Första resstoppet i Lyrans jorden-runt-utmaning är Östeuropa. Den kortaste romanen blev utläst först, men jag ska försöka hinna med någon till (även om maj börjar lida mot sitt slut nu).
Aleksandr Solzenitsyns kortroman En dag i Ivan Denisovitjs liv var ingen bladvändare för mig, men denna berättelse om en enda, för huvudpersonen "nästan lycklig" vardag i ett sovjetiskt fångläger är väl inte menat som en spänningsroman direkt. Jag hade lite problem med att skilja på personerna (vilket jag alltid har i ryska böcker) och greppade aldrig riktigt skillnaden på och rangordningen mellan alla olika vakter och arbetsledare. Ihop med att läsningen blev lite upphackad gjorde detta att jag ibland inte helt och hållet hängde med i vad som hände. Slående var trots allt vilken stor betydelse det hade för lägerfångarna att hålla ordning på denna rangordning och veta exakt hur man skulle bete sig för att inte råka illa ut, när man kunde bryta mot reglerna (det måste man för att överleva) och när det var för farligt, när man måste dela med sig och när det var läge att roffa åt sig själv på andras bekostnad. Det var oerhört befriande att huvudpersonen inte var något under av välvilja och godhet, utan att han betedde sig precis som det flockdjur som han behandlades som, kämpandes först och främst för den egna överlevnaden. Berättelsen är onekligen en intressant studie i socialpsykologi, men också, naturligtvis, ett mycket viktigt tidsdokument.Framför allt är En dag i Ivan Denisovitjs liv en sådan där bok som ger en perspektiv på sitt eget liv och sina egna krav på tillvaron. Beskrivningen av Sjuchovs miserabla vardag i fånglägret får mig dels att känna mig lyckligt lottad, dels att nästan äcklas av överflödet av prylar och mat omkring mig. Jag kommer inte att kunna skrapa upp soppa med en brödbit i fortsättningen utan att tänka på den här berättelsen.
Nu ska jag leta reda på alla andras tankar kring boken, som jag ville vänta med tills jag skrivit vad jag själv tyckte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar