05 december 2010

Klokbok

I väntan på tid och inspiration skickar jag ut ett nästan färdigt inlägg jag började med för länge sedan...
--------------------------


Jag har ägnat lite tid åt boken Att leva ett liv inte vinna ett krig av Anna Kåver. Själva läsupplevelsen är väl inte så mycket att hurra för, det mesta kändes som självklarheter som tuggades om och om igen. Men så här i efterhand märker jag att några av tankarna hon försöker plantera i boken ändå nästlat sig in i mitt tänkande, och det är nog närmare bokens syfte än just en spännande läsupplevelse.

Det Kåver försöker få oss att göra är att i korthet att i större utsträckning acceptera våra egna tankar och känslor och sakernas tillstånd. Det är klokt, och ibland så klokt att det blir riktigt tråkigt. Antagligen skulle världen vara ett bättre ställe om alla kunde ha den självdistansen, antagligen skulle många kunna må mycket bättre, men det skulle kanske bli lite tröttsamt i längden om alla var så kloka. Och många bra berättelser om komplicerade relationer skulle nog aldrig bli skrivna.

08 oktober 2010

Hur föds en barnboksklassiker?

Under ett par veckors tid har Allan Edwall läst Nalle Puh för hela familjen, morgon, middag, kväll. Ja, gärna 3-4 gånger på kvällen, och helst i bilen också. Även den bästa av barnböcker kan bli tröttsam i längden, men Milnes klassiker tål att nötas, speciellt med en så bra inläsning. Texten har också ett parallellt vuxentilltal: underfundigt, roligt och träffande. Han är inte ensam, vi hittar det ofta hos t.ex. Barbro Lindgren och namnen Astrid. I andra mästerverk för barn (t.ex. H.C. Andersens sagor) kan en vuxen hitta samhällskritik eller göra tolkningar kring mänskliga relationer och reaktioner. Är det månne detta som krävs för att en barnbok ska bli klassisk, helt enkelt att en vuxen ska stå ut med att läsa/höra den om och om igen eftersom den på något sätt även tilltalar henne?

Jag vet inte, frågan är väl om klassikerstämpeln idag snarare handlar om marknadsföring och gångbara figurer. Hur kan man annars förklara Barbapappas popularitet? De böckerna erbjuder en mycket märklig läsupplevelse, själv plågar jag mig igenom den som vi har. Här är det uppenbart inte texten som lockar utan bilderna. Man kan väl tänka sig att nostalgieffekten även gör sitt till. Vad tror du, vad krävs för att en barnbok ska överleva några generationer? Vilka av böckerna som ges ut nu kommer att hålla om femtio år?

05 oktober 2010

När andra säger det bättre

Både Som en roman och Drottningen vänder blad, som jag just har läst, innehåller så många klokheter, små välformulerade aforismer som jag vill skriva av och rama in. Jag borde nog på allvar i alla fall göra det förra och samla citat någonstans. Frågan är hur och var? Helst vill jag ha dem i en tjock, vacker anteckningsbok jag köpte förra hösten, som står i hyllan och väntar på sitt syfte. Om jag nu ska våga mig på att ens börja skriva i den. 280 sidor förpliktigar! Det gäller t.ex. att hitta ett passande citat att inleda med.

Samlar du citat? Var i så fall?

04 oktober 2010

Nobelprisspekulation

Idag satsar jag på en lågoddsare och letar fram Ngugi Wa Thiong'o ur bibliotekets magasin. Lite panikartat, kan tyckas, men några sidor kan jag nog hinna med innan torsdag! Thiong'o verkar vara den typ av samhällsengagerad författare som Akademien brukar tycka passar in på Nobels något luggiga frormulering "det utmärktaste i idealisk riktning". Ska bli spännande att titta närmare på honom!

Förra året hade jag ganska mycket tur och lyckades läsa Müller flera månader innan priset. Det var kul!

03 oktober 2010

Läsning om läsning om läsning...

...det är vad du ägnar dig åt just nu! (Och när du läste föregående mening blev det t.o.m. läsning om läsning om läsning om läsning!) Just nu läser jag två böcker om läsning. Den ena är Daniel Pennacs lilla Som en roman. Den har några år på nacken nu, och jag undrar om jag inte borde ha läst den tidigare? Jag menar, den borde i något sammanhang åtminstone ha funnits med på en lista med böcker jag förväntades läsa. Den är skriven i en tid när TVn och freestylen är romanläsandets största konkurrenter om ungdomars uppmärksamhet. Föräldrarna till en tonårspojke står rådvilla: varför vill han inte läsa? Vi som kämpat för att han ska älska litteratur! Modersmålsläraren i skolan väcker läslusten i en "hopplös" klass genom att läsa högt för dem. Läroplanen får vänta.

