18 juli 2009

Tillsammans är man mindre ensam

Det måste vara svårare att läsa in böcker med många repliker och/eller många berättarperspektiv, än en bok som bara berättar ur ett perspektiv. Det gäller att hitta olika röster, tillräckligt olika för att lyssnaren ska kunna avgöra vem som pratar/tänker, men ändå inte överdrivet olika, så att det låter tillgjort och blir fars av alltihop. Jag tycker att Eva Röse i det stora hela lyckas bra med att i sin uppläsning gestalta personerna i Anna Gavaldas succébok Tillsammans är man mindre ensam. Det känns skönt, eftersom personporträtten verkligen är den stora behållningen med den här romanen.

Handlingen är en variant på ett tema som jag är ganska förtjust i, nämligen "väldigt olika personer möts slumpartat och kommer varandra nära, lär varandra något". I just denna roman tycker jag att turerna i relationerna som byggs upp tjatas om en del, trampar runt. Vi får inga stora överraskningar, men skeendet är inte heller onödigt förutsägbart (alltså de faktiskt händelserna - relationerna är väldigt förutsägbara). Som sagt är det personporträtten som växer fram i och ikring den yttre handlingen som är det verkligt intressanta. Jag har överseende med att det yttre rullar på i halvtrista spår för att få umgås mer med personerna. Och det är väl så livet funkar! Vardagen är ganska vardaglig, men människorna i den är intressanta.

Jag hade läst redan innan att boken skulle sluta lyckligt, men jag skulle nog helst ha hoppat över de sista sidorna (ljudspåren) för de förvrängde och nästan förlöjligade en riktigt fin historia. En något haltande liknelse, men som att daVinci skulle ha målat på en glad-gubbe-mun på Mona Lisa i sista sekunden. Och då tänker jag inte att Gavalda förstör ett mästerverk, för så fantastisk är nu inte romanen, men hon tar bort en del av ovissheten, frågorna som skulle ha dröjt sig kvar efteråt och låtit berättelsen växa. Nu får jag ett slut som är så avslutande att berättelsen försvinner ur mitt medvetande efter sista sidan. Det känns lite trist - jag som ville ha kvar personerna och tänka på dem, undra över dem även i fortsättningen.

Jag tänker att med anledning av det jag redan skrivit skulle denna roman göra sig riktigt dåligt på film, och jag ser när jag kollar runt lite på nätet att den film som (naturligtvis) redan gjorts fick ett minst sagt ljummet mottagande. Boken är däremot läsvärd!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar