04 juni 2009

Berlinerpopplarna

Jag lyssnade på Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. En hemmaboende grisbonde, en begravningsentreprenör med förlorad gudstro, en homosexuell skyltfönsterdekoratör, en gammal, tillbakadragen far och en doinant, men döende mor. Dessa fem har en gång vait en familj, och trassliga relationer är bara förnamnet i denna berättelse om en minst sagt ofrivillig släktsammankomst. Lögner, inskränkta åsikter och bitterhet sitter lika ingrott som smutsen i grisgårdens köksgardiner - de som alltid suttit där. In i denna både fysiska och sociala unkenhet träder ett vuxet barnbarn, och i och med det sätts saker i rullning som legat stilla och undangömt i många, många år. Ett riktigt bra upplägg och det blir en riktigt bra berättelse.

Persongalleriet i den här boken är härligt spretigt, något som bäddar för intressanta möten, eller krockar är kanske ett lämpligare ord. Jag gillar hur Ragde låter alla personerna få komma till tals i egna kapitel. Vi får verkligen uppleva hur olika förhållanden och händelser kan tolkas av olika människor. Det som i den enes ögon är ett fint och städat kök är i den andres ett sanitärt katastroforåde. Lite stereotypt tecknade kan de kännas, personerna, och då särskilt lillebror Erlend som uppfyller i princip alla bögklyschor som finns. Men lite är det en del av berättelse också, detta att alla har fastnat i sitt mönster, lever efter förväntningar oavsett om de slagit sig fria från föräldrarna eller inte.

När jag har läst klart tycker jag inte att jag har fått svar på alla frågor. Jag förstår fortfarande inte hur mamman har styrt sin familj, jag vet inte tillräckligt mycket om farfaderns död. Men boken har ju två fortsättningar och dessa kanske ger utförligare förklaringar? Jo, jag ska läsa dem, men jag känner ingen fanatisk brådska.

Bra uppläsning av Irene Lindh.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar