
Den första jag kommer att tänka på är Alla vi barn i Bullerbyn, eftersom jag hade just julavsnittet på skiva när jag var barn. Barnen bakar pepparkakor, hugger gran och åker på julkalas i släde - kan det bli juligare än så? Sedan poppar ju Gardells Mormor gråter upp, som en antites till Bullerbyn!

- en bok om ett avslut eller avsked.
Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg. Kristina gör sorti och Karl-Oskar avslutar sitt liv. Som läsare måste jag också ta avsked av de älskade romanfigurerna. Oj, vad jag drog på de sista sidorna i den boken - den fick bara inte ta slut!

Så kommer rader in i huvudet hela tiden,

2009-09-30T23:09:00.003+02:00

rader som passar så bra till det som passerar...

Jag är inte full av citat. Jag kan några stycken, men de är mest ur dikter, eftersom jag nu inte är någon stor omläsare. Jag önskar att jag vore flitigare med penna och anteckningsbok, eller i alla fall med penna, när jag läser. Då skulle mer finnas kvar i mig. (Finns det platta pennor, som man kan ha som bokmärke?)

Jo, några barnböcker har ju fastnat de senaste åren (känner du igen dem?):
"Murre svart sprang fort som blixten, tills han mötte vännen Sixten"
"Och vinden suckade och ven, i skogens alla mörka trän"
"Äsch, jag har pengar lite varstans. Rätt som det är så hittar jag en tia!"
"Sen säger pappa: lejon finns inte ofta i garderober."

Fast såhär års ringer andra rader:

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken
att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken

och

Nu är den dystra höst utbruten
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten
och löjtnantsgapet gulnat står.

Gammal bok i nya tankar, gamla tankar i ny bok

2009-09-24T20:09:00.005+02:00

Jag (nej, egentligen var det faktiskt minstingen igen!) har plockat fram en bok som funnits i hyllan sedan 1995, då jag också läste den. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om boken, vet inte ens om jag verkligen läste klart den, men dess huvdperson har ofta gjort sig påmind i mina tankar. Hon är mycket speciell: en riktig outsider, ful och ensam med udda vanor. Jag inser när jag börjar läsa om boken att jag inte mindes allt om henne heller, t.ex. att hon samlar på böcker och ständigt hittar citat ur dem som passar situationer hon hamnar i. Jag mindes inte heller hennes alternativa tankevärld: en föränderlig skog där röda fåglar sjunger sånger om hennes känslotillstånd. Det sistnämnda får mig att tänka på Kino i Steinbecks Pärlan, som i brist på passande språkliga uttryck fylls av sången om familjen, sången om faran, sången om pärlan.

Tänk vad härligt att en bok alltid blir ny när man läser den i en annan kontext, i en annan del av livet, med andra litterära grannar i färskt i minnet. Så blir t.ex. en köksscen i inledningen till denna bok (Flickan i skogen av Vigdís Grímsdóttir) i tanken sammanblandad med de olika köksscenerna i Ut och stjäla hästar, som jag nyligen lyssnade till. Jag tänker mig att köket ser likadant ut.

Och apropå de där melodierna dyker några textrader upp i huvudet - en gång och för alltid inpräntade, omöjliga att få bort:

När man sitter såhär på ett café
med en liten fet dragspelare brevid sig
då faller visor in i huvudet hela tiden:
visor som passar så bra till det som passerar.
Och jag tänker särskilt på en,
som är skriven av han, Jaques Brels bror:
Kjell Brel.

"Under en filt i Madrid..."

Hela familjens favorit

2009-09-18T00:02:00.003+02:00

En matanteckning, för omväxlings skull (omväxling både till litteraturkommentarerna och till den på grund av jobböverlastning rådande bloggtystnaden):

Idag åt vi fläskpannkaka med tunna äppelringar ovanpå och precis lagom sura, rårörda lingon till. Det var fantastiskt gott!

Sann fiktion?

2009-09-08T20:16:00.003+02:00

Sista skivan av Widdings På ryttmästarens tid visade sig vara en lång kommentar av författaren där han berättar om verkets tillkomst. Fantastiskt kul att lyssna på! Widding förklarar hur han sätter igång med arbetet med förvissningen om att han kommer att kunna styra fullständigt över sina karaktärers liv och leverne. Till sin förvåning och bestörtning upptäcker han dock att de lever sitt alldeles egna liv och inte alls vill leva och dö, vara onda och föröka sig på det sätt som han hade tänkt sig. Han är en historieberättare, det märks, för han dramatiserar samtalen mellan honom själv och romanfigurerna ledigt men uttrycksfullt.

Widding säger att han själv tror på att hans figurer har funnits, fast han vet att han hittat på dem. Det låter som om det är en förutsättning för att han ska kunna skriva bra. Det här resonemanget hänger ju ihop med tendensen att tycka att det dokumentära är bättre än det fiktiva, eller är jag ute och cyklar nu? En författare måste kanske tro på sina rollkaraktärer, utan att för den skull sträva efter att betrakta dem som sanna? Hm, snurrar in mig lite nu, känner jag.

En röst från förr

2009-08-25T21:09:00.005+02:00

Jag var med fyraåringen på biblioteket och eftersom vi hade lite bråttom bad jag honom peka ut en ljudbok som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag stod där lite nervöst läppbitande och hoppades på att slippa de allra värsta. Tittade snabbt ut en reservplan, ifall valet blev helt hopplöst: Långsamhetens lov av Ove Wikström. (Fast jag vet inte om det är någon nyttig bok för mig som ständigt identifierar mig med sengångare och sniglar och snarare behöver en spark i ändan än ett ryck i bromsen). Fyraårsfingret nådde bara till de lägre hyllorna och landade, lustigt nog, på den mörkmurriga, oansenliga bokryggen intill Wikström: På ryttmästarns tid av Lars Widding.

Den här typen av slumpmässiga bokval gillar jag! Lars Widding var en blank sida i mitt medvetande och jag skulle med största sannolikhet inte valt den boken själv, för jag skulle inte reagerat på varken titel, författare eller omslag. Nu sitter redan fjärde skivan i bilstereon. Widding har själv läst in sin bok, och han måste ha gjort det för ett bra tag sedan. (På fodralet står att den är inspelad 1996, men det håller jag för föga troligt med tanke på att han dog 1994.) Hans tal låter lustigt föråldrat, som en blandning av Bagheras röst i Djungelboken (Gösta Prüselius) och Fred Åkerström. Till exempel uttalar han ordet plötsligt med långt ö: [plöötsligt], i stället för [plöttsligt]. Och jag kan avslöja att det ordet används ofta i berättelsen! Används det uttalet i någon dialekt idag? Här i stockholmstrakten hör jag i alla fall ingen säga så längre.

Litterära kalas

2009-08-20T22:45:00.004+02:00

Lyran uppmanar oss att berätta om tre litterära firanden. Nu skriver hon specifikt "böcker där man firar något", men jag har valt att gå lite utanför ramen där.

1. Mitt favoritkalas i litteraturen måste vara bröllopet hos Bensvarfvars i Fredmans epistel n:o 40 av Bellman. Vilket bröllop! Det börjar brinna och brandkåren rycker ut, brudens mor håller inte på att bli insläppt, det gråts och sups och kyrkans insamlingsbössa länsas av prästen. Förutom hedersgästerna myllrar det, som brukligt hos Bellman, av "barn och pigor, gatmamseller och gesäller". Här kan du läsa hela den underbara texten (glöm inte att klicka på de röda orden för förklaringar!), och vill du lyssna på den så rekommenderar jag Cornelis version, även om han har skurit bort några verser. Om du är det minsta intresserad av Bellman bör du förresten titta runt ordentligt på den helt enastående sidan http://www.bellman.net/. Den är suverän.

2. Jag fortsätter på bröllopstemat och drar mig till minnes bröllopet i Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård. Nyblivne kyrkvärden Esping försöker göra en god gärning genom att viga samman ett ogift par som redan har en drös ungar. Nu minns jag inte alla detaljer, men det var storslaget!

3. Slutligen får det bli det alldeles förfärliga bröllopet i När man skjuter arbetare av Kertsin Thorvall. Det är bara en stor klump med obehag som växer och växer och slutar i tragedi.

Kort, lätt, roligt och spännande - bättre än ett kinderägg!

2009-08-20T00:00:00.003+02:00

Kastade mig in i Cranes konditori av Cora Sandel ikväll. Hurra, den är riktigt rolig, och spännande hittills. Lite Hjalmar Bergman möter Jane Austen, kan man säga om man, som jag, inte läst något av Sandel tidigare. En snabbläsare klarar säkert av den på en timme. Själv satte jag i mig en tredjedel av den på en kväll. Nu smider jag som bäst planer kring den här romanens framtid...

Bara några bilresor till, Rolf och jag

2009-08-19T14:58:00.004+02:00

Nu börjar jag bli ganska trött på Rolf Lassgård och hans uppläsning av Ut och stjäla hästar. Det känns som om jag har lyssnat på den i evigheter. Det kan ju ha att göra med att han använder ett tonläge hela tiden, och då menar jag ett tonläge. Egentligen passar det ganska bra till just den här romanen eftersom berättarjaget verkar vara en mycket sansad och relativt gammal man och berättelsen är allt annat än hetsig. Men just därför blir det också nästan outhärdligt när Lassgård entonigt släpar sig genom de fotografiskt detaljerade beskrivningarna av varje liten rörelse, hur någon håller en kopp, hur någon tar på sig strumporna, hur någon säger jaha och jaså. Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för om det är genialt eller bara irriterande. Men nu är jag inne på näst sista skivan, så snart släpper jag av Rolf på biblioteket igen och plockar upp en annan passagerare! Nu har jag ingen som ligger och väntar; vad ska det bli härnäst, tro?

Just-nu-läget II

2009-08-12T23:09:00.001+02:00

Nu jobbar jag igen, och ännu har jag inte hittat rutiner för hur jag ska hinna hålla liv i den här bloggen. Jag tänker inte ge upp, men jag kommer kanske inte att synas så mycket här.

Just-nu-läget

2009-08-04T21:04:00.003+02:00

Nu har jag en hel rad utlästa böcker som jag inte har skrivit om i listan till höger. Jag tänker inte heller känna mig tvungen att skriva om dem, men någon kommentar kommer säkert vad det lider! Det beror inte på att de inte berört eller gillats, bara på att jag just nu prioriterar annat. Om du som läser vill höra om tankar kring någon särskild bok kan du ju alltid hojta till.:-)

Jag skulle egentligen vilja skriva lite mer om barnböcker här. Vi läser ju en hel del sådant och vissa är verkligen värda att lyftas fram. Några hemlånade favoriter från senaste tiden har varit
I skogen av Eva Lindström, Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge, Femtiokronorskrämen av Emma Adbåge. (Och så länkar jag till recensioner i stället!)

Nya gäster

2009-08-01T23:24:00.014+02:00

Vilka böcker har fått följa med hem på sistone?

Marie Hermanssons Värddjuret hittade jag på ett anikvariat, och har än så länge läst några sidor. Jag tror att det var Vixxtoria som skrev om den i tematrion om mödrar. Från sommarställets relativt välfyllda hyllor lånade jag med mig Mormorsmysteriet av Elsie Johansson, eftersom jag blev lite överraskad över att hon skrivit den samt Cora Sandels Alberte og Jakob på danska. Sandels Alberte-serie skrevs det en hel del om i tematrion om danska författare, och Sandel är med på min borde-ha-läst-lista. Faktiskt ligger ett ex av Kranes konditori hemma också, som jag i mina storvulna sommarläsplaner tog hem från jobbet, i sällskap med På västfronten intet nytt, Pesten och Thérèse Raquin.

