10 maj 2009

Tankar om ljudböcker i allmänhet, och den jag just nu lyssnar på i synnerhet

Hur går det egentligen till när någon läser in en bok? Gör man det själv, eller finns det någon ljudtekniker med som sköter knapparna? Görs det många omtagningar eller använder man vanligtvis den första inspelningen? Hur många arbetstimmar ligger bakom en tiotimmars uppläsning av en bok? Läser skådespelaren igenom texten innan hen spelar in?

Dessa funderingar snurrar just nu irriterat omkring i mitt huvud samtidigt som jag lyssnar på Ewa Frölings uppläsning av Virginia Woolfs Orlando. Jag stör mig så mycket på den att jag kanske inte ids lyssna klart, mest för att det är trist att förstöra en stor berättelse med denna rent ut sagt usla uppläsning. Om och om igen blir det så uppenbart att Fröling inte läst igenom det hon ska läsa upp, eller inte förstår vad det är hon läser. Hon ger sig på en mening, som hon tror har en viss innebörd, men som visar sig få ett annat slut än hon tänkt sig. Betoningar läggs på fel ord, intonationen är... fel, helt enkelt! Jag skulle inte säga något om det var en skolelev som fick ett papper i sin hand och genast ombads att läsa högt, men detta är ju en utbildad och erfaren skådis som får betalt för att läsa upp en text på ett, om inte förträffligt så åtminstone begripligt sätt! Dessutom stör jag mig till vansinne på hennes teatrala röst. Hade jag betalat pengar för boken hade jag nog begärt dem tillbaka.

För visst måste man väl ändå kunna begära att skådisen läser igenom det hen ska läsa upp? Och visst borde man rimligtvis göra en omtagning om det blir alldeles knasigt? Och finns det ingen som lyssnar igenom materialet innan det mångfaldigas? Hur kan t.ex. Jan Waldekranz i sin uppläsning av Da Vinci-koden flera gånger få säga korg-gosse i stället för korgosse, utan att någon rättar det? Jag menar, ok om inte Waldenkranz själv någonsin stött på detta ord och missuppfattar uttalet, men lyssnar ingen annan igenom (den visserligen 19 timmar långa) uppläsningen?*)

Nä, tacka vet jag författaruppläningar. De vet vad de ska säga och hur det ska sägas. Torgny Lindgrens uppläsning av Dorés bibel är ett lysande exempel. Men, det finns alltid undantag, som Toivo Pavlos uppläsning av Loranga, Masarin och Dartanjang, eller Jeff Woodman och Scott Shinas mästerliga uppläsning av Everything is illuminated, som jag inom kort ska blogga om.

---

*)En annan favorit på samma tema är förresten killen som sydde saker i ett pyssel-barnprogram (tror jag att det var). Han hade klippt isär en nalle och skulle sy fast armar, ben och huvud på ett teddytyg för att göra en fuskbjörnfäll, och så säger han; "Jaha, så lägger vi ut exkrementerna här i hörnen." Så det kan bli när man ska svänga sig med svåra ord! :-) Men det inslaget måste ju ha gått igenom flera instanser innan det sändes. Internskämt, eller?

5 kommentarer:

  1. Du har helt rätt. Testa förresten inte att lyssna på Krister Henriksson som läser Harry Potter, för det är det varning på.

    Och INGEN läser Torgny Lindgren som Torgny Lindgren.

    SvaraRadera
  2. Helge Skoog läser Stad-serien som vore det Fogelström själv. Jag är helt kär i den uppläsningen och har lyssnat på den flera ggr.

    SvaraRadera
  3. Ja! Mina drömmars stad (Helges uppläsning) var den första ljkudbok (kassettbok!) jag lyssnade på, förutom barnböcker. Underbar!

    SvaraRadera
  4. Visst är Orlando en relativt komplicerad text att läsa. Långa krångliga meningar. Fröling kanske hade läst in andra, mycket enklare böcker förut och underskattat vilken tid hon behövde på sig? eller nåt.

    SvaraRadera
  5. kontakt: Ja, så kan det ju vara. Det är främst meningar med långa bisatser som krånglar till det för henne, och sådana finns det mycket riktigt gott om i boken! Fast, jag förstår fortfarande inte varför hon inte gör omtagningar när det blir uppenbart fel - eller det kanske var det du menade med tiden?

    SvaraRadera