19 januari 2010

Är det sant som det är sagt?

Sanna historier är väldigt populärt. Från elevhåll får jag ständigt höra att berättelser ur verkliga livet är viktigare, intressantare och mer spännande och läsvärda än påhittade.Jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Liksom det faktum att så många känner sig lurade när det framkommer att den där sanningen kanske inte var så sann, när allt kom omkring. Som psykologiintresserad ställer jag mig naturligtvis frågan: varför detta behov av sanning? Varför denna misstänksamhet mot fiktion?

Jag tror att det där med att bli lurad är en viktig faktor. Vem tror på sagor? Det är väl lite barnsligt? Om jag visar att jag håller mig i den verkliga världen så framstår jag nog som mer vuxen, mer seriös. Det går i linje med barnets behov av att avslöja tomten, att se linorna som skådespelaren flyger i, att poängtera att jag förstår minsann att det här inte är på riktigt! Jag ser de faktiska förhållandena! Mig ska ni inte tro att ni lurar!

Antagligen spelar min egen förmåga att bedöma in. Om jag känner mig osäker på vad jag ska tro på, vad som är fakta och fiktion och hur i hela friden man avgör det så kanske jag inte vill riskera att verka dum om jag "går på" en uppdiktad historia. Då är det säkrare att hålla sig till det som faktiskt stämmer, för det kan jag lita på. Jag kan tänka mig att detta kan ligga till grund både för valet av verklighetsbaserade berättelser och indignationen när de inte är sanna. Det märkliga här blir ju att den sanna berättelsen är mindre tillitlig än den uppdiktade. Påhitten är påhitt och står för det, men sanningen har alltid ett större eller mindre mått av lögn och/eller subjektivitet i sig, vilket gör den mycket svårare att bedöma. Så där biter jag mig själv i svansen om jag tror att sanna historier kan jag lita på.

Ytterligare en faktor skulle jag tippa är nyttotänkandet. Vad är meningen med att ägna tid och kraft åt att läsa om sådant som någon har hittat på? Hellre lär jag mig något om världen genom att läsa om sådant som faktiskt har hänt.

Slutligen (i min reflektion - det finns säkert en uppsjö av fler orsaker) blir de sanna bilderna ur verkligheten  relevanta när jag sätter dem i relation till mig själv. Det finns en igenkänningsfaktor; det här är inte obekant för mig, jag förstår vad som menas, vilken värld dessa personer lever i. Jag kan jämföra deras situation med min egen och förhoppningsvis komma fram till att jag har det ganska bra och är en god människa.

Själv älskar jag när litteraturen balanserar på gränsen mellan saga och sanning, när den leker med begreppen, medvetet luras eller är oklar. Jag tycker om att inte veta, att tvingas tänka vidare, undra, försöka dra egna slutsatser. Jonas Hassen Khemiri balanserar så härligt självsäkert på den här gränsen, både i Ett öga rött och i Montecore. Han lurar oss åt ena eller andra hållet, låter oss tro på något som vi i nästa ögonblick måste förkasta. Han gör det inte för att luras och sedan peka finger; han utvecklar sina läsares förmåga till kritiskt tänkande och ifrågasättande.

4 kommentarer:

  1. Jag tänker väldigt mycket när jag läser ditt inlägg, och skulle nog kunna sväva ut i vilken riktning som helst, men fastnar för den tanken som hänger kvar hos mig efter sista stycket (även om det inte är direkt relaterat endast dit). Är inte ett problem med de sanna historierna att man _inte_ kan leka vidare, och tänka i fortsättnignen? Är inte ett problem att det liksom inte finns något tolkningsutrymme? Ingen symbolik, ingen resonans. Det som hände hände (även om sanningen är friserad och tillrättalagd osv). Den genklang sanningen ger i oss kan skenbart innebära identifiering, men samtidigt är det ju helt omöjligt att BLI någon annan. Den klassiska fiktionen - sagan, myten, dramat - lämnar ju å andra sidan plats för var och en att träda in och ge sig själv en roll i skådespelet.

    I sanningshistorierna handlar det inte längre om att "det här skulle kunna hända" eller "tänk om det var så" (i de fall det är lite för otroligt), utan om "det här har hänt" och "så här är det". Skenbart leder detta till att man tror sig veta mer om världen, och att en skrämmande eller kittlande (beroende på vad man läser) verklighet kommer lite närmare. I det här fallet står det i kontraktet mellan författare och läsare att det som berättas är den absoluta sanningen. Det är inte meningen att det ska finnas en buffertzon mellan läsare och författare där tolkning kan läggas in. Men i verkligheten är det förstås inte så (av en mängd skäl: författaren har en egen agenda för sin story, dramatiken måste fullföljas, det måste bli något slags (lyckligt) slut, alla händelser och personer får inte rum inom den "sanna" berättelsens ram). Men när (om?) allt detta avslöjas för läsaren så blir hon väldigt besviken, eftersom det är ett kontraktsbrott. Det bryter mot Grices principer, eftersom läsaren har uppfattat historien som en "vanlig" kommunikation människor emellan.

    Personligen är jag övertygad om att de starkaste historierna inte kommer fixa och färdiga ur verkligheten. Det betyder inte att de inte är sanna. Det betyder bara att de aldrig har hänt.

    SvaraRadera
  2. Vixx: Enkelt sagt: jag håller med dig om allt! Ska utveckla den sista tanken när jag får lite tid.

    SvaraRadera
  3. L: Ser jag fram emot, men det är ju en evig fråga, så stressa inte.

    Jag har inte länkat till dig på sistone direkt, men månne månne att den gick i höjden därför att jag hos mig själv länkade till en del äldre inlägg om Astrid Lindgren och flickor och pojkar i barnlitteraturen osv, och där var flera vidare länkar till sånt du skrivit. (Det vore ju kul om folk verkligen följde intressanta länkar ända till sin källa nån gång.)

    SvaraRadera
  4. Det där att den "sanna historien" skenbart lär en mer om världen. Det är väl sant även vad gäller nyhetsrapportering, till exempel. Nyheter är vinklade. Det beror lite på vad den sanna historien handlar om, förstås. Så jag tycker nog det är helt okej att av "berättelser ur verkligheten" lära sig mer om världen. När den sanna berättelsen visar sig vara mindre sann än vad förlaget påstått... det är också ett kontraktsbrott, menar jag.

    SvaraRadera