I den hyrda stugan hittade jag ett underbart vackert gammalt exemplar av Runebergs Älgskyttarna. Jag läste den på plats, men hann tyvärr inte klart, så nu måste jag hitta något exemplar av den och få veta hur det går. Jag hade nog mina tankar på att smuggla med mig boken från stugan, men det kändes som att den var i sitt rätta element där, så det nändes jag inte. Så den fick inte följa med hem, men fick vara med här i alla fall.

På bakluckeloppis fyndade jag mig till Extremt högt och otroligt nära (som jag har läst, men gärna har i hyllan), Prostens barnbarn, Trainspotting, Växa med ansvar, Lejonpojken samt en Molly-bok med dra-i-fliken-detaljer. Ynka tjugofyra kronor (10+10+1+1+1+1) betalade jag för denna lilla bunt. Extremt högt och otroligt nära har jag läst, men bra böcker vill man ju gärna ha i bokhyllan. Trainspotting har jag ingen jättelust att läsa (har däremot sett filmen), men jag köpte den för att tjämföra med receptet i Kafkas soppa. Den jämförelsen kan väl vara värd en krona! (Alltså, jag tycker att det är fullständigt vansinnigt att sälja böcker för en krona styck! Dels är de värda så mycket mer, dels är det så himla svårt att låta bli att köpa tjugo stycken. Som tur var hade just den försäljaren det ganska utplockat.:-)) Växa med ansvar verkar av baksidestexten att döma vara en skön föräldrahandbok i lite Juulsk stil. Författaren är visserligen amerikan (den engelska titeln är Kids are worth it!, som känns betydligt mer amerikansk än Växa med ansvar), så det finns en risk för att exemplen känns främmande, men jag ska ge den en chans. Prostens barnbarn har vi redan haft högläsning av i bilen. Den är härlig! Stora barnet har redan uppföljaren Kalabalik hos morfar prosten på skiva, inläst av underbara Margareta Krook, så när vi läste blev det alldeles av sig självt en blek efterapning av hennes stil.

På besök hos goda vänners lantställe passerade vi ett litet skjul där ägaren satt upp en loppis-skylt, fyllt skjulet med diverse prismärkta saker och lämnat dörren öppen. Jag plockade med mig Tove Janssons Pappan och havet och lämnade kvar en femma på bänken.

Från senaste biblioteksbesöket släpade jag hem Benfolket av Keri Hulme, som är nästa jorden-runt-bok, Den ryske debutantens handbok av Gary Shteyngart, som jag läste om på pocketpocketpocket och Ut och stjäla hästar av Per Petterson som ljudbok.

Ja, och så igår hittade jag Språket - så funkar det för halva reapriset, så den kunde jag inte låta bli.

Nu vill jag förstås höra vad ni tycker om mina nya vänner, och få tips om vilka jag snabbt ska kasta mig över!

(Jag förstår inte vad som händer med min text! Varför tar programmet bort mina blankrader?)

Tillsammans är man mindre ensam

2009-07-18T23:23:00.004+02:00

Det måste vara svårare att läsa in böcker med många repliker och/eller många berättarperspektiv, än en bok som bara berättar ur ett perspektiv. Det gäller att hitta olika röster, tillräckligt olika för att lyssnaren ska kunna avgöra vem som pratar/tänker, men ändå inte överdrivet olika, så att det låter tillgjort och blir fars av alltihop. Jag tycker att Eva Röse i det stora hela lyckas bra med att i sin uppläsning gestalta personerna i Anna Gavaldas succébok Tillsammans är man mindre ensam. Det känns skönt, eftersom personporträtten verkligen är den stora behållningen med den här romanen.

Handlingen är en variant på ett tema som jag är ganska förtjust i, nämligen "väldigt olika personer möts slumpartat och kommer varandra nära, lär varandra något". I just denna roman tycker jag att turerna i relationerna som byggs upp tjatas om en del, trampar runt. Vi får inga stora överraskningar, men skeendet är inte heller onödigt förutsägbart (alltså de faktiskt händelserna - relationerna är väldigt förutsägbara). Som sagt är det personporträtten som växer fram i och ikring den yttre handlingen som är det verkligt intressanta. Jag har överseende med att det yttre rullar på i halvtrista spår för att få umgås mer med personerna. Och det är väl så livet funkar! Vardagen är ganska vardaglig, men människorna i den är intressanta.

Jag hade läst redan innan att boken skulle sluta lyckligt, men jag skulle nog helst ha hoppat över de sista sidorna (ljudspåren) för de förvrängde och nästan förlöjligade en riktigt fin historia. En något haltande liknelse, men som att daVinci skulle ha målat på en glad-gubbe-mun på Mona Lisa i sista sekunden. Och då tänker jag inte att Gavalda förstör ett mästerverk, för så fantastisk är nu inte romanen, men hon tar bort en del av ovissheten, frågorna som skulle ha dröjt sig kvar efteråt och låtit berättelsen växa. Nu får jag ett slut som är så avslutande att berättelsen försvinner ur mitt medvetande efter sista sidan. Det känns lite trist - jag som ville ha kvar personerna och tänka på dem, undra över dem även i fortsättningen.

Jag tänker att med anledning av det jag redan skrivit skulle denna roman göra sig riktigt dåligt på film, och jag ser när jag kollar runt lite på nätet att den film som (naturligtvis) redan gjorts fick ett minst sagt ljummet mottagande. Boken är däremot läsvärd!

Kafkas soppa

2009-07-18T21:51:00.007+02:00

Ettåringen gillar att bläddra i böcker, och då gärna pocketböcker. Vi låter honom hållas eftersom han bara bläddrar och inte river, och det är väl lika bra att lära sig att hantera böcker tidigt. Efter hans ivriga framfart ligger ett par hylldecimeter böcker på golvet, och där hittar jag ofta sådant jag helt glömt, eller i alla fall inte tänkt på på länge. Igår hade han dragit ut Kafkas soppa - Den samlade världslitteraturen i 14 recept av Mark Crick. Denna lilla pärla innehåller recept skrivna med fjorton olika författares särskilda stilar. Vi får följa Mrs B:s bekymmer med att finna ett lämpligt sällskap till sina omhuldade ägg inför den stundande lunchen för grannarna (à la Jane Austen), läsa om hur K. lagar en oplanerad misosoppa till några gäster som han inte vet om han bjudit eller vad de har för avsikt med besöket (à la Kafka). Favoriten av dem jag har läst är de grillade ostsmörgåsarna à la Pinter, där själva tillredningen förstås av scenanvisningarna mellan replikerna.

Jag köpte boken när den nyss hade kommit ut (minns inte riktigt om jag ev. fick den av maken, alternativt om han fick den av mig), men ännu har jag inte läst alla recepten och inte kommit mig för att provlaga ett enda. Nu ska jag ta tag i det! Ostsmörgåsarna ligger bra till, men den Homeriska kaninanrättningen får nog vänta. :-) Framför allt känner jag att jag vill se till att ha läst originalförfattarna som här efterhärmas. Austen, Kafka, Márquez, Steinbeck, Woolf, Homeros, Borges och Pinter har jag läst, men jag har inte läst hela verk av Raymond Chandler, Irvine Welsh, Marcel Proust, Marquis de Sade, Graham Green eller Chaucer. Nu när jag verkar ha kommit över min det-finns-för-mycket-som-jag-inte-har-läst-och-därför-vet-jag-inte-var-jag-ska-börja-låsning när det gäller läsandet känns det inte som ett ogenomförbart projekt.

Oavsett om man lagar recpten eller inte, eller om man känner alla författarstilarna utantill eller inte så är detta en bok som gör en glad! I alla fall om man som jag gillar både litteratur, mat och stilexperiment. Ett extra utropstecken får Cricks egna illustrationer till recepten, som även de visar prov på skicklighet inom många olika stilar.

Vem är det som bestämmer i ditt liv?

2009-07-11T22:31:00.004+02:00

Åsa Nilsonnes självhjälpsbok om medveten närvaro borde jag väl ha läst redan när den kom ut 2004. Och när jag nu har identifierat den tanken ska jag tänka "jaha, där kom en dömande tanke, det var bara en tanke, nu har jag tänkt den, nu kan jag låta den passera". Ut genom det öppna fönstret bara, lilla tjuvnypstanke! Upp med andra skådespelare på den inre scenen!

Jag kan omöjligt läsa Nilsonnes bok enbart som psykologifördjupning, utan att relatera till mig själv. Den har ett läsartilltal som gör att man måste se sig i spegeln. De första sidorna i boken kände jag att detta inte alls var för mig. Jag är bra på att leva i nuet. Jag är ibland alldeles överdrivet bra på att leva i nuet, och skulle snarare behöva övning på att inte tänka så mycket på varje liten sak jag företar mig. När jag läste vidare hittade jag ändå mer än jag först trott som jag kunde ta med mig och ha nytta av. Som detta att låta dömande tankar passera. Det krävs sannolikt en del träning, och jag bör nog läsa dessa partier fler gånger, men jag känner att detta kan komma att vara till stor hjälp.

Även det myckna nu-levandet har Nilsonne en lösning för, som hon kallar tidsfönstret. Att leva i nuet kan alltså betyda olika saker beroende på vilket tidsfönster som nu syftar på. Det kan och bör vara olika beroende på sammanhang, men poängen är väl att det omedelbara nuet alltid ska vara en del av det fokuserade tidsfönstret.

Som gammal teaterräv med förkärlek för liknelser, speciellt i psykologisammanhang, applåderar jag allt prat om den inre scenen, rollbesättning, skådespelare och repliker. Det blir en liknelse jag lätt kan förstå, använda mig av och bygga vidare på. Allt satte sig dock inte fast efter en första läsning, så jag måste skaffa mig ett eget exemplar att läsa om och göra undersrykningar i.

Vem är det som bestämmer i ditt liv? ger inte en fullständig lösning på alla problem, men jag tror att alla skulle kunna få ut något av den. Ibland får Nilsonne det att låta för enkelt - äter du för lite gör du si, äter du för mycket gör du bara tvärtom - och ibland är det kanske just så enkelt som hon får det att låta, om man bara ger det en chans och går in för det.

Dagens kärleksförklaring: fiskbullar

2009-07-11T22:20:00.003+02:00

Fiskbullar har oförtjänt dåligt rykte - de är delikata! Själva anrättningen är ju ganska avancerad - inget jag skulle ställa mig och laga från scratch precis - och just därför är den tokenkla tillagningen så lyxig. Är man ensam hemma med två knoddar en hel lördag är fiskbullar med potatis och ärtor den ultimata lunchen. Fyraochetthalvtåringen jublar av lycka och väljer hummersås, och den vanligtvis så matkräsne ettåringen proppar i sig av både bullar och ärtor. Nästa gång köper jag en extrastor burk, för det blev väl kanske fyra stycken över till mig.:-)

Ögonblicksbild - med betoning på ögonblick...

2009-07-06T23:40:00.004+02:00

Inte Kafka på stranden, men väl Murakami i hängmattan. Tyvärr såg en försvinnande liten del av tiden på landet ut såhär! Därför ligger jag efter med min en-bok-i-veckan-utmaning till mig själv. Däremot plockade jag med mig hem några roliga titlar från sommarställets fulla bokhyllor. Jag hittade bl.a. Mormorsmysteriet som jag vet att jag läste som barn. Upptäckte att den är skriven av Elsie Johansson, och stilen kändes väl igen när jag ögnade igenom de första sidorna!

Sommarpåsen har anlänt (för ett bra tag sedan)

2009-07-06T20:22:00.006+02:00

Så, nu är jag tillbaka på bloggen efter semesterresa, altanbygge och lite annat sommarkaos.

Jag har fått ett kul sommar-paket på posten (En bok om dagens sommarpåse lyx) ! Det innehöll snygga servetter, en påse kryddblandning och en påse örtte som låter spännande, en smart utflykts-sked-gaffel. Två böcker fick jag: Arto Paasalinnas Domedagen gryr som ljudbok och Henning Mankells Kinesen. Jag har inte läst någon av böckerna, och tros att de är så välkända har jag faktiskt inte läst någon av författarna ens. Jag har faktiskt ett par andra olyssnade Paasalinna i bokhyllan, som inte blivit liggande pga ointresse utan pga att jag ganska nyligen började lyssna på ljudböcket på allvar. Eftersom jag väldigt sällan, snudd på aldrig, läser deckare har jag inte heller läst Mankell. Men jag har en tid tänkt att jag måste ge genren en ärlig chans, och Kinesen verkar av baksidestexten att döma vara intressant på många sätt. Roligt att få en bok som jag säkert annars hade missat att ens titta närmare på. Jag ser fram emot att läsa den när vardagen rullar på igen, för nu på semestern finns det ingen tid eller ro för tjocka böcker!

Tack så mycket Eva för det fina paketet!

På återseende!

2009-06-16T23:52:00.002+02:00

Nu kommer jag att vara bortrest i princip utan nätuppkoppling (om jag inte får det jämrans mobilnätet att fungera) en tid. Bara utifall någon undrar varför jag är så tyst! :-)

Hjärtdjur

2009-06-14T13:01:00.004+02:00

Hertha Müllers roman Hjärtdjur ingår i Lyrans jordenrunt-utmaning, resstopp Östeuropa. Müller är rumänska och romanen utspelar sig under Ceauşescu-regimens dagar i Rumänien. Fyra unga studenter, alla med tysk bakgrund, läser förbjuden litteratur och uttrycker regimkritik i vaga, försiktiga dikter. Gör de uppror på något mer sätt? Det får man inte tydligt veta. Säkerhetspolisen, speciellt en kapten Pjele, förföljer och trakasserar dem, föräldrarna skriver anklagande brev och ingen vet vem man överhuvudtaget kan lita på. Vi får följa de fyra vännerna när de efter studietiden försöker att leva så gott det går i en märklig tid i ett märkligt samhälle, som de allra flesta försöker ta sig ifrån.

Nu är den färdigläst, men det tog sin tid. Det här är ingen roman man hastar igenom, men inte heller en text som klarar av för långa läsuppehåll. Bokmania skriver att det tar ca 50 sidor att ställa om sig för att helt förstå Müllers språk, och det stämmer tycker jag. Hon kallar ständigt saker vid andra namn, och när de kallas vid sina rätta namn kan man ändå inte vara säker på att det är den saken som åsyftas. Meningarna är korta, fragmentariska, fulla med tomrum efter det som inte sägs. Det här är ett sätt att skriva som signalerar att jag som läsare ska tänka efter, förstå något, inse att detta lilla är något viktigt, kanske en vändpunkt. I den här romanen är varje stycke utformat på detta vis. Varje liten händelse uttalas med långsam, artikulerad ton och lämnar efter sig en konstpaus.

Det är förvirrande, på ett provocerande men intressant sätt, att inte veta vad av allt det beskrivna som är viktigt och vad som bara är vardagliga detaljer utan djupare symbolisk innebörd. Som om hela romanen är skriven med den hemliga kod som de fyra vännerna använder i sina brev. Där betyder ordet nagelsax att skribenten varit inkallad till förhör, skor betyder husundersökning, ett enkelt komma betyder dödshot. Här sitter jag och läser, och likt romanens onda skugga kapten Pjele försöker hitta förbjudna tankar i vännernas brev försöker jag uttyda den egentliga innebörden av Müllers text. Vad ska jag lägga vikt vid och nysta vidare i och vad är bara triviala vardagsiakttagelser? När är skor bara skor, plommon bara plommon och när betyder de något annat? I början av läsningen verkade allt betydelsetyngt, men snart lärde jag mig att Müller helt enkelt återger skeenden via omvägar. Hon ger läsaren några fragment, några detaljer i bilden och sedan måste jag själv koppla ihop dem, dra egna slutsatser. Det mesta förblir osagt eller halvsagt. Och mer och mer förstår jag att detta språkbruk är en illustration av livet i en diktatur där allt och inget kan leda till misstankar och förhör, där ingen plats, ingen människa är säker, där allt som utgör livet kan bli betydelsefullt just för att ingen vet någonting om framtiden. Som om berättarjaget klamrar sig fast vid varje detalj som man gör innan ett avsked. Samtidigt säger språket naturligtvis mycket om hur man måste kommunicera när inget får sägas rakt ut, när allt det viktiga måste stå mellan raderna. Kanske måste man t.o.m. börja tänka på det viset.

Jag hade ingen förkunskap om förhållandena i Ceauşescus Rumänien, annat än de oförglömliga reportagen om barnhemsbarnen som chockade alla för tjugo år sedan. Nu vill jag veta mer! Hjärtdjur ger en stark bild, eller snarare känsla av hur det kunde vara att leva under detta förtryck, men det vore intressant att även läsa något tydligare, mer faktainriktat.

Jag kommer att läsa Hjärtdjur igen. Under läsningen kändes det som om jag skulle kunna läsa den en gång om året och fortfarande hitta nya vinklar av berättelserna varje gång. Kanske hittar jag något mer av Müller, kanske inte. Jag är jätteglad att jag gick med i denna utmaning, annars hade jag med stor sannolikhet inte hittat henne alls!

Dagens kärleksförklaring: fläder

2009-06-12T11:20:00.002+02:00

Jag har gjort flädersaft, berättade lillasyster häromdagen. Hon hade däremot inte frågat hyllefrun om lov att plocka blommor, inte hade hon gått tre varv motsols runt busken på midsommarnatten och inte en droppe spenvarm mjölk hade hon offrat! Det är ingen ordning på ungdomen nu för tiden. Voj voj, hoppas att jäntan inte drar på sig olycka.

Det är något visst med säsongsbundna smaker. Visst, man kan köpa fläderprodukter året om, men det smakar faktiskt annorlunda såhär på försommaren. Om man nu inte har tillgång till hemgjord saft är ICAs ekologiska variant god. Fast flädersaft smakar bättre en riktigt varm dag än en regntung, som idag. Jag har också hittat schweiziska örtkarameller med tydlig flädersmak, som passar riktigt bra ihop med en god bok. En gång försökte jag göra flädersorbet, men den blev alldeles för söt.

Här hemma har vi börjat möblera om i trädgården och ska bl.a. ersätta en ganska tråkig häck med en fläderbuske och lite till. Jag hoppas på snabb tillväxt och fina skördar, och om busken också skyddar hemmet mot gräl, lockar till sig vänliga vättar och skrämmer bort troll och häxor kan man väl se det som en bonus!

Läs mer om fläder här!

Enklast och godast!

2009-06-11T07:59:00.007+02:00

Den här favoriträtten kallar jag pasta med allt som är gott. I just denna version, från i tisdags, fanns det:

kronärtskockshjärtan
kapris (+ lite av spadet)
soltorkade tomater
oliver
rödlök
paprika
citronbitar
hyvlad parmensan
röd pesto
olivolja med basilika
champagnevinäger
(ev. salt o peppar)
pasta

Ingredienserna kan variera en aning beroende på vad som finns hemma, men kronärtskockshjärtan, kapris och röd pesto är måsten, annars blir det en annan rätt. Godast blir det om alla tillbehör får gucka ihop sig i skålen innan man blandar med pastan. En bit lufttorkad skinka till är mums, men inte nödvändigt.

Damernas detektivbyrå

2009-06-10T19:34:00.004+02:00

Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå har ju blivit en succé och fått en hel mängd uppföljare om Mma Ramotswe. Efter att ha lyssnat på den första boken kan jag förstå att läsare blir förtjusta i den smarta, men samtidigt komiska detektiven och samhället omkring henne – ett Botswana som känns lagom exotiskt och samtidigt trivsamt. Boken är trevlig, helt enkelt. Visst innehåller den mörka allvarsbitar om Mma Ramotswes misslyckade äktenskap eller om häxmedicin med minst sagt obehagligt innehåll, men det är det småputtriga och dråpligt humoristiska som jag minns mest.

Boken har en ramhandling, kan man säga, som utgörs av Mma Ramotswes liv och ett av de fall hon får att lösa. Utöver detta löser hon ett flertal fall som inte har någon direkt koppling vare sig till varandra eller till ramhandlingen, och den dramaturgin tycker jag blir tråkig. Ett par av fallen är roliga eller intressanta, som en helt okej novell inklämd i berättelsen, men några av dem är simpla och trista, med någon enstaka komisk detalj. Trots ibland oväntade lösningar saknar de den finess som kännetecknar en bra detektivgåta.

Men jag skulle nog ändå kunna tänka mig att läsa eller lyssna på fler berättelser om damernas detektivbyrå, främst för Mma Ramotswes skull – en litterär figur man helt enkelt inte kan undvika att gilla! Det är mycket möjligt att jag skulle vara fast efter andra boken eller så. Jag har redan skrivit om Babben Larssons tveksamma uppläsning av boken, och känner mig genast lite mer positivt inställd till fortsatt lyssnande när jag ser att senare delar i serien är inlästa av andra personer.

En intressant insikt om mig själv och min föreställningsvärld gav den mig också, Damernas detektivbyrå. Att Mma Ramotswe är en svart kvinna får man ju klart för sig redan tidigt, men jag kom på mig själv med att föreställa mig flera av de personer hon möter i sitt arbete som vita, när det inte stod något explicit om deras utseende. Lite pinsamt, måste jag säga.

När man skjuter arbetare

2009-06-09T14:35:00.004+02:00

Med precis rätt röst och tonläge läser Gunilla Nyroos Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. En fantastiskt fin uppläsning, helt enkelt, som bara blir bättre av att man ibland hör henne vända blad i boken!

Berättelsen kretsar kring Hilma, en klok och duktig flicka som i tjugotalets Sverige ramlar in i en stormig ungdomsförälskelse och sedan döms (eller dömer sig själv) till ett förskräckligt äktenskap. Hilmas liv och öde spelas hela tiden upp mot en fond av händelser i samhället omkring henne, vilket gör romanen till en av dessa berättelser om människor av kött och blod som ger liv åt historien, som får en att leva sig in i och minnas förhållanden man själv inte upplevt.

Den här berättelsen berör. Den vrider om och ger mig ont i magen. Jag skakar på huvudet, lutar det i händerna - nej, nej, det får inte, kan inte... Hilmas öde är föga avundsvärt, men så viktigt att berätta. Alla borde läsa den här boken. Den berättar inte bara historien om ett gripande människoöde utan också historierna om alla de faktorer som kom att påveka denna människas liv. Om sträng gudstro på gränsen till självutplåning, om kroppsarbetets tillfredsställelse, om synd och skam, om överhet och underklass, om försakelse och uppoffring, om sinnessjukdom i en tid då inga effektiva mediciner fanns, om klasskamp men också om stoltheten i att veta sin plats och med jämnmod göra det som förväntas av en.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om Hilma, som borde fått det så mycket bättre, som trycks ner så av tradition och religion och klasskomplex. Ibland blir jag uppriktigt förannad på henne. Vilket dårskap att gå med på dessa villkor! Hon borde kunnat säga nej, ta sig ur i tid när tillfälle bjöds och besparat sig själv lidande och bitterhet. Inte byggdes kvinnlig frigörelse på den här typen av uppoffringar! Är hon en beundransvärd stark kvinna eller en fegis som trampar på i invanda mönster och lever martyrliv för att hon vägrar tänka själv? Antagligen är hon både och.

