Tematrio: böcker om böcker

Lyran har också en rolig tematrioutmaning: Berätta om tre favoritböcker som handlar (åtminstone i viss mån) om läsning! Många har berättat om böcker om läsningens glädje, så jag tänkte att jag vinklar till det lite och berättar om tre böcker som handlar om farlig läsning.

1. 1984 av George Orwell lär vara den bok som flest personer ljuger om att de har läst, men jag har faktiskt läst den alldeles nyligen. Winston brinner av längtan att uttrycka sitt hat mot Storeror och drömmer om den underjordiska motståndsrörelsen som kanske finns. Tillslut får han, på hemlig väg, en mycket förbjuden och farlig bok som avslöjar sanningarna om samhället omkring honom. Läsningen av den visar sig dock vara ödesdiger.

2. Rosens namn av Umberto Eco, har jag däremot inte egentligen läst, men jag har sett den fanastiska filmen många gånger. Mordgåta i medeltida klostermiljö där en viss fördärvlig bok kan leda till döden för den som vågar läsa den.

3. Madame Bovary av Gustave Flaubert läste vi på gymnasiet och diskuterade lektion efter lektion. Emma Bovary är en romantisk drömmare. Hennes myckna läsning av kärleksromaner i sin ungdom får till följd att hon får orealistiska förhoppningar om livet och kärleken, vilket så småningom leder till olycka, ruin och död.

Gårdagens biblioteksskörd

Sista kulan sparar jag åt grannen är nästa bokcirkelbok. Kafka och Solzjenitsyn hör till Lyrans jorden runt-utmaning, som jag tänkte försöka mig på. Mare Kandres sista roman slank ner med anledning av morgondagens dokumentär. Woolfs Orlando är en av mina favoritfilmer, så nu lyssnar jag igenom bokförlagan. Lessings Det femte barnet blev jag nyfiken på efter en elevrecension. Första trädboken är till mina och fyraåringens skogspromenader och Hantverkarguiden till mig och maken, som båda är noviser på området och har ett skruttigt hus.

Dorian Grays porträtt

Jag har lyssnat på Richard Wolffs uppläsning av Oscar Wildes klassiker Dorian Grays porträtt. Wolff läser bra; rösten passar för berättelsen, men den är så låg och mullrig att det ibland är svårt att höra, speciellt om man fixar och stökar i köket samtidigt. Vissa delar av boken var verkligen långtråkiga, så jag tog de skramligare delarna av disken då! Läste på wikipedia (denna aldrig sinande källa till oomkullrunkeliga sanningar) att den första versionen av romanen inte innehöll dessa tradiga delar. Det förklarar att de kändes onödiga för historien.

Själva grundintrigen däremot är ju intressant och fascinerande, laddad med symbolik. Dorian är ung och strålande vacker. Han får sitt porträtt målat och blir alldeles ifrån sig när han inser att han kommer att åldras men porträttet kommer alltid att vara lika vackert, och uttalar en önskan om att det vore tvärtom. Det blir som han önskat, och han märker snabbt att allt han gör i livet sätter spår på porträttet, men inte på honom. Därför kan han leva ett liv i sus och dus och härlig synd utan att någonsin ta skada. Ungdomskult och därmed viljan att stoppa åldrandet är ju alltjämt ett aktuellt ämne. Tanken att en människas onda gärningar sätter spår i hennes yttre kan också ge upphov till diskussion. Förknippar vi fortfarande skönhet med godhet, med den självklarhet som Dorian Grays omgivning ser oskuld i hans evigt unga ansikte?

Det märks att Wilde är dramatiker. Han skriver pratscener med scenanvisningar, och jag tänkte flera gånger att den skulle göra sig bra på scenen, och ännu bättre på film. Jag har inte sett någon filmatisering, men antar att det säkert finns flera. (googlar lite) Jaha, hoppsan! En ny på gång, tydligen.

Wildes "wit" är härlig i små doser, men Dorians vän Henry, som också är den som från början leder honom in på den breda, syndiga vägen, blir lite för mycket. Som verklig person skulle man inte stå ut med honom i tio minuter. Han måste göra allt till ett kvickt skämt. Mycket av hans kvickheter och pikar gentemot adeln går mig förbi, är jag rädd. Eller, egentligen är jag väl glad att jag inte känner igen Wildes bitska beskrivning av engelsk överklass. Jag antar att hans samtid dock skrockade gott åt den.

En kul detalj är att Dorians syndfulla leverne aldrig beskrivs explicit, utan bara omtalas med värdeladdade omdömen. Man får gissa sig till vilka ohyggligheter det är som han hänger sig åt, men för en modern läsare torde det vara uppenbart att det handlar om en hel del homoerotiska äventyr. Vi får också veta att Dorian läser en bok som beskriver de mest fasansfulla synder, men inte heller där får vi några smaskiga detaljer! :-)

Det är roligt att ha läst berättelsen, och få ut lite mer av den än det jag kände till innan (tavlan åldras, Dorian förblir ung).

En bok jag inte vill läsa

Original eller översättning?

Jag lyssnar på Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska fortsätta med det eller låna den på svenska. Jag förstår, men inte så bra som jag skulle vilja. Jag vill inte missa bitar av historien, eftersom den är fantastisk, men risken är att jag missar ännu mer vid en översättning. Do you want to know why? I will explain why (som Alex i boken säger mest hela tiden! :-)).

Den här boken måste vara en översättares mardröm - eller kanske en översättares ljuva dröm om en riktig utmaning? Delar av historien är berättad av Alex från Ukraina. Han använder en minst sagt märklig engelska, som jag antar består en hel del av direktöversättningar från ryska men också av felaktigt uppfattade ord, uttryck och ordbildningar. Jag vet inte om Foer pratar ryska, eller om han hittat på alla intressanta och roliga vridningar av Alex' engelska, men om vi nu antar att han faktiskt kan ryska så har han gjort ett otroligt bra jobb med dessa partier. Det fina är att det felaktiga ofta blir roligt, typ: "My grandfather used to work, but now he is retarded". En översättare måste alltså hitta ord på svenska, som kan tänkas vara direktöversättningar från ryska, och som blir till ordvitsar på svenska, samtidigt som de motsvarar det faktiska innehållet i originalet. *puh* Jag måste nog ändå låna den på svenska, bara för att se hur översättaren har löst det hela!

Det bästa med att ha den här berättelsen på ljudbok är att man får den med en skön rysk brytning!

Mare Kandre

På fredag ska jag inte missa att se dokumentären om Mare Kandre. Jag har läst tre av hennes romaner (Quinnan och doktor Dreuf, Djävulen och Gud, Bestiardium) , och så några noveller. Hon skriver... förlåt, skrev fantastikt. Förskräckligt att hon skulle gå bort så tidigt.

Quinnan och doktor Dreuf är favoriten! Den är underbart rolig och träffsäker. Ett måste för alla som är intresserade av feminism och psykologi.

Nässelsoppan!

Jag har sällan lagt ner så mycket jobb för att laga en maträtt. Men det var roligt, och blev gott! Var ju tvungen att plocka fram lite finporslin också, för det högtidliga inmundigandet.

Lost in bloggosfären

Försöker surfa runt lite och skaffa mig koll på vad det finns för utbud av boksidor, bokbloggar, bokcirklar... Puh! Jag får alltid svindel av intörnätt när jag sätter igång med sådana övningar. En dålig svindel, en känsla av att jag ändå aldrig kommer att få koll, aldrig kommer att hinna läsa allt jag vill, hänga med där jag vill, skriva det jag vill...

Men vad mycket kul och bra det finns ändå! Så många kloka människor med snygga bokbloggar!

Snabba ingefärspäron

Tips på en god vardagsefterrätt:
- Skiva ett päron.
- Strö på malen ingefära (funkar säkert även med färsk - kanske bättre t.o.m.).
- Micra i ungefär en minut.
- Ät så, eller med lite vispgrädde.

Barnet ville ha kanel på sina, och det gick ju också bra.

Eniveckan

Jag har en föresats att läsa minst en bok i veckan, och då räknas ljudböcker också. Detta, ska erkännas, är en minst sagt markant acceleration av mitt lästempo de senaste åren. Jag har alltid haft ett intresse för böcker, men aldrig varit någon racerläsare. De senaste åren har det dock blivit alltför glest mellan böckerna för att jag ens ska idas kalla mig litteraturvetare, och det var det jag ville få en ändring på. Jag tycker att en bok i veckan är ett rimligt mål så länge jag är föräldraledig. När jag börjar jobba får jag utvärdera och kanske lägga om målet en aning, men det tar vi den dagen.

Eftersom jag är obotligt utifrånstyrd när det kommer till prestationer tänker jag att det är bra att publicera här vilka böcker jag har läst, så att ni kan kontrollera att jag uppfyller min kvot. Därav listan till höger. :-)

Nyttigt, billigt och gott - men tidskrävande!

Eftersom matlagning är en av de kreativa aktiviteter som jag gillar och har tid att ägna mig åt tänkte jag skriva lite om sådant här också.

En liter späda nässlor tar längre tid än man tror att rensa. Det hade iofs antagligen gått snabbare om inte trädgårdshandskarna hade varit typ två nummer för stora. Nu är nässlorna förvällda och väntar på sitt öde i en plastpåse i kylen. Ska de bli en klassisk nässelsoppa (som jag har lärt mig att älska som evig förätt på släktens påskmiddagar) eller kanske lite mer oväntade nässelgnoccis (lockande recept ur senaste Allt om mat)? Det här känns riktigt högtidligt eftersom det är första gången jag själv har plockat nässlor!

Tillägg: "Jag själv" fick god hjälp av fyraåringen och grannarna med att plocka nässlorna. Inte ska jag ta åt mig hela äran!

Mig äger ingen

Åsa Linderborg skriver helt utan bitterhet om sin alkoholiserade far. Vill man läsa snyft-historier om barn som far illa ska man välja en annan bok. Lilla Åsa har det inte som andra; levnadsförhållandena hos henne och pappan känns främmande, stundom otäcka, ofta tragiska. Men berättelsen gör sitt bästa för att fokusera på värmen, gemenskapen, den ömsesidiga respekten mellan far och dotter. Speciellt i slutet förstår man att boken är skriven som ett sätt att ge fadern upprättelse, att stolt visa upp honom som den han var, att låta honom bli någon i andras ögon.

Jag kan ändå inte låte bli att fundera på hur den skrevs. Om det var det här porträttet av fadern och uppväxten som kom spontant eller om Linderborg filat och fernissat bilden för att allt, precis allt ska vara möjligt att ursäkta och släta över? Eller så har hon bara förökt att hålