Under ett par veckors tid har Allan Edwall läst Nalle Puh för hela familjen, morgon, middag, kväll. Ja, gärna 3-4 gånger på kvällen, och helst i bilen också. Även den bästa av barnböcker kan bli tröttsam i längden, men Milnes klassiker tål att nötas, speciellt med en så bra inläsning. Texten har också ett parallellt vuxentilltal: underfundigt, roligt och träffande. Han är inte ensam, vi hittar det ofta hos t.ex. Barbro Lindgren och namnen Astrid. I andra mästerverk för barn (t.ex. H.C. Andersens sagor) kan en vuxen hitta samhällskritik eller göra tolkningar kring mänskliga relationer och reaktioner. Är det månne detta som krävs för att en barnbok ska bli klassisk, helt enkelt att en vuxen ska stå ut med att läsa/höra den om och om igen eftersom den på något sätt även tilltalar henne?
Jag vet inte, frågan är väl om klassikerstämpeln idag snarare handlar om marknadsföring och gångbara figurer. Hur kan man annars förklara Barbapappas popularitet? De böckerna erbjuder en mycket märklig läsupplevelse, själv plågar jag mig igenom den som vi har. Här är det uppenbart inte texten som lockar utan bilderna. Man kan väl tänka sig att nostalgieffekten även gör sitt till. Vad tror du, vad krävs för att en barnbok ska överleva några generationer? Vilka av böckerna som ges ut nu kommer att hålla om femtio år?
Jag tror också att det handlar om att en barnbok är väldigt typisk för den tid då den kommer. Men jag vet inte. Saknar dig här i cyberspace.. kom igen!
SvaraRadera