Till min hemlige vän.

2009-06-08T22:08:00.004+02:00

Jag har anmält mig till En bok om dagens Sommarpåse lyx, och nu har jag fått en bloggvän att skicka paket till. Spännande! Men nu ska någon stackare skicka något till mig också, och min blogg vimlar ju inte precis av ledtrådar till vad jag gillar, så jag tänkte anamma uppmaningen att svara på några frågor. Vissa frågor blev för svåra, så de sorterade jag bort. Men jag kan glädja min hemliga paketvän med att jag gillar det mesta! Jag har inga strikta vanor eller egentliga aversioner. Jag äter allt utom inälvsmat, dricker både te och kaffe, läser gärna något jag själv kanske inte skulle hittat. Jag gillar att variera mig och att prova på nytt.

* Har du någon önskebok?
Allra helst skulle jag vilja ha en bok som sändaren verkligen gillar! Jag kan tänka mig att läsa det mesta, bara någon tycker att boken är riktigt bra.

* Vilken är den bästa bok som du har gett bort?
Werner Aspenströms samlade dikter.

* Skulle du kunna tänka dig att ta emot beg. böcker?
Absolut!

* Läser du på andra språk än svenska?
Engelska funkar också.

* Lyssnar du på böcker? (Mp3 eller cd?)
Japp, både och.

* Vad tyckte du om att få i paket då du var liten?
Spel var en favorit (alltså riktiga spel, före dataåldern)

* Har du gett bort något i present, som du egentligen själv skulle ha velat ha?
Ofta! :-) Senast en snygg duk från Spira.

* Vilken slags smycken gillar du?
Jag har inte hål i öronen och armband har en tendens att ramla av pga smala händer. Jag har gärna halsband, av alla sorter och färger.

* Samlar du på något?
Nä, inte direkt.

* Annan sysselsättning - än att läsa böcker?
Just nu är jag mest med barnen, känns det som! Påtar lite i trädgården, matexperimenterar, gillar att göra kreativa saker (rita, pyssla, snickra), även om jag sällan får tid. Är intresserad av språk, psykologi och teater.

* Vad gör du en perfekt sommardag?
Det finns två, nej tre sorters perfekt: 1. Härligt väder, lantlig idyll, inga måsten, läsa bok och dricka gott kaffe, lyssna på p1 och bara vara. 2. Massa vänner, god mat och dryck, sitta uppe sent och snacka, barnen leker utan större konflikter och sover länge morgonen efter! 3. Vara i någon spännande stad, titta på gamla hus, springa på muséer och äta gott på restaurang.

* Favoritfärg?
Det varierar, men aldrig blått och sällan rosa.

* Favoritland?
Skulle gärna åka till Indien, gillar att semestra i Italien.

* Favoritfilm och favoritteveserie?
Favoritfilm är nog En långvarig förlovning. Jag gillar alla Jeunets filmer, de flesta av bröderna Cohen, m.fl. Jag gillar när filmer går utanför ramen för det realistiska, men kan också uppskatta dramer och bra barnfilmer! Jag skulle aldrig betala biobiljetter för en action- eller skräckfilm. Fast de senaste åren har jag inte varit en särskilt flitig biobesökare öht, måste jag erkänna.:-)

Jag följer inte någon TV-serie, men gillar House, Flight of the Conchords, My name is Earl, The Office m.fl.

* Var föddes du?
Sörmland, om nu det är relevant i sammanhanget. :-)

* Vilken plats på jorden gillar du bäst?
Jag vet ärligt talat inte.

* Är du allergisk mot något?
Nej.

* Favoritgodis?
Mörk choklad och saker med violsmak, men jag är allätare.

* Favoritdrink eller favoritdryck?
Jag är alldrickare också.

* Rent allmänt så gillar jag....
Femtiotalsinspirerat, återanvändning, roliga kryddor

* Rent allmänt så ogillar jag...
Prydnadssaker utan funktion, saker med text på (förutom böcker då!). Ja, och så krig och orättvisor och sånt förstås.

Bättre än rester!

2009-06-05T22:43:00.004+02:00

Gårdagens lunch var av det lite lyxigare slaget. Inte lyx som i dyrt, utan lyx som i gott och sällsynt på vårt matbord.

Könsrollsfällor i barnböcker: kläder som könskod

2009-06-04T19:48:00.006+02:00

En bieffekt av att neutrala figurer ofta uppfattas som manliga är att flickor och kvinnor i bilderböcker tröttsamt ofta kläs upp i kjolar eller klänningar och den till synes obligatoriska rosetten i håret. Jo, så ser väl flickor ut ibland, men oftare på femtiotalet än idag. Nu tycker jag inte att det är något fel i att flickor kan ha klänningar (om de tillåts leka i dem) eller hårprydnader, men det irriterar att könet nödvändigtvis måste markeras. Det blir ytterligare ett bevis för att en människa är en man om den inte har synliga attribut som visar på motsatsen. Jag menar, ofta framgår könet på figuren ändå av berättelsen, om det nu ska vara så viktigt. Då kan väl en bilderboksflicka få ha jeans, keps och kort hår någon gång i alla fall? Eller är hon inte längre flicka då?

Ett intressant exempel tycker jag är Godnatt alla djur av Lena Arro med bilder av Catarina Kruusval. (Kruusval har även skrivit och tecknat Ellen-böckerna.) De två barnen som ska tälta i berättelsen kallas Bubblan och Pärlan. Bubblan har kort hår, jeans, tröja, mössa, gympaskor och Pärlan har tofsar, tunika, tights och skor med spänne. Bubblan är den aktive i historien: lyser med ficklampan och lugnar Pärlan som hela tiden hör konstiga ljud, förklarar vilka djur som kommer och varför de vill komma in i tältet. Så visst skulle man kunna säga att det här är en klassiskt könsrollskonservativ berättelse både i ord och bild? Det lustiga är bara att texten inte ger några personliga pronomen på barnen förrän på allra sista sidan! Som vuxen läsare tycker man sig snabbt känna igen upplägget "flicka och pojke på äventyr", ett koncept som ska garantera igenkänning för alla och som vi sett i otaliga böcker, filmer och julkalendrar genom åren, och så könsbestämmer vi barnen utan eftertanke. Inte så många pojkar klär sig som Pärlan (även om det naturligtvis också går an), men ganska många flickor klär sig som Bubblan. Varför skulle det inte kunna vara en berättelse om två flickor som ska tälta? Namnen i sig är ju inte alls könskodade. Bara för att de ser olika ut drar vi omedelbart slutsatsen att de är av olika kön, men de kanske bara har olika klädsmak? Det skulle mycket väl kunnat vara från min egen barndom, när jag och granntjejen tältade på vår baksida - vi var ungefär så olika. Nu smyger det sig in ett "han" i allra sista meningen, men det skulle man som högläsare kunna hoppa över, om man vill trotsa Kruusvals könssereotyper (som tyvärr syns lite även i hennes andra böcker, som vi trots det läser ofta).

Det här med tjejattribut är lyckligtvis inte regel i nyutkomna svenska bilderböcker. Pija Lindenbaums Gittan har t.ex. alltid byxor.

Dagens kärleksförklaring: nektariner

2009-06-04T19:19:00.002+02:00

Jag blir så glad när nektarinerna dyker upp i frukthyllorna såhär på försommaren! Det måste vara den bästa sommarfrukten, alla kategorier. Den är liksom så - fruktig: en lagom blandning av syrlig och söt smak och så saftigheten, som är precis vad jag är sugen på när jag är sugen på frukt. Och skalet har inte det där obehagliga luddet som gör att jag har svårt att äta persikor. Den enda nackdelen är väl att ätandet kan bli lite slabbigt.

Så, det var dagens fruktrecension! :-)

Vart tog riktiga Babben vägen?

2009-06-04T12:47:00.002+02:00

Jag började precis lyssna på när Babben Larsson läser Damernas detektivbyrå (Jo, det blir en del ljudböcker nu - det funkar helt enkelt inte att sitta med näsan i en bok med en tiomånaders bebis krypande kring fötterna). Babben läser, det kan väl inte gå fel? Hm, jag vet inte, jag. Till min stora besvikelse läser hon på någon sorts tillkämpad stockholmsk dialekt. Varför? Det är irriterande, men kanske inte tillräckligt störande för att ge upp lyssnandet.

Berlinerpopplarna

2009-06-04T00:01:00.003+02:00

Jag lyssnade på Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. En hemmaboende grisbonde, en begravningsentreprenör med förlorad gudstro, en homosexuell skyltfönsterdekoratör, en gammal, tillbakadragen far och en doinant, men döende mor. Dessa fem har en gång vait en familj, och trassliga relationer är bara förnamnet i denna berättelse om en minst sagt ofrivillig släktsammankomst. Lögner, inskränkta åsikter och bitterhet sitter lika ingrott som smutsen i grisgårdens köksgardiner - de som alltid suttit där. In i denna både fysiska och sociala unkenhet träder ett vuxet barnbarn, och i och med det sätts saker i rullning som legat stilla och undangömt i många, många år. Ett riktigt bra upplägg och det blir en riktigt bra berättelse.

Persongalleriet i den här boken är härligt spretigt, något som bäddar för intressanta möten, eller krockar är kanske ett lämpligare ord. Jag gillar hur Ragde låter alla personerna få komma till tals i egna kapitel. Vi får verkligen uppleva hur olika förhållanden och händelser kan tolkas av olika människor. Det som i den enes ögon är ett fint och städat kök är i den andres ett sanitärt katastroforåde. Lite stereotypt tecknade kan de kännas, personerna, och då särskilt lillebror Erlend som uppfyller i princip alla bögklyschor som finns. Men lite är det en del av berättelse också, detta att alla har fastnat i sitt mönster, lever efter förväntningar oavsett om de slagit sig fria från föräldrarna eller inte.

När jag har läst klart tycker jag inte att jag har fått svar på alla frågor. Jag förstår fortfarande inte hur mamman har styrt sin familj, jag vet inte tillräckligt mycket om farfaderns död. Men boken har ju två fortsättningar och dessa kanske ger utförligare förklaringar? Jo, jag ska läsa dem, men jag känner ingen fanatisk brådska.

Bra uppläsning av Irene Lindh.

Mammor i litteraturen

2009-06-03T11:25:00.003+02:00

Precis när jag tänkte skriva om hur många mödrar jag läst om på sista tiden lät Lyran veckans tematrio få handla om minnesvärda mammor i litteraturen! Nu backar jag i stället till tidigare läsupplevelser och skriver om de senast upplevda mödrarna vid något annat tillfälle.

1. Nora i Ibsens Ett dockhem är fortfarande idag en provocerande mamma när hon lämnar sina barn för att finna sig själv. Tyvärr har jag aldrig sett den på scen, bara läst den.

2.Först kom jag att tänka på Farmor i Farmor och vår herre – en riktigt dominant matriark, men sedan insåg jag att en annan av Hjalmar Bergmans mammor lämnat en tydligare minnesbild, nämligen Chefen fru Ingeborg, även hon en dominant och samtidigt sorglig mor som blir förälskad i sin dotters fästman. Jag såg och älskade TV-serien med Mona Malm i huvudrollen, och boken sträckläste jag för bara några år sedan.

3. Skräckmamman är väl Willies mor i Godnatt mister Tom, som misshandlar sina barn både fysiskt och psykiskt. Men Michelle Magorian har också skrivit en av de bästa mammorna i litteraturen i Hemlängtan. Rustys mamma (namnet finns bakom något i hjärnan just nu) försöker till en början vara sträng och göra det hon tror är rätt och riktigt för dottern, men inser slutligen sitt misstag och lyssnar i stället på dotterns egna vilja och de får en mer jämlik relation.

