08 september 2009

Sann fiktion?

Sista skivan av Widdings På ryttmästarens tid visade sig vara en lång kommentar av författaren där han berättar om verkets tillkomst. Fantastiskt kul att lyssna på! Widding förklarar hur han sätter igång med arbetet med förvissningen om att han kommer att kunna styra fullständigt över sina karaktärers liv och leverne. Till sin förvåning och bestörtning upptäcker han dock att de lever sitt alldeles egna liv och inte alls vill leva och dö, vara onda och föröka sig på det sätt som han hade tänkt sig. Han är en historieberättare, det märks, för han dramatiserar samtalen mellan honom själv och romanfigurerna ledigt men uttrycksfullt.

Widding säger att han själv tror på att hans figurer har funnits, fast han vet att han hittat på dem. Det låter som om det är en förutsättning för att han ska kunna skriva bra. Det här resonemanget hänger ju ihop med tendensen att tycka att det dokumentära är bättre än det fiktiva, eller är jag ute och cyklar nu? En författare måste kanske tro på sina rollkaraktärer, utan att för den skull sträva efter att betrakta dem som sanna? Hm, snurrar in mig lite nu, känner jag.

4 kommentarer:

  1. Det finns ganska nya skrivteorier kring det där, om hur man låter den text man skriver förändras beroende på det man skriver just nu. Lite flummigt, och klockan är över tolv, och jag ska utveckla mer nån annan gång.

    Men med tanke på alla författarintervjuer och annat man läst i sin dag tror jag att det finns två stora grupper av författare: de som bestämt i förväg vad som ska hända och håller sig till det. Och de som har figurer som gör precis vad de vill. (Och min personliga uppfattning, som jag kanske sklle behöva verifiera med lite between-subject statistics är att den senare typen skriver intressantast romaner.)

    Dessutom måste det ju vara trevligare att vara en författare av den andra, Widdingska typen, eftersom det blir en helt ny, spännande historia för en själv också.

    Jag skulle gärna höra honom berätta det där, kommer du ihåg (eller kan du kolla?) vilken utgåva det är av inläsningen?

    SvaraRadera
  2. Jag har också läst och hört om många föfattare som blir som kidnappade av sina rollfigurer, och det finns ju dessutom både filmer och böcker på det temat (kollegan här tipsar t.ex. om "Brott" av Karin Fossum). Jag tycker att det låter fantastiskt roligt att skriva på det viset! Jag vet inte om böckerna blir bättre - personligen är jag svag för väl komponerade berättelser med mycket symbolik och ihopknytande av lösa trådar och antydningar, fast jag gillar de mer löst berättade också. Det borde väl iofs gå att kombinera de egensinniga rollkaraktärerna med en formmässig efterbearbetning? Jag måste nog prova på författarlivet för att ta reda på det! :-)

    Men det här med att tro så starkt på sina karaktärer är ändå, tycker jag, en intressant aspekt av det här med den sällan vattentäta skiljelinjen mellan saga och sanning. Jag tycker att det vore trist om det fiktiva i alla sammanhang måste sträva efter att verka så sant som möjligt.

    SvaraRadera
  3. Utgåvan är förresten från 2008, Bonnier audio, och det står på framsidan att den innehåller bonusmaterial. Men den är antagligen inspelad på 70-talet eller något i den stilen, så även äldre utgåvor borde ha med det spåret.

    SvaraRadera
  4. Fast att låta personerna bestämma vägen utesluter nog inte att berättelserna är avancerat komponerade med symbolik och så vidare. Jag tror på sätt och vis att det är tvärtom. De som liksom är utlagda på förhand, där författaren inte tillåter sig spelrum och inspiration medan man skriver...

    Du vet när man hör eller läser i intervjuer att författaren säger "jag vet precis vad som händer..." Den typen av böcker.

    SvaraRadera