Jag målar självbilder

Nu är det dags att göra upp med en myt om mig själv:

Jag älskar böcker men är ingen bokslukare. Jag önskar att jag vore det. Jag har nog en gång i tiden sett mig som det, och känslan dröjer sig kvar att det är något jag borde vara. Visst har jag läst en del, men jag kan inte påstå att jag läser ovanligt mycket. Kanske inte ens mycket. De senaste åren har läsfrekvensen faktiskt sjunkit till en skrämmande låg nivå. Det är väl inte jordens undergång vi talar om, men jag har alltid sett mig själv som en läsande person och det har gått hårt åt min självbild att jag faktiskt inte varit det. Jag skulle kunna skylla på jobbet och barnen, att det inte finns tillräckligt med tid, men egentligen har jag nog aldrig varit någon riktig bokslukare, och det är väl dags att jag börjar inse och acceptera det!

Varför inte bokslukare om intresset finns, undrar du kanske? Det kan ha många förklaringar. Dels läser jag ganska långsamt; jag kan visserligen sträckläsa en bok jag verkligen gillar (eller, kunde göra det på den tiden när jag inte hade barn som krävde omsorg och uppmärksamhet en stor del av dygnet), men inte kan jag läsa ut en deckare på en timme, som många andra verkar göra lite titt som tätt! :-) Det här är väl i mångt och mycket en träningssak, så jag borde kunna få upp tempot om jag jobbar på det.

En annan förklaring är att jag inte känner något behov att läsa för läsandets skull. Jag älskar intressanta berättelser och bra språk, så jag väljer bara böcker som jag tror är riktigt bra. Jag läser t.ex. sällan deckare även om jag kan tycka att en mordgåta är underhållande, eftersom jag är osäker på om jag vill offra min tid på något som jag kanske inte kommer att gilla. Jag har för många olästa böcker för det, och som sagt tar jag lite tid på mig.

Det där med borde är en annan bov i dramat. Saker man bör riskerar att helt suga lusten ur aktiviteten. När antalet böcker jag borde ha läst känns alldeles oöverstigligt vet jag inte var jag ska börja, och ser ingen chans att ens få en översiktlig överblick av alltihop, och vart tog då läslusten vägen? Jag ska göra vad jag kan för att skippa den tanken i fortsättningen.

För nu ser jag ju en ljusning! Nu har saker ändrats - eller nej, jag har ändrat på saker. Jag startade en bokklubb med goda vänner, för att få ett beting, och kom verkligen igng på allvar med läsningen. Jag började skriva här om böcker och läsning, och har därigenom hittat en hel massa fantastiska bokbloggar, som visserligen ibland sätter igång borde-tankarna lite väl mycket, men som mest inspirerar och lockar till läsning. Jag upptäckte att en bok i veckan inte är ett orimligt mål, jag hoppade på jorden-runt-utmaningen för att vidga mina vyer och nu, när jag känner att jag är lite närmare den jag läsande människa jag vill vara kan jag kanske också låta idealbilden backa en aning, för att möta upp.

Med andra ord: Det här får mig att må bra!