4. Det får bli en fjärde mamma, eftersom jag tänker på henne ibland, nämligen Simons mamma i Simon och ekarna (har glömt namnet här också - Karin, eller något i den stilen?). Hon är en så avgudad och perfekt mamma i alla avseenden att hon ger svärdottern enorm prestationsångest - hon kommer ju aldrig att kunna bli lika bra. Jag brukar tänka på denna skildring ibland när jag själv inte känner mig så perfekt, och intala mig att det är nyttigt för mina söners framtida föräldraskap och partners att inte ha en felfri förälder eller svär-dito att leva upp till! :-)

Slutligen tycker jag att Ringen-trilogin är värd att nämnas i sammanhanget p.g.a. dess fullständiga avsaknad av mödrar! Ni som kan böckerna utantill; nämns någons mor någonsin? Jag tycker att det är idel fäder - om man nu inte ska tolka honmonstret som en mardrömsbild av den onda modern...

Könsrollsfällor i barnböcker: Pojken som norm

2009-06-02T13:46:00.002+02:00

Har du börjat berätta en historia för ett barn någon gång, om t.ex. en hund, och automatiskt, utan vidare eftertanke kallat hunden för "han"? Krävs det inte en medveten tanke för att göra den till en tik i stället? På samma sätt känns det som om många barnboksförfattare i första hand fantiserar kring pojkar och män när de skapar sina berättelser. Det finns naturligtvis massor av böcker om flickor, men ofta är de manliga figurerna/personerna i majoritet. Kan någon t.ex. komma på ett exempel på ett litterärt kompisgäng med en eller två pojkar och ett flertal flickor? Trion Pippi-Tommy-Annika är det enda exemplet jag kommer på. Astrid Lindgrens bullerbybarn utgörs också visserligen av fyra flickor och tre pojkar, men lilla Kerstin är ju inte precis en i gänget. Vanligare då är att en eller ett par flickor liksom har tillstånd att vara med pojkarna.

Vissa författare, som t.ex. Barbro Lindgren och Jan Lööf, har själva sagt att de hellre skriver om pojkar för att det är roligare (med reservation för att de inte använde exakt odret roligare, men något i den stilen). Jag tycker att det är ett märkligt argument, eftersom en flickkaraktär rimligtvis borde kunna göra, säga och tänka detsamma som en pojkkaraktär, men kanske hämmar flickkönet författarens fantasi? Sorgligt i så fall, tycker jag.

Det finns också en tendens hos läsare att tolka könlösa djur, människor eller andra figurer främst som män eller pojkar, i alla fall om de befinner sig i en neutral miljö och inte gör något som direkt tolkas som ett flickbeteende. Ta t.ex. Lena Landströms fina berättelser om en strand befolkad av flodhästar (En flodhästsaga, Småflodhästarnas äventyr, De nya flodhästarna). Där finns flodhästmadammen, som av namnet att döma är av uppenbart honkön, men alla de övriga flodhästarna är naket könlösa. Småflodhästarna är tre ungar, som alltid omnämns i plural och därför aldrig får några personliga pronomen. En nykommen unge kallas bara "den nya flodhästungen" och förblir även den könlös berättelsen igenom. Ändå är det så lätt att bara se fyra flodhästpojkar, så lätt att peka på bilden och tillägga "Titta vad han gör! Dyker från trampolinen!".

Vill vi ge våra barn, söner som döttrar, bilden av att en varelse som regel är en man, om inget antyder motsatsen? Själv kämpar jag både mot mina egna alltför snabba könsbestämningar och försöker att ifrågasätta fyraåringens tendens att se pojkar och hankön i det mesta. (T.ex. har han väldigt svårt att acceptera att dinosaurier också är flickor. Ja, kanske långhalsarna eller en och annan stegosaurus, men inte köttätarna! Vi får ta och låna boken om Tyra vid nästa biblioteksbesök.)

Hur gör du?

Jag målar självbilder

2009-05-31T00:06:00.003+02:00

Nu är det dags att göra upp med en myt om mig själv:

Jag älskar böcker men är ingen bokslukare. Jag önskar att jag vore det. Jag har nog en gång i tiden sett mig som det, och känslan dröjer sig kvar att det är något jag borde vara. Visst har jag läst en del, men jag kan inte påstå att jag läser ovanligt mycket. Kanske inte ens mycket. De senaste åren har läsfrekvensen faktiskt sjunkit till en skrämmande låg nivå. Det är väl inte jordens undergång vi talar om, men jag har alltid sett mig själv som en läsande person och det har gått hårt åt min självbild att jag faktiskt inte varit det. Jag skulle kunna skylla på jobbet och barnen, att det inte finns tillräckligt med tid, men egentligen har jag nog aldrig varit någon riktig bokslukare, och det är väl dags att jag börjar inse och acceptera det!

Varför inte bokslukare om intresset finns, undrar du kanske? Det kan ha många förklaringar. Dels läser jag ganska långsamt; jag kan visserligen sträckläsa en bok jag verkligen gillar (eller, kunde göra det på den tiden när jag inte hade barn som krävde omsorg och uppmärksamhet en stor del av dygnet), men inte kan jag läsa ut en deckare på en timme, som många andra verkar göra lite titt som tätt! :-) Det här är väl i mångt och mycket en träningssak, så jag borde kunna få upp tempot om jag jobbar på det.

En annan förklaring är att jag inte känner något behov att läsa för läsandets skull. Jag älskar intressanta berättelser och bra språk, så jag väljer bara böcker som jag tror är riktigt bra. Jag läser t.ex. sällan deckare även om jag kan tycka att en mordgåta är underhållande, eftersom jag är osäker på om jag vill offra min tid på något som jag kanske inte kommer att gilla. Jag har för många olästa böcker för det, och som sagt tar jag lite tid på mig.

Det där med borde är en annan bov i dramat. Saker man bör riskerar att helt suga lusten ur aktiviteten. När antalet böcker jag borde ha läst känns alldeles oöverstigligt vet jag inte var jag ska börja, och ser ingen chans att ens få en översiktlig överblick av alltihop, och vart tog då läslusten vägen? Jag ska göra vad jag kan för att skippa den tanken i fortsättningen.

För nu ser jag ju en ljusning! Nu har saker ändrats - eller nej, jag har ändrat på saker. Jag startade en bokklubb med goda vänner, för att få ett beting, och kom verkligen igng på allvar med läsningen. Jag började skriva här om böcker och läsning, och har därigenom hittat en hel massa fantastiska bokbloggar, som visserligen ibland sätter igång borde-tankarna lite väl mycket, men som mest inspirerar och lockar till läsning. Jag upptäckte att en bok i veckan inte är ett orimligt mål, jag hoppade på jorden-runt-utmaningen för att vidga mina vyer och nu, när jag känner att jag är lite närmare den jag läsande människa jag vill vara kan jag kanske också låta idealbilden backa en aning, för att möta upp.

Med andra ord: Det här får mig att må bra!

Akta dig för könsrollsfällorna!

2009-05-30T05:40:00.002+02:00

Nu har diskussionen med Vixxtoria fått mig att vilja skriva så mycket om könsroller i barnböcker att jag får göra det till en hel serie inlägg, för att det inte ska bli för långt. Det är något av ett favoritämne! Jag borde kanske läsa på lite mer fört, t.ex. den här boken, men nu blir det i stället mina högst personliga iakttagelser och funderingar.

Jag tänkte att jag skulle skriva om:
- mannen som norm
- könskodade kläder
- stereotypa djur
- vuxna i barnböcker
- vad pojkarna missar

Kanske blir det något mer och kanske blir det inte i den ordningen, men har jag nu sagt att jag ska skriva om allt detta så får jag ta och göra det också, även om det tar en liten stund.

Pirater och prinsessor

2009-05-28T09:39:00.006+02:00

Jag klistrar in ett inlägg från min gamla blogg, som ett tillägg till Vixxtorias resonemang kring Alfons och Milla.

---
Idag är det maskerad på dagis och jag satt uppe halva natten och sydde en pirathatt. Det var riktigt kul att sy, men barnets entusiasm motsvarade på intet sätt ansträngningen: han ville inte ha den på sig. Man kan ju tycka att jag kunde haft bättre framförhållning och beställt en hatt på nätet, men det är liksom meningslöst att fråga fyraåringen vad han vill klä ut sig till för tidigt, för då hinner han ändra sig. Och har han väl ändrat sig är det inget att göra åt. Nu ville han alltså vara pirat, en idé som väcktes av att vi läste Pirater och prinsessor av Maria Jönsson och Lotta Olsson Anderberg. Den handlar om en tjej som gärna vill vara prinsessa på maskeraden, men eftersom mamman inte kan sy så får hon vara pirat, som vanligt. Naturligtvis upptäcker hon att det är roligare att vara pirat, fast alla andra tjejer på kalaset är prinsessor. Sensmoralen är att det är roligast att skilja sig från mängden - när alla andra också vill vara pirater på nästa kalas är det inte lika kul längre.

Den här boken har tidigare stått med på min lista över bra könsrollsutmanande böcker, men jag måste verkligen ta bort den därifrån. Nu är väl iofs fyraåringen lite för liten för att förstå alla vändningar i berättelsen, men det enda han uppfattar är ju att pirater är bättre än prinsessor. Boken börjar med att slå fast hur en flicka ska vara, och gör tydligt vad som är avvikande:
"Så blev det pirat, för pirat blir det jämt.
Pirat! Ni kan tänka er själva.
En flicka ska vara prinsessa bestämt,
och annars dansös eller älva."
Det här sättet att berätta en historia på är ju inte ett dugg könsrollsutmanande, snarare tvärtom. Här blir barnet serverat en "sanning" som hen kanske inte ens har tänkt själv, och får en tydlig vink om att berättelsen handlar om något onormalt. En lektion i könsroller, helt enkelt! Det finns liknande berättelser i Bamse, där historien börjar med att t.ex. tomten säger att flickor inte kan köra slädar, för det har de aldrig gjort, för att senare bli överbevisad. Tanken är ju att förespråka jämställdhet, men i stället han man gjort jämställdheten till något udda. Konceptet passar kanske bra om man ska utmana tänkandet hos en fyrtiotalist, som tagit könsroller för givet i hela sitt liv, men barnet lyssnar och lär: flickor ska vara prinsessor, flickor kan inte köra slädar, och sen finns det undantag.

Irriterande med Pirater och prinsessor är också att huvudpersonen inte gillar sin egen kostym förrän hon fått den bekräftad av Per, "den snyggaste killen i klassen". Tjejens egen vilja att vara utklädd till prinsessa är därmed fel. Det spelar ingen roll att hon själv inte gillar sin kostym, att gummibandet kliar och att mamman avfärdat hennes prinsessdröm med "det kan du glömma", eftersom detta uppenbarligen är vad som krävs för att bli omtyckt av Per. Tillsammans skrattar de åt prinsesskonformiteten och väcker irritation och avund hos de andra tjejerna. Att Per är utklädd till cowboy, precis som de andra killarna på festen, kommenteras däremot inte. Tydligen är det bara fel att fastna i den kvinnliga könsrollen. De prinsessklädda tjejerna framställs som malliga, tillgjorda, missunnsamma och pimpinätta - en riktig nidbild av flickighet.
"Kalaset kom givetvis av sig en del,
men alla fick lära sig detta:
Pirater är rätt och prinsessor är fel!
Och mammor som min är de rätta."
På nästa kalas ser vi hur alla tjejer klätt ut sig till pirater. Inte för att det verkade roligt eller för att de ville, utan för att det tydligen var "rätt" just nu. Modellposerna och blundögonen visar att det fortfarande handlar om en uppvisning. (Den j-a bilden vill inte hamna rätt!)

Det enda positiva med den här boken är att den visar en bild av en vuxen kvinna, t.om. en mamma, som sitter och tar igen sig i en fåtölj och löser korsord i stället för att laga mat, städa eller andra hushållsaktiviteter som mammor i barnböcker vanligtvis ägnar sig åt.

En dag i Ivan Denisovitjs liv

2009-05-26T09:51:00.008+02:00

Första resstoppet i Lyrans jorden-runt-utmaning är Östeuropa. Den kortaste romanen blev utläst först, men jag ska försöka hinna med någon till (även om maj börjar lida mot sitt slut nu).

Aleksandr Solzenitsyns kortroman En dag i Ivan Denisovitjs liv var ingen bladvändare för mig, men denna berättelse om en enda, för huvudpersonen "nästan lycklig" vardag i ett sovjetiskt fångläger är väl inte menat som en spänningsroman direkt. Jag hade lite problem med att skilja på personerna (vilket jag alltid har i ryska böcker) och greppade aldrig riktigt skillnaden på och rangordningen mellan alla olika vakter och arbetsledare. Ihop med att läsningen blev lite upphackad gjorde detta att jag ibland inte helt och hållet hängde med i vad som hände. Slående var trots allt vilken stor betydelse det hade för lägerfångarna att hålla ordning på denna rangordning och veta exakt hur man skulle bete sig för att inte råka illa ut, när man kunde bryta mot reglerna (det måste man för att överleva) och när det var för farligt, när man måste dela med sig och när det var läge att roffa åt sig själv på andras bekostnad. Det var oerhört befriande att huvudpersonen inte var något under av välvilja och godhet, utan att han betedde sig precis som det flockdjur som han behandlades som, kämpandes först och främst för den egna överlevnaden. Berättelsen är onekligen en intressant studie i socialpsykologi, men också, naturligtvis, ett mycket viktigt tidsdokument.

Framför allt är En dag i Ivan Denisovitjs liv en sådan där bok som ger en perspektiv på sitt eget liv och sina egna krav på tillvaron. Beskrivningen av Sjuchovs miserabla vardag i fånglägret får mig dels att känna mig lyckligt lottad, dels att nästan äcklas av överflödet av prylar och mat omkring mig. Jag kommer inte att kunna skrapa upp soppa med en brödbit i fortsättningen utan att tänka på den här berättelsen.

Nu ska jag leta reda på alla andras tankar kring boken, som jag ville vänta med tills jag skrivit vad jag själv tyckte!

Det femte barnet

2009-05-19T19:46:00.003+02:00

Det kändes lite märkligt att lyssna till Det femte barnet av Doris Lessing när jag själv är hemma med bebis, eftersom den handlar om ett minst sagt besvärligt, krävande och obehagligt barn. Framför allt handlar den om moderns tankar och känslor kring detta barn, hennes irritation och uppgivenhet, hennes vilja att bli förstådd och tagen på allvar med sitt problem, av människor runt omkring. Berättelsen är kort, intensiv, medryckande, både realistisk och laddad med symbolik.

Nu vill jag förstås läsa fortsättningen Ben, ute i världen, men jag har en annan påbörjad Lessingbok att återvända till först, som nog kommer att ta sin lilla tid.

Everything is illuminated

2009-05-14T09:53:00.004+02:00

Jag har utmanat mig själv lite och lyssnat på en uppläsning av Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag är jätteglad att jag kom på den idén! Fördelarna med att inte läsa en översättning har jag redan gått in på, och jag tycker också att uppläsningen (av Scott Shina och Jeff Woodman) var alldeles lysande. De visste verkligen vad de läste, ändrade ton genom berättelsens gång när så krävdes, dramatiserade precis lagom. Ahhh... härligt! Jag såg att den fanns i en annan inläst engelsk version, men jag vill verkligen (utan att känna till kvalitén på den andra) rekommendera denna!

Jag har tidigare läst Extremt högt och otroligt nära, och gillade den mycket. (Undrar förresten om den finns som ljudbok och hur de då läser bokens bilder eller sidorna med text skriven så tätt att den skrivs över sig själv och man inte ser vad där står.) Förväntningarna var således höga när jag började lyssna på Everything is illuminated, och de infriades definitivt. Jag kommer inte att kunna göra boken rättvisa här, känner jag, men jag ger er några kommentarer i alla fall.

Boken presenterar två berättelser, eller tre, eller en, beroende på hur man ser det:

Författaren, dvs Foer, reser runt på den ukrainska landsbygden, tillsammans med USA-älskande ukrainaren Alex som guide och dennes, enligt egen utsago blinde, farfar som chaufför. De letar efter byn Trachimbrod, varifrån Foers farfar ska ha flytt. Dessa partier är författade av Alex, på en högst personlig engelska, full av felaktigheter och oändliga försök att uttrycka sig tjusigt på ett språk som han bara nästan behärskar. När någon sover, t.ex., skriver han antingen "he reposed" eller "he manufactured z:s". :-)

Reseskildringen varvas med författarens text om byn Trachimbrod i slutet av 1700-talet: en härlig skröna med färgstarka personporträtt och fantastiska inslag.

Utöver detta får vi läsa brev från Alex till Foer. Författaren skickar honom delar av sin text och han kommenterar den, berättar om sig själv och sitt liv och bifogar sin version av deras gemensamma resa. Vi får aldrig läsa Foers brev till Alex, men vi förstår av Alex svar att han önskar åtskilliga korrigeringar, både av Alex vildvuxna språk och av episoder i reseberättelsen som får honom själv att framstå som löjlig.

Jag älskar den här boken! Formen, berättelserna, de olika stilarna, humorn, blandningen av plumpt och poetiskt, det faktum att jag både skrattade och grät till den. Ett tag tänkte jag mycket på hur den riskerade att måla en riktigt klychig bild av öststatsmänniskor som burdusa profitörer som inte förstår hur löjliga de verkar i sina försök att verka väst-influerade. Sedan framkommer det mer och mer att det är Alex själv framställer sig så, för att vara rolig.

Jag skrev nyligen att jag inte är någon stor omläsare, men den här boken måste jag definitivt läsa om!

Är det förresten någon som har sett filmen? Har den ens visats i Sverige?

Läsa bör man

2009-05-12T19:27:00.006+02:00

Något av det roligaste med att ha barn är ju att följa dess utveckling - språkligt, kognitivt, socialt. (Den känslomässiga utvecklingen är väl däremot lika delar intressant och fasansfull.) Nu håller fyra-och-ett-halvt-åringen på att lära sig att läsa ord, och det liksom sjunger av glädje i mig av att han snart kommer att kunna förstå själva vitsen med att kunna läsa. Samtidigt hoppas jag att han inte alltför tidigt tycker att han klarar sig utan högläsning! :-)

Jag är fullt medveten om att barn snabbt kan ändra preferenser, men just nu njuter jag verkligen av att ha ett barn som är såpass intresserad av språkets möjligheter och nyanser som han är. Han frågar och frågar om ords innebörd, testar ständigt ord och uttryck han hört från böcker eller TV och delger oss sina små reflektioner om hur språket fungerar. Och visst känns det härligt att han så ofta sitter uppkrupen någonstans med en bok.

Böcker är ju för svåra för honom än, men han börjar alltsomoftast att ljuda sig igenom varumärkesloggorna vid matbordet: eeeekssssstrrrrrööööömmmmsssss (precis som i reklamen!) var lite för långt för att helt få ihop, men på gurkburken fanns något enklare: "Det står prinsess-nos!"

Dagens tidshopp

2009-05-12T13:31:00.003+02:00

En rolig detalj från Orlando (som jag trots allt fortsätter att lyssna på) är att ordet star-träck förekommer! :-)

Omläsning

2009-05-12T08:49:00.002+02:00

Veckans tematrio hos Lyran handlar om omläsning: Berätta om 3 böcker/texter/serier du läser om och om igen. Jag är inte någon stor omläsare, eftersom jag läser ganska långsamt, men några favoriter har i alla fall fått mer än en omläsning:

Hemlängtan av Michelle Magorian måste självklart komma först. Jag var kanske 10-11 första gången jag läste och älskade den. Sedan kunde jag plocka fram den för att läsa någon riktigt bra scen, en liten bit in i boken, bara för att fullständigt fastna och bara stoppas av bakre pärmen.

Den långa flykten av Richard Adams läste jag också i 11-12årsåldern första gången. Det var pappa som rekommenderade mig den och jag minns att den låg i bakrutan på bilen länge, länge när jag fastnade i de första kapitlen. När jag väl kom in i den var jag som förtrollad och det slutade (märkligt nog) med att jag skaffade en kanin. Vid omläsningarna har jag nog hoppat över El-ahrairah-sagorna ibland, men själva äventyret är i en klass helt för sig själv. Åh, jag längtar efter den nu när jag skriver! Senaste omläsningen var när jag läste den högt för maken, vilket måste ha varit 6-7 år sedan. Den tecknade filmen har jag iofs sett sedan dess, och den är faktiskt riktigt bra, på ett sätt som ju filmade favoritböcker sällan är.

Quinnan och Doktor Dreuf av Mare Kandre, som jag ju har nämnt tidigare, får knipa tredjeplatsen. Den är ett lyckopiller! Ett tag hade jag planer på att göra den till ett teatermanus, så då läste jag den om och om igen. (Nu har visst någon annan gjort det!)

Tankar om ljudböcker i allmänhet, och den jag just nu lyssnar på i synnerhet

2009-05-10T19:48:00.005+02:00

Hur går det egentligen till när någon läser in en bok? Gör man det själv, eller finns det någon ljudtekniker med som sköter knapparna? Görs det många omtagningar eller använder man vanligtvis den första inspelningen? Hur många arbetstimmar ligger bakom en tiotimmars uppläsning av en bok? Läser skådespelaren igenom texten innan hen spelar in?

Dessa funderingar snurrar just nu irriterat omkring i mitt huvud samtidigt som jag lyssnar på Ewa Frölings uppläsning av Virginia Woolfs Orlando. Jag stör mig så mycket på den att jag kanske inte ids lyssna klart, mest för att det är trist att förstöra en stor berättelse med denna rent ut sagt usla uppläsning. Om och om igen blir det så uppenbart att Fröling inte läst igenom det hon ska läsa upp, eller inte förstår vad det är hon läser. Hon ger sig på en mening, som hon tror har en viss innebörd, men som visar sig få ett annat slut än hon tänkt sig. Betoningar läggs på fel ord, intonationen är... fel, helt enkelt! Jag skulle inte säga något om det var en skolelev som fick ett papper i sin hand och genast ombads att läsa högt, men detta är ju en utbildad och erfaren skådis som får betalt för att läsa upp en text på ett, om inte förträffligt så åtminstone begripligt sätt! Dessutom stör jag mig till vansinne på hennes teatrala röst. Hade jag betalat pengar för boken hade jag nog begärt dem tillbaka.

För visst måste man väl ändå kunna begära att skådisen läser igenom det hen ska läsa upp? Och visst borde man rimligtvis göra en omtagning om det blir alldeles knasigt? Och finns det ingen som lyssnar igenom materialet innan det mångfaldigas? Hur kan t.ex. Jan Waldekranz i sin uppläsning av Da Vinci-koden flera gånger få säga korg-gosse i stället för korgosse, utan att någon rättar det? Jag menar, ok om inte Waldenkranz själv någonsin stött på detta ord och missuppfattar uttalet, men lyssnar ingen annan igenom (den visserligen 19 timmar långa) uppläsningen?*)

Nä, tacka vet jag författaruppläningar. De vet vad de ska säga och hur det ska sägas. Torgny Lindgrens uppläsning av Dorés bibel är ett lysande exempel. Men, det finns alltid undantag, som Toivo Pavlos uppläsning av Loranga, Masarin och Dartanjang, eller Jeff Woodman och Scott Shinas mästerliga uppläsning av Everything is illuminated, som jag inom kort ska blogga om.

---

*)En annan favorit på samma tema är förresten killen som sydde saker i ett pyssel-barnprogram (tror jag att det var). Han hade klippt isär en nalle och skulle sy fast armar, ben och huvud på ett teddytyg för att göra en fuskbjörnfäll, och så säger han; "Jaha, så lägger vi ut exkrementerna här i hörnen." Så det kan bli när man ska svänga sig med svåra ord! :-) Men det inslaget måste ju ha gått igenom flera instanser innan det sändes. Internskämt, eller?

Vad skriver jag egentligen?

2009-05-10T19:45:00.002+02:00

När jag läser föregående inlägg tycker jag att det låter väldigt negativt och nästan lite föraktfullt. Det var verkligen inte min intention! Jag tycker om att lyfta fram sådant som böcker får mig att börja fundera kring, och då kanske jag låter hård och ifrågasättande? Som vanligt är det svårare att hitta rättvisande beskrivningar av det positiva. Jag är inte så förtjust i ordet "bra" som omdöme om en bok. Det säger inte särskilt mycket.

Glasfåglarna och Mosippan

2009-05-07T09:12:00.006+02:00

Jag lyssnade på en författaruppläsning av Glasfåglarna. Eftersom texten är väldigt talspråklig lämpar den sig väl för uppläsning och Elsie Johansson kan sin berättelse i hjärtat, det hörs. Jag föredrar verkligen författaruppläsningar framför skådespelarinläsningar (med lysande undantag, naturligtvis). Det flyter så bra, man tänker inte alls på uppläsaren. Eller så tillför berättarrösten en djupare förståelse för texten, en lättare avkodning, en tolkningshjälp.

Nu är inte just den här boken särskilt svårtolkad, men jag kan tänka mig att tonen kunde ha blivit en annan om jag läst den själv, och det hade varit synd. Fortsättningen, Mosippan, lånade jag i bokform eftersom ljudboken inte fanns inne just då. Men eftersom jag hade lyssnat på första delen så följde rösten med mig även i den andra delen, så att också den på sätt och vis blev författaruppläst, fast i mitt huvud. Jag visste hur mamman skrattade, hur de dialektala orden skulle uttalas och hur Nancys lite buttra kommentarer lät.

Berättelserna kretsar kring Nancy, som i första boken är 13-14 år och i den andra 16-17. Hon lever under fattiga förhållanden på landsbygden i Uppland (tror jag att det är) och ägnar mycket av sin tid åt att fundera på och gissa sig till vad andra tycker och tänker om henne och hennes familj. Hon tycker sig veta att de, Tå-Pelles, är en visa på bygden: uttittade, skambefläckade, nedvärderade. Vi får inte så mycket till bevis för att det faktiskt är så som bybor och kamrater ser på familjen, men Nancy är ändå övertygad. Det blir viktigt att hålla ihop, att inte tappa i stolthet, att inte skämma ut sig ännu mer. I den andra boken märker man också hur mindervärdeskomplexet påverkar självbilden; är det inte larvigt att hon går hemma och studerar, hon som är så gammal? Vem tror hon att hon är? Den självömkande storasystern Betty, som tidigt fastnat i livet med barn hon inte vill ha och en man hon aldrivg varit kär i, hjälper henne förstås på traven med anklagelser och missunnsamhet. Men ändå känns det som om självbilden främst målas upp av Nancy själv. Och så är det väl ofta i verkliga livet.

Glasfåglarna har en mer sammanhållen intrig, med en sorts gåta som ska lösas kring den andra storasystern, medan Mosippan mest kretsar kring Nancys inre och yttre mognad och rörelse bort från barndomen, bort från föräldrahemmet (fast hon fortfarande bor hemma) samt drömmen om ett annat liv, ett bättre liv, en värdighet. Böckerna är inte omtumlande eller nyskapande. De passar in i den svenska arbetarlitteraturtraditionen och ger en levande bild av 30/40-talets Sverige på landsbygden, och av en ung flickas grubblerier och drömmar. (De senare, ska tilläggas, känns mer allmängiltiga än 40-tal, Sverige, landsbygd.)

Återigen, som med Mig äger ingen, slås man av värmen och kärleken mellan familjemedlemmarna (nåja, inte mellan alla, men i alla fall mellan Nancy och mamman) under povra förhållanden. Jag menar inte att det är överraskande att fattiga människor älskar varandra, men det är fascinerande hur långt man kan komma med kärlek och värme, hur mycket viktigare det är än materiell standard. Och inte heller där gör jag mig några illusioner om att materiell standard inte påverkar människors känsloliv och sociala förmåga, för det händer nog alltför ofta. Och kanske blir bilden av mamman som blir så till sig av glädje för en porslinskanna med blommotiv, eller hushållets första köpeblombukett romantiserad. Jag tänker: tänk om man ändå fick glädjas så! Tänk om man kunde uppskatta små saker på det sättet! Och ändå önskar man sig ju inte armodet som är upphov till den exotiska entusiasmen.

Det här med klass och klassresor och klasstolthet och klasskam är ett intressant ämne, outtröttligt intressant och omöjligt att helt få rätsida på. Som det här med normer och sociala koder. Nancy och hennes familj känner sig bortkomna i vissa sammanhang, när "fint folk" träffas och de ojar sig över om besökare till deras hem ska tycka att det duger åt dem. Jag tror inte att de någon gång tänker på att det kan fungera på samma sätt från andra hållet: att någon "finare" skulle kunna känna sig bortkommen hos dem, inte känna till koderna, inte hänga med i jargongen, inte komma in i gemenskapen. Även en arbetargemenskap kan vara uteslutande, men det kallas ofta för stolthet, i ordets mest positiva bemärkelse. (Nu tycker jag inte att det är utmärkande i den här boken, eller att stoltheten inte är befogad, utan det var en tanke som väcktes, i.o.m. mitt eget medelklasskomplex. Det är sällan man läser om någon som med stolthet beskriver sin medelklassuppväxt, liksom. Där förlöjligas gärna radhusidyllerna.)

Sista delen i serien ska jag nog spara lite, så får det bli ett kärt återseende den dagen!

Förklaringar till tystnaden

2009-05-06T23:02:00.002+02:00

Jag läser i stället för att skriva, vilket är bra för läsningen, men trist för bloggen! Dessutom är bärbara datorn inlämnad på service, så det blir lite bökigare än vanligt att surfa.

Mare Kandre - Det är jag som är ett geni!

2009-05-02T20:50:00.003+02:00

Dokumentären av Mare Kandre var otroligt fin! Se den på SVT play om du missade den. Jag blev så sugen på att läsa alla hennes böcker. Jag hade faktiskt inte någon koll alls på Mare Kandre som person tidigare. Jag var för ung för att lägga märke till uppmärksamheten kring hennes debut 1984 och när jag har läst hennes romaner har jag bara noterat namnet, fotografiet och hennes unga ålder. Böckerna låg mig ändå såpass varmt om hjärtat att jag sörjde hennes tidiga död.

Det var intressant att i dokumentären få veta mer om Mare som person och fascinerande att få se vilket arbete som ligger bakom romanerna; alla dessa buntar med utkast! Samtidigt håller jag med litteraturkritikern Jonas Thente när han i programmet kommenterar det överdrivna rotandet i personen bakom texterna: "Det biografiska efterforskandet leder inte någonvart egentligen (...) Då blir litteraturen patientjournaler i stället."

Han har ju så rätt. Riktigt bra texter, som Kandres, står stadigt i sig själva och behöver ingen författarbiografi för att bli värdefulla. Framför allt handlade det ju om att det inte är nödvändigt att veta huruvida den där överdoseringen av läkemedel var ovfivillig eller ej.

Horace Engdal tar upp något som jag tycker är värt att diskutera. Han erkänner att han gett vissa av Kandres romaner rejält negativ kritik trots att han egentligen hyste stor beundran för både författaren och verket. Han förklarar sitt handlande: "När det gäller författare med den talangen så kan man inte vara snäll, det får man inte vara. (...) Då har man rätt att fodra att författaren ska förstå vad hon är kallad att göra." Kandre skrev alltså enligt honom under sin förmåga, och då har han som recensent något sorts ansvar att få henne att rycka upp sig, skärpa till sig? Är det litteraturkritikens uppgift? Jag tycker att det låter mycket märkligt.

Tematrio: böcker om böcker

2009-04-30T13:00:00.002+02:00

Lyran har också en rolig tematrioutmaning: Berätta om tre favoritböcker som handlar (åtminstone i viss mån) om läsning! Många har berättat om böcker om läsningens glädje, så jag tänkte att jag vinklar till det lite och berättar om tre böcker som handlar om farlig läsning.

1. 1984 av George Orwell lär vara den bok som flest personer ljuger om att de har läst, men jag har faktiskt läst den alldeles nyligen. Winston brinner av längtan att uttrycka sitt hat mot Storeror och drömmer om den underjordiska motståndsrörelsen som kanske finns. Tillslut får han, på hemlig väg, en mycket förbjuden och farlig bok som avslöjar sanningarna om samhället omkring honom. Läsningen av den visar sig dock vara ödesdiger.

2. Rosens namn av Umberto Eco, har jag däremot inte egentligen läst, men jag har sett den fanastiska filmen många gånger. Mordgåta i medeltida klostermiljö där en viss fördärvlig bok kan leda till döden för den som vågar läsa den.

3. Madame Bovary av Gustave Flaubert läste vi på gymnasiet och diskuterade lektion efter lektion. Emma Bovary är en romantisk drömmare. Hennes myckna läsning av kärleksromaner i sin ungdom får till följd att hon får orealistiska förhoppningar om livet och kärleken, vilket så småningom leder till olycka, ruin och död.

Gårdagens biblioteksskörd

2009-04-30T10:06:00.003+02:00

Sista kulan sparar jag åt grannen är nästa bokcirkelbok. Kafka och Solzjenitsyn hör till Lyrans jorden runt-utmaning, som jag tänkte försöka mig på. Mare Kandres sista roman slank ner med anledning av morgondagens dokumentär. Woolfs Orlando är en av mina favoritfilmer, så nu lyssnar jag igenom bokförlagan. Lessings Det femte barnet blev jag nyfiken på efter en elevrecension. Första trädboken är till mina och fyraåringens skogspromenader och Hantverkarguiden till mig och maken, som båda är noviser på området och har ett skruttigt hus.

Dorian Grays porträtt

2009-04-29T23:08:00.003+02:00

Jag har lyssnat på Richard Wolffs uppläsning av Oscar Wildes klassiker Dorian Grays porträtt. Wolff läser bra; rösten passar för berättelsen, men den är så låg och mullrig att det ibland är svårt att höra, speciellt om man fixar och stökar i köket samtidigt. Vissa delar av boken var verkligen långtråkiga, så jag tog de skramligare delarna av disken då! Läste på wikipedia (denna aldrig sinande källa till oomkullrunkeliga sanningar) att den första versionen av romanen inte innehöll dessa tradiga delar. Det förklarar att de kändes onödiga för historien.

