29 april 2009

Dorian Grays porträtt

Jag har lyssnat på Richard Wolffs uppläsning av Oscar Wildes klassiker Dorian Grays porträtt. Wolff läser bra; rösten passar för berättelsen, men den är så låg och mullrig att det ibland är svårt att höra, speciellt om man fixar och stökar i köket samtidigt. Vissa delar av boken var verkligen långtråkiga, så jag tog de skramligare delarna av disken då! Läste på wikipedia (denna aldrig sinande källa till oomkullrunkeliga sanningar) att den första versionen av romanen inte innehöll dessa tradiga delar. Det förklarar att de kändes onödiga för historien.

Själva grundintrigen däremot är ju intressant och fascinerande, laddad med symbolik. Dorian är ung och strålande vacker. Han får sitt porträtt målat och blir alldeles ifrån sig när han inser att han kommer att åldras men porträttet kommer alltid att vara lika vackert, och uttalar en önskan om att det vore tvärtom. Det blir som han önskat, och han märker snabbt att allt han gör i livet sätter spår på porträttet, men inte på honom. Därför kan han leva ett liv i sus och dus och härlig synd utan att någonsin ta skada. Ungdomskult och därmed viljan att stoppa åldrandet är ju alltjämt ett aktuellt ämne. Tanken att en människas onda gärningar sätter spår i hennes yttre kan också ge upphov till diskussion. Förknippar vi fortfarande skönhet med godhet, med den självklarhet som Dorian Grays omgivning ser oskuld i hans evigt unga ansikte?

Det märks att Wilde är dramatiker. Han skriver pratscener med scenanvisningar, och jag tänkte flera gånger att den skulle göra sig bra på scenen, och ännu bättre på film. Jag har inte sett någon filmatisering, men antar att det säkert finns flera. (googlar lite) Jaha, hoppsan! En ny på gång, tydligen.

Wildes "wit" är härlig i små doser, men Dorians vän Henry, som också är den som från början leder honom in på den breda, syndiga vägen, blir lite för mycket. Som verklig person skulle man inte stå ut med honom i tio minuter. Han måste göra allt till ett kvickt skämt. Mycket av hans kvickheter och pikar gentemot adeln går mig förbi, är jag rädd. Eller, egentligen är jag väl glad att jag inte känner igen Wildes bitska beskrivning av engelsk överklass. Jag antar att hans samtid dock skrockade gott åt den.

En kul detalj är att Dorians syndfulla leverne aldrig beskrivs explicit, utan bara omtalas med värdeladdade omdömen. Man får gissa sig till vilka ohyggligheter det är som han hänger sig åt, men för en modern läsare torde det vara uppenbart att det handlar om en hel del homoerotiska äventyr. Vi får också veta att Dorian läser en bok som beskriver de mest fasansfulla synder, men inte heller där får vi några smaskiga detaljer! :-)

Det är roligt att ha läst berättelsen, och få ut lite mer av den än det jag kände till innan (tavlan åldras, Dorian förblir ung).

4 kommentarer:

  1. Intressant att Richard Wolff läser. Han spelade ju i pjäsen när den sattes upp på Malmö Stadsteater för .... kanske 5-6 år sen? En väldigt väldigt dålig uppsättning (trots bra skådisar; förutom Wolff bl a Johan Widerberg som Dorian och Johanna Sällström som Sybil). Vet du vilket år den här uppläsningen gjordes? *funderar på om det var i anslutning till pjäsuppsättningen*

    SvaraRadera
  2. Den är utgiven 2006, enlig Adlibris, men kan kanske ha varit inläst tidigare? Jag vet inte om Wolff brukar läsa in böcker annars.

    SvaraRadera
  3. Vad trist förrester att uppsättningen var så dålig! Jag kan ju annars som sagt tänka mig att den kan göra sig riktigt bra på scenen. Har svårt att tänka mig Widerberg i den rollen - där fick jag igen för det jag skrev om porträttlikhet, men i den här berättelsen är ju utseendet, skönheten själva poängen, och då måste väl personen åtminstone vara snygg! :-) Är väl heller inget stort fan av Widerberg som skådis, även om jag gillade honom i Rapport till himlen, som gick på TV för en herrans massa år sedan.

    SvaraRadera
  4. Det dåliga med uppsättningen var regin och scenografin. Man hade gjort en vallgrav (med vatten och båt och allt) runt hela scenen. Där travade de omkring (vid något tillfälle tog de båten) halva pjäsen. Jag fattade aldrig poängen med vattnet. En stor del av de scenografiska lösingarna gick också ut på att skicka in t ex ett middagsbord på något slags löpande band.

    Det var alltså egentligen inget större fel på skådespelarna (jag har inget särskilt emot Widerberg, även om han inte är min storfavorit), men regin... En massa poser och oneliners (det blir ju lätt så med Wilde), som möjligen skulle framsägas med något Brechts vervfremdungsmotiv, men nej. Det funkade inte. Föreställningen balanserade mellan distans och känsla, och lyckades verkligen bara med ett magplask i vallgraven, kan man säga.

    Jag lyckades förresten pricka in sista föreställningen innan Widerberg fick ett psykbryt (hade jag också fått om jag varit tvungen att plaska runt på den teatern ett par månader).

    Googlade runt, och konstaterar att pjäsen sattes upp i Malmö (världspremiär som pjäs, faktiskt) 2001, så Wolffs inläsning är senare. Kanske inspirerad av att han just spelat rollen tidigare.

    Här är ett klipp från Widerbergs hemsida (originalintervjun fanns inte kvar på Sydsvenskan):

    http://www.geocities.com/en_sida_av_johan/sydsvenskan_010125.html

    SvaraRadera