Boken väcker många tankar, dels eftersom jag jobbar i skolvärlden, men mest eftersom jag har två söner som en gång ska bli tonåringar men som än så länge älskar böcker. Jag är så nyfiken på hur det blir sedan. Kommer de att hitta läslusten eller inte? Hur kommer jag att reagera om de inte alls gör det? Kan jag verkligen låta bli att vara överentusiastisk när det gäller läsningen, så att de får känna att det sker på deras egna villkor? En sak som Pennac tar upp är att när han var barn sågs läsning som något onyttigt; man kunde förstöra ögonen och man skulle hellre leka ute än sitta med näsan i böckerna. Läsförbudet gjorde förstås läsningen än mer spännande! Jag minns faktiskt liknande episoder från min barndom, där jag smygläste i baksätet på bilen, fast mamma tyckte att det var viktigt att titta ut. När som helst kunde läsningen avbrytas av ett geografi-förhör: Jaha, var är vi nu då? Men, det vet du väl! Märkte du inte att vi precis åkte igenom Norrköping!? (På den tiden gick E4:an genom städerna.) Vad ska jag hitta på för att mina söner ska uppleva läsandet som nägot förbjudet och spännande?

I bilen lyssnar jag samtidigt på när Rakel Molin läser Drottningen vänder blad av Alan Bennett. Jag är en stor beundrare av Rakel Molins imiationer i Public service i P1, men den här inläsningen funkar inte alls. Hon läser hela boken, och drottningens tankar i synnerhet, med någon sorts snobbig, ironisk röst som förstör en hel del av det som verkar vara charmen med den här berättelsen. Inte sällan faller hon in i Gudrun Schyman-rösten, och det passar riktigt dåligt. Sedan är det nästan outhärdligt med till synes välartikulerade uttal som exv "träd-gården". Nä, jag står ut eftersom den bara är tre skivor lång och efterson jag tycker att jag kan omformulera det hela inne i huvudet till den ton som jag själv vill ha. Berättelsen är bedårande och intressant. Precis som Pennac väcker den tankar om litteraturens samverkan med sina läsare. Jag får återkomma till dessa tankar en annan gång!

P.S. För halvannat år sedan hade Lyran en tematrio som handlade om läsning om läsning. Där finns många boktips om man gillar att läsa om andra som läser!

24 september 2010

Könsrollsfällor i barnböcker: Stereotypa vuxna

Om man tittar på nutida svensk bilderboksutgivning så tycker jag att det finns gott om könsrollsöverskridande barn: flickor får vara arga och äventyrslystna, pojkar får vara kära och känsliga. Jag har inte så bra koll på om det ser annorlunda ut i böcker för de lite äldre barnen, men för de allra minsta skildras ett brett spektra av känslor och aktiviteter för alla.

Som exempel kan jag lyfta fram Stina Wirséns Vem är arg?, som vi har läst flitigt hela sommaren för tvååringen. Den trassliga nallen kallas för hon och katten med hjärta på magen är en han. Här är det nallen som fräser till och inte vill släppa in katten i leken. När katten blir bestört och kallar henne dum så tvekar hon inte att dänga en kloss i huvudet på honom. Någon spontan empati för den ledsne katten får vi inte se, utan bara det där lilla nyfikna leendet som så ofta kommer fram när barn i den här åldern inser att de har gjort något som fick någon annan att reagera(se bilden). Wirsén fångar det på pricken! Nalleflickan är också den som initierar sparka-sönder-klosstorn-leken senare i berättelsen. Pojkkatten hämnas visserligen klossbankandet med att bita nallen i benet, men han uppvisar överlag en lite lugnare och mer empatisk inställning; han bjuder in nallen i leken trots att de bråkat, blir lite chockad över kloss-sparkandet och tröstar genast nallen när hon råkar få en kloss i huvudet. Uppfriskande, tycker jag, att en flicka kan tillåtas ha bråkiga tendenser och att en pojke kan få ha det empatiska övertaget. (Min femåring protesterade förresten häromdagen när han hörde mig läsa för lillebror; "Är nallen en tjej? Men, tjejer slåss ju inte!" Där fick vi en anledning att diskutera saken!)