Själva grundintrigen däremot är ju intressant och fascinerande, laddad med symbolik. Dorian är ung och strålande vacker. Han får sitt porträtt målat och blir alldeles ifrån sig när han inser att han kommer att åldras men porträttet kommer alltid att vara lika vackert, och uttalar en önskan om att det vore tvärtom. Det blir som han önskat, och han märker snabbt att allt han gör i livet sätter spår på porträttet, men inte på honom. Därför kan han leva ett liv i sus och dus och härlig synd utan att någonsin ta skada. Ungdomskult och därmed viljan att stoppa åldrandet är ju alltjämt ett aktuellt ämne. Tanken att en människas onda gärningar sätter spår i hennes yttre kan också ge upphov till diskussion. Förknippar vi fortfarande skönhet med godhet, med den självklarhet som Dorian Grays omgivning ser oskuld i hans evigt unga ansikte?

Det märks att Wilde är dramatiker. Han skriver pratscener med scenanvisningar, och jag tänkte flera gånger att den skulle göra sig bra på scenen, och ännu bättre på film. Jag har inte sett någon filmatisering, men antar att det säkert finns flera. (googlar lite) Jaha, hoppsan! En ny på gång, tydligen.

Wildes "wit" är härlig i små doser, men Dorians vän Henry, som också är den som från början leder honom in på den breda, syndiga vägen, blir lite för mycket. Som verklig person skulle man inte stå ut med honom i tio minuter. Han måste göra allt till ett kvickt skämt. Mycket av hans kvickheter och pikar gentemot adeln går mig förbi, är jag rädd. Eller, egentligen är jag väl glad att jag inte känner igen Wildes bitska beskrivning av engelsk överklass. Jag antar att hans samtid dock skrockade gott åt den.

En kul detalj är att Dorians syndfulla leverne aldrig beskrivs explicit, utan bara omtalas med värdeladdade omdömen. Man får gissa sig till vilka ohyggligheter det är som han hänger sig åt, men för en modern läsare torde det vara uppenbart att det handlar om en hel del homoerotiska äventyr. Vi får också veta att Dorian läser en bok som beskriver de mest fasansfulla synder, men inte heller där får vi några smaskiga detaljer! :-)

Det är roligt att ha läst berättelsen, och få ut lite mer av den än det jag kände till innan (tavlan åldras, Dorian förblir ung).

En bok jag inte vill läsa

2009-04-29T22:44:00.002+02:00

Original eller översättning?

2009-04-28T12:42:00.007+02:00

Jag lyssnar på Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska fortsätta med det eller låna den på svenska. Jag förstår, men inte så bra som jag skulle vilja. Jag vill inte missa bitar av historien, eftersom den är fantastisk, men risken är att jag missar ännu mer vid en översättning. Do you want to know why? I will explain why (som Alex i boken säger mest hela tiden! :-)).

Den här boken måste vara en översättares mardröm - eller kanske en översättares ljuva dröm om en riktig utmaning? Delar av historien är berättad av Alex från Ukraina. Han använder en minst sagt märklig engelska, som jag antar består en hel del av direktöversättningar från ryska men också av felaktigt uppfattade ord, uttryck och ordbildningar. Jag vet inte om Foer pratar ryska, eller om han hittat på alla intressanta och roliga vridningar av Alex' engelska, men om vi nu antar att han faktiskt kan ryska så har han gjort ett otroligt bra jobb med dessa partier. Det fina är att det felaktiga ofta blir roligt, typ: "My grandfather used to work, but now he is retarded". En översättare måste alltså hitta ord på svenska, som kan tänkas vara direktöversättningar från ryska, och som blir till ordvitsar på svenska, samtidigt som de motsvarar det faktiska innehållet i originalet. *puh* Jag måste nog ändå låna den på svenska, bara för att se hur översättaren har löst det hela!

Det bästa med att ha den här berättelsen på ljudbok är att man får den med en skön rysk brytning!

Mare Kandre

2009-04-27T23:25:00.003+02:00

På fredag ska jag inte missa att se dokumentären om Mare Kandre. Jag har läst tre av hennes romaner (Quinnan och doktor Dreuf, Djävulen och Gud, Bestiardium) , och så några noveller. Hon skriver... förlåt, skrev fantastikt. Förskräckligt att hon skulle gå bort så tidigt.

Quinnan och doktor Dreuf är favoriten! Den är underbart rolig och träffsäker. Ett måste för alla som är intresserade av feminism och psykologi.

Nässelsoppan!

2009-04-25T21:54:00.003+02:00

Jag har sällan lagt ner så mycket jobb för att laga en maträtt. Men det var roligt, och blev gott! Var ju tvungen att plocka fram lite finporslin också, för det högtidliga inmundigandet.

Lost in bloggosfären

2009-04-23T21:12:00.003+02:00

Försöker surfa runt lite och skaffa mig koll på vad det finns för utbud av boksidor, bokbloggar, bokcirklar... Puh! Jag får alltid svindel av intörnätt när jag sätter igång med sådana övningar. En dålig svindel, en känsla av att jag ändå aldrig kommer att få koll, aldrig kommer att hinna läsa allt jag vill, hänga med där jag vill, skriva det jag vill...

Men vad mycket kul och bra det finns ändå! Så många kloka människor med snygga bokbloggar!

Snabba ingefärspäron

2009-04-21T23:01:00.003+02:00

Tips på en god vardagsefterrätt:
- Skiva ett päron.
- Strö på malen ingefära (funkar säkert även med färsk - kanske bättre t.o.m.).
- Micra i ungefär en minut.
- Ät så, eller med lite vispgrädde.

Barnet ville ha kanel på sina, och det gick ju också bra.

Eniveckan

2009-04-21T22:51:00.004+02:00

Jag har en föresats att läsa minst en bok i veckan, och då räknas ljudböcker också. Detta, ska erkännas, är en minst sagt markant acceleration av mitt lästempo de senaste åren. Jag har alltid haft ett intresse för böcker, men aldrig varit någon racerläsare. De senaste åren har det dock blivit alltför glest mellan böckerna för att jag ens ska idas kalla mig litteraturvetare, och det var det jag ville få en ändring på. Jag tycker att en bok i veckan är ett rimligt mål så länge jag är föräldraledig. När jag börjar jobba får jag utvärdera och kanske lägga om målet en aning, men det tar vi den dagen.

Eftersom jag är obotligt utifrånstyrd när det kommer till prestationer tänker jag att det är bra att publicera här vilka böcker jag har läst, så att ni kan kontrollera att jag uppfyller min kvot. Därav listan till höger. :-)

Nyttigt, billigt och gott - men tidskrävande!

2009-04-21T22:30:00.004+02:00

Eftersom matlagning är en av de kreativa aktiviteter som jag gillar och har tid att ägna mig åt tänkte jag skriva lite om sådant här också.

En liter späda nässlor tar längre tid än man tror att rensa. Det hade iofs antagligen gått snabbare om inte trädgårdshandskarna hade varit typ två nummer för stora. Nu är nässlorna förvällda och väntar på sitt öde i en plastpåse i kylen. Ska de bli en klassisk nässelsoppa (som jag har lärt mig att älska som evig förätt på släktens påskmiddagar) eller kanske lite mer oväntade nässelgnoccis (lockande recept ur senaste Allt om mat)? Det här känns riktigt högtidligt eftersom det är första gången jag själv har plockat nässlor!

Tillägg: "Jag själv" fick god hjälp av fyraåringen och grannarna med att plocka nässlorna. Inte ska jag ta åt mig hela äran!

Mig äger ingen

2009-04-21T09:37:00.006+02:00

Åsa Linderborg skriver helt utan bitterhet om sin alkoholiserade far. Vill man läsa snyft-historier om barn som far illa ska man välja en annan bok. Lilla Åsa har det inte som andra; levnadsförhållandena hos henne och pappan känns främmande, stundom otäcka, ofta tragiska. Men berättelsen gör sitt bästa för att fokusera på värmen, gemenskapen, den ömsesidiga respekten mellan far och dotter. Speciellt i slutet förstår man att boken är skriven som ett sätt att ge fadern upprättelse, att stolt visa upp honom som den han var, att låta honom bli någon i andras ögon.

Jag kan ändå inte låte bli att fundera på hur den skrevs. Om det var det här porträttet av fadern och uppväxten som kom spontant eller om Linderborg filat och fernissat bilden för att allt, precis allt ska vara möjligt att ursäkta och släta över? Eller så har hon bara förökt att hålla en dokumentär, objektiv ton och lämnar åt läsaren att förfasas, uppröras, känna empati eller annan valfri känsla. Jag gillar det, hur som helst. Det är oerhört skickligt att skriva om en på många sätt svår barndom utan att någon av personerna blir utlämnad. Inte pappan med sitt eviga drickande, inte mamman som lämnade familjen. Linderborgs egna män förekommer i berättelsen, men vi får inte veta något om vad som ledde till hennes egen skilsmässa. Personporträtten är mest noggrant tecknade av dem som redan är döda: pappa, farfar, farmor. Pappans syskon får de bitskaste kommentarerna, men hon är noga med att framhäva hur mycket de också ställde upp för sin bror och brorsdotter. På det hela taget är berättelsen balanserad.

Språket är rakt, direkt, avskalat. Hon använder några få effektfulla retoriska grepp, återkopplingar till tidigare händelser, upprepningar. Annars bara berättelsen, precis som hon minns den. För ett tag sedan läste jag Hej då allihopa av Conny Palmkvist, som också handlar om ett barn och en förälder fast på ett helt annat sätt, och störde mig en del på hur han broderade ut språket i onödiga och i situationen obegripliga liknelser. Här fanns det verkligen inget sådant utan bara det nödvändiga, för berättelsen relevanta.

Läs den!

(Och så tänker jag inte kräva av mig själv att få till snajdiga avslutningar på mina bokfunderingar här, för då blir det aldrig något skrivet!)

What´s in a name?

2009-04-17T10:34:00.006+02:00

Bloggnamnet har faktiskt en förklaring (förutom det faktum att jag uppenbarligen gillar lite kryptiska/fåniga namn som verkar intressantare än de är). Det är ett internskämt från min ljuva ungdomstid när jag läste littvet. Ärligt talat är det väl en av de få sakerna jag minns tydligt från den kursen, så jag tyckte att det kunde få symbolisera en nystart på mitt sedan alltför länge slumrande litteraturengagemang.

Själva skämtet? Det är en liten travesti på en Gunnar Björling-dikt:

Snön och som på en skogsstig
vit
i rymd ett sus
och här
och för en timme sedan
och tassande en liten ljusbrun hund
och som stjärnor blänker täckta lyktors ljus
snart ökar blott i rymden stormvinds brus
snön och som på en skogsstig
vit.

Björling var en stor favorit just då, när jag var nitton och ville vara djup och gåtfull.
Nu är jag snart 34 - vad vill jag vara nu? Hm, anonym blogg med litterära referenser i rubrikerna...

Vad jag läser - eller hur många böcker kan man hålla igång samtidigt egentligen?

2009-04-16T20:14:00.007+02:00

Här ska det handla en del om litteratur och läsning, är det tänkt, så jag kan ju avslöja vad jag läser just nu:

I fåtöljen läser jag Mig äger ingen av Åsa Linderborg.
I bilen lyssnar jag på Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer, i en engelsk uppläsning (som jag bitvis har lite svårt att hänga med i)
I köket lyssnar jag på Richard Wolff som läser Oscar Wildes Dorian Grays porträtt.

Sedan har jag visst en liten hög med andra påbörjade böcker: En historia om läsning, Den tunna hinnan, Den femte sanningen, och säkert några till.

Öppet

2009-04-16T09:43:00.000+02:00

Funderar på om jag ska snygga till och skriva en massa innan jag högtidligen öppnar min nya blogg, men jag tror att det kommer att kännas lite för pretentiöst, så jag smygöppnar nu, när den är ekande tom och långt ifrån så intressant som den kommer att bli!
:-)