Mare Kandre - Det är jag som är ett geni!

Dokumentären av Mare Kandre var otroligt fin! Se den på SVT play om du missade den. Jag blev så sugen på att läsa alla hennes böcker. Jag hade faktiskt inte någon koll alls på Mare Kandre som person tidigare. Jag var för ung för att lägga märke till uppmärksamheten kring hennes debut 1984 och när jag har läst hennes romaner har jag bara noterat namnet, fotografiet och hennes unga ålder. Böckerna låg mig ändå såpass varmt om hjärtat att jag sörjde hennes tidiga död.

Det var intressant att i dokumentären få veta mer om Mare som person och fascinerande att få se vilket arbete som ligger bakom romanerna; alla dessa buntar med utkast! Samtidigt håller jag med litteraturkritikern Jonas Thente när han i programmet kommenterar det överdrivna rotandet i personen bakom texterna: "Det biografiska efterforskandet leder inte någonvart egentligen (...) Då blir litteraturen patientjournaler i stället."

Han har ju så rätt. Riktigt bra texter, som Kandres, står stadigt i sig själva och behöver ingen författarbiografi för att bli värdefulla. Framför allt handlade det ju om att det inte är nödvändigt att veta huruvida den där överdoseringen av läkemedel var ovfivillig eller ej.

Horace Engdal tar upp något som jag tycker är värt att diskutera. Han erkänner att han gett vissa av Kandres romaner rejält negativ kritik trots att han egentligen hyste stor beundran för både författaren och verket. Han förklarar sitt handlande: "När det gäller författare med den talangen så kan man inte vara snäll, det får man inte vara. (...) Då har man rätt att fodra att författaren ska förstå vad hon är kallad att göra." Kandre skrev alltså enligt honom under sin förmåga, och då har han som recensent något sorts ansvar att få henne att rycka upp sig, skärpa till sig? Är det litteraturkritikens uppgift? Jag tycker att det låter mycket märkligt.