Dorian Grays porträtt

Jag har lyssnat på Richard Wolffs uppläsning av Oscar Wildes klassiker Dorian Grays porträtt. Wolff läser bra; rösten passar för berättelsen, men den är så låg och mullrig att det ibland är svårt att höra, speciellt om man fixar och stökar i köket samtidigt. Vissa delar av boken var verkligen långtråkiga, så jag tog de skramligare delarna av disken då! Läste på wikipedia (denna aldrig sinande källa till oomkullrunkeliga sanningar) att den första versionen av romanen inte innehöll dessa tradiga delar. Det förklarar att de kändes onödiga för historien.

Själva grundintrigen däremot är ju intressant och fascinerande, laddad med symbolik. Dorian är ung och strålande vacker. Han får sitt porträtt målat och blir alldeles ifrån sig när han inser att han kommer att åldras men porträttet kommer alltid att vara lika vackert, och uttalar en önskan om att det vore tvärtom. Det blir som han önskat, och han märker snabbt att allt han gör i livet sätter spår på porträttet, men inte på honom. Därför kan han leva ett liv i sus och dus och härlig synd utan att någonsin ta skada. Ungdomskult och därmed viljan att stoppa åldrandet är ju alltjämt ett aktuellt ämne. Tanken att en människas onda gärningar sätter spår i hennes yttre kan också ge upphov till diskussion. Förknippar vi fortfarande skönhet med godhet, med den självklarhet som Dorian Grays omgivning ser oskuld i hans evigt unga ansikte?

Det märks att Wilde är dramatiker. Han skriver pratscener med scenanvisningar, och jag tänkte flera gånger att den skulle göra sig bra på scenen, och ännu bättre på film. Jag har inte sett någon filmatisering, men antar att det säkert finns flera. (googlar lite) Jaha, hoppsan! En ny på gång, tydligen.

Wildes "wit" är härlig i små doser, men Dorians vän Henry, som också är den som från början leder honom in på den breda, syndiga vägen, blir lite för mycket. Som verklig person skulle man inte stå ut med honom i tio minuter. Han måste göra allt till ett kvickt skämt. Mycket av hans kvickheter och pikar gentemot adeln går mig förbi, är jag rädd. Eller, egentligen är jag väl glad att jag inte känner igen Wildes bitska beskrivning av engelsk överklass. Jag antar att hans samtid dock skrockade gott åt den.

En kul detalj är att Dorians syndfulla leverne aldrig beskrivs explicit, utan bara omtalas med värdeladdade omdömen. Man får gissa sig till vilka ohyggligheter det är som han hänger sig åt, men för en modern läsare torde det vara uppenbart att det handlar om en hel del homoerotiska äventyr. Vi får också veta att Dorian läser en bok som beskriver de mest fasansfulla synder, men inte heller där får vi några smaskiga detaljer! :-)

Det är roligt att ha läst berättelsen, och få ut lite mer av den än det jag kände till innan (tavlan åldras, Dorian förblir ung).