Barn tillåts vara barn och inte kön i bilderböcker - bra så! Men de vuxna då? Vissa bilderböcker utspelar sig helt i barnens värld, men ofta dyker en och annan vuxen upp. Ja, vissa barnböcker handlar förresten inte om barn över huvud taget. Min uppfattning har i alla fall tidigare varit att de vuxna i bilderböcker ofta skildras mycket mer könsstereotypt än barnen, och även mer könsstereotypt än i vuxenlittertur. Det är lätt att lägga ner tankemöda på att barnen i berättelsen ska vara hela människor och sedan låte de vuxna bifigurerna vara schabloner. Manliga bifigurer har gärna en yrkesbeteckning (polisen, cirkusdirektören, doktorn), medan kvinnliga kan få nöja sig med att omnämnas som "damen med den blommiga kjolen" eller liknande. (Jo, även vuxna kvinnor tecknas ofta med kjol eller klänning, se mitt tidigare inlägg om kläder i barnböcker.) Man hittar mammor sysselsatta med hushållsbestyr och pappor som går till jobbet eller läser tidningen i fåtöljen. Det går att hitta pappor som lagar mat, men det finns få mammor som ägnar sig åt något roligt.

Är det inte viktigast att barnen i böckerna tillåts vara människor och inte kön? Måste de vuxna också vara det? Ja, självklart. Annars blir ju könsrollsöverskridandet bara på lek och låtsas. Ska bilden vara att så länge du är barn får du vara som du vill men sedan gäller andra regler? Lek gärna polis, lilla gumman, men riktiga poliser är män. Självklart påverkas barnen mest av sin omedelbara omgivning och vad de ser där, men om bilderböckerna kan erbjuda ett alternativ är väl det toppen!

Jag skriver att jag uppfattade bilden av vuxna i barnböcker på det här viset tidigare, eftersom jag just nu har svårt att komma med konkreta exempel. För nästan tio år sedan gjorde jag en liten halvvetenskaplig undersökning där jag såg dessa tendenser, men då tittade jag på barnböcker utgivna mellan 1990 och 2000. Kan det vara så att författare och illustratörer har tänkt till och kommit runt den här fällan? Jag hoppas det! Jag skulle nog inte hitta ogenomtänkta vuxenstereotyper hos t.ex. Emma eller Lisen Adbåge. Ett annat skönt exempel är pekboken Brum! Pling! Hallå! där pappa matar bebisen och dammsuger och mamma klipper gräset och sitter framför datorn (om jag inte minns fel).

Vad ser du i barnböckerna? Hur skildras de vuxna?

---------------------------------------------------------------------------

Läs gärna mina tidigare inlägg om könsrollsfällor i barnböcker, om kläder som könskod och pojken som norm!

20 september 2010

Hon som det handlar om

Lyran efterlyser tre böcker med kvinnonamn i titeln i veckans tematrio. Här kommer de:

An någon outgrundlig anledning kom jag först att tänka på Fröken Smillas känsla för snö av Peter Höeg. (Sorry, jag vet inte hur jag får in ett danskt ö här.) Det jag minns bäst från den är de oväntat obehagliga vändningarna, en eldsvedd skalp, en udda sexscen och ett riktigt bra slut. Och så minns jag att jag läste den på en tågluff i Italien, i stekande julihetta! Vad minns du?

Mitta andra val blir Mästaren och Margarita av Bulgakov. Den berättelsen är ju fantastiskt märklig och härlig och påminner, när jag nu tänker på det, en hel del om Kärlekens historia av Nicole Krauss, som jag undvek att skriva så mycket om i vintras. Den förra börjar t.ex. på en parkbänk medan den senare slutar där. Båda berättelserna innehåller borttappade manuskript. Det kanske finns fler likheter än så? Bäst att läsa om Bulgakov vid tillfälle!

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman är så bra, helt enkelt för att Hjalmar Bergman är så bra. Finns det någon som skriver som han idag? Jag tar gärna emot tips! Fast, jag kan ju för all del läsa alla Bergman-böcker först. Har just börjat läsa om Farmor och vår herre och så kanske borde skriva ett inlägg om nostalgikicken i att lyssna på Markurells i Wadköping i våras. Minns ni förresten TV-filmatiseringen av Chefen fru Ingeborg, med Mona Malm och Björn Kjellman? Den var fin!