Precis när jag tänkte skriva om hur många mödrar jag läst om på sista tiden lät Lyran veckans tematrio få handla om minnesvärda mammor i litteraturen! Nu backar jag i stället till tidigare läsupplevelser och skriver om de senast upplevda mödrarna vid något annat tillfälle.
1. Nora i Ibsens Ett dockhem är fortfarande idag en provocerande mamma när hon lämnar sina barn för att finna sig själv. Tyvärr har jag aldrig sett den på scen, bara läst den.
2.Först kom jag att tänka på Farmor i Farmor och vår herre – en riktigt dominant matriark, men sedan insåg jag att en annan av Hjalmar Bergmans mammor lämnat en tydligare minnesbild, nämligen Chefen fru Ingeborg, även hon en dominant och samtidigt sorglig mor som blir förälskad i sin dotters fästman. Jag såg och älskade TV-serien med Mona Malm i huvudrollen, och boken sträckläste jag för bara några år sedan.
3. Skräckmamman är väl Willies mor i Godnatt mister Tom, som misshandlar sina barn både fysiskt och psykiskt. Men Michelle Magorian har också skrivit en av de bästa mammorna i litteraturen i Hemlängtan. Rustys mamma (namnet finns bakom något i hjärnan just nu) försöker till en början vara sträng och göra det hon tror är rätt och riktigt för dottern, men inser slutligen sitt misstag och lyssnar i stället på dotterns egna vilja och de får en mer jämlik relation.
4. Det får bli en fjärde mamma, eftersom jag tänker på henne ibland, nämligen Simons mamma i Simon och ekarna (har glömt namnet här också - Karin, eller något i den stilen?). Hon är en så avgudad och perfekt mamma i alla avseenden att hon ger svärdottern enorm prestationsångest - hon kommer ju aldrig att kunna bli lika bra. Jag brukar tänka på denna skildring ibland när jag själv inte känner mig så perfekt, och intala mig att det är nyttigt för mina söners framtida föräldraskap och partners att inte ha en felfri förälder eller svär-dito att leva upp till! :-)
Slutligen tycker jag att Ringen-trilogin är värd att nämnas i sammanhanget p.g.a. dess fullständiga avsaknad av mödrar! Ni som kan böckerna utantill; nämns någons mor någonsin? Jag tycker att det är idel fäder - om man nu inte ska tolka honmonstret som en mardrömsbild av den onda modern...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar