22 januari 2010

Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri?

Jag ska utveckla förra inläggets tanke en aning och låta detta inlägg handla mer specifikt om Khemiris böcker, vilket var ursprungstanken.

Jonas Hassen Khemiri skriver in sig själv i både Ett öga rött och Montecore. I den sistnämnde spelar han en huvudroll; författaren Jonas Hassen Khemiri skriver, tillsammans med pappans barndomsvän Kadir, en roman om sin egen uppväxt och om sin pappa. Barndomsminnena skrivs i retrospektion och när vi läser Kadirs reaktioner på de olika avsnitten kan vi också ana att de friseras och förvrids en aning. Fast ofta finns inte de bitarna som Kadir kommenterar med i romanen - alltså har de ändrats, men har de ändrats till den sanna versionen eller till en annan halvlögn? Och hur i hela världen hänger romanens Jonas Hassen Khemiri ihop med verklighetens Jonas Hassen Khemiri? Vad är sant, vad är påhitt, och framför allt: spelar det någon som helst roll när man skapar litteratur? Här uttalar han sig själv om Montecore, om "fantasins seger och vikten av att leka med författarens makt över läsaren".

I Ett öga rött fungerar Khemiri som en bifigur som flyttar in i lägenheten bredvid huvudpersonen Halim, och det antyds också att hela boken kan vara ett autentiskt dokument som Khemiri har fått av Halim, att publicera precis som det är. Så vem är Halim och vem är Khemiri och var går gränsen? Jag är inte alls intresserad av att veta det egentliga svarer utan gillar verkligen att grubbla på det! Montecore består till stor del av brev, men Ett öga rött är skriven som en dagbok. Och hur autentisk är då en dagbok? Berättar den sanningen om huvudpersonens liv, tankar och handlingar? Ha, skulle inte tro det! Halim berättar exempelvis att han med svårighet får på sig sin pappas största t-shirt, eftersom han har så stora muskler... hm. På flera ställen ändrar Halim sin brättelse i efterhand och menar att han hade velat göra så, men gjorde det inte. Detta blir en vink om att vi egentligen inte kan lita på någonting han skriver. Är han en ligist? Klottrar han på toaletterna och sparkar ner sina klasskamrater? Trycker han på "mute" och är stentuff när elevassistenten försöker vara juste? (Hm, elevassistenten kanske iofs indikerar att han bråkar en del). Och pratar han en så bruten svenska som han skriver - nej, det får vi flera ledtrådar till att han inte alls gör.

Och när man tänker såhär så blir huvudpersonerna i Montecore och Ett öga rött ganska lika varandra, trots att de är så olika. Om båda två fabulerar och överdriver en viss sida hos sig så kanske de egentligen är samma person, fast i två olika fantasier? Är det där, någonstans mitt emellan som vi hittar Khemiri, den verklige Jonas Hassen Khemiri? Ingen aning, men det är roligt att tänka på!

5 kommentarer:

  1. Jag ska återkomma med något längre, men en intressant aspekt i allt det här är att å ena sidan leker skönlitterära författare med (sin egen) identitet.

    Och å andra sidan är många av the true stories skrivna av en spökskribent (vilket jag ofta tror att vi ska vara ENORMT tacksamma för!!!).

    Det gör att man kan fundera några varv till på vem "jag" är.

    Och så kan man tänka på Flaubert påstående att han var Madame Bovary; för att ge liv åt en romanperson är ju författaren TVUNGEN att bidra med sig själv. Språklig briljans räcker inte - det är som i skapelseberättelsen: Anden krävs.

    (Och himla kul att du är inne på årets fjärde inlägg!!)

    SvaraRadera
  2. Vixx: Visst måste det vara så att författaren alltid skriver in en del av sig själv i sina romanfigurer, precis som skådespelaren alltid lägger in en del av sig själv i sina rollprestationer. Men de är också ärliga med att de fabulerar, vilket inte författare till sk BOATS är. Det gör ju att de senare historierna är kanske inte mindre sanna men mindre uppriktiga. Tyvärr är det ju ett säljargument, det där med sanning, annars tror jag att många BOATS skulle bli riktigt bra romaner om de tilläts vara det fullt ut (eller så är de redan det - jag har egentligen läst för få för att uttala mig om den saken! :-))

    SvaraRadera
  3. Jo, men drä har du ju helt rätt - sanningen är ju säljargumentet för BOATS. Och det är väl därför de tillåts vara så DÅLIGA (de flesta jag läst, vilket kanske inte säger så mycekt, men ändå, är ju litterärt sett väldigt dåliga). De lever ju oftast på att historierna är så osannolika att de inte skulle kunna beskrivas i en roman, för då skulle ingen tro på dem.

    Men det finns så många lager i det här: En författare som skriver en ROMAN kan bli anklagad för att egentligen skriva sanningen, men att ha förskönat den, eller varit extra elak mot någon, eller ändrat något annat så att det blir fördelaktigt för henne/honom. Och någon som skriver en BOATS blir anklagad för att hitta på.

    Till viss del är det nog olika kategorier personer som i första hand väljer att läsa böckerna. Jag vet inte hur det är med dig, men själv har jag sålt in åtskilliga av mina favoritböcker till misstänksamma vänner och bekanta med argumentet att något i boken är "sant".

    Jag tänker att många läser vissa deckare, därför att de äger rum i en miljö som "finns på riktigt" (Ystad, Fjällbacka, Öland, Gotland, etc.). Många kända personer säljer också böcker (alltså skönlitterära böcker, typ Jonas Karlssons noveller, eller Linn Ullmanns romaner) på sina meriter att vara kända. Nu har jag hört att Karlssons noveller är riktigt bra, och Ullmanns romaner har jag själv läst och gett klart godkänt, men jag är övertygad om att en del läser böckerna bara för att det är en känd skådespelaren, resp. dottern till en superkänd regissör och superkänd skådespelerska som skrivit boken. Som om man egentligen får veta mer om deras liv genom att läsa något skönlitterärt de skrivit.

    Folk vill åt "sanningen", och vill "veta hur det egentligen är". En författare kan utnyttja det här på olika sätt - för att leka en litterär lek, där man skapar lager av fiktiv verklighet, och kittlar läsarens fantasi. Eller för att få sålt böcker genom att berätta "precis så här var det" (med alla inskränkningar ett sådant påstående och ett sådant berättande ändå innebär).

    Problemet (för det finns ju ett sådant, eller hur?) är väl att det är olika kontrakt mellan författaren och läsaren i de två fallen, och det här måste både författare och läsare vara medvetna om.

    (Det här kan jag fundera över hur länge som helst :-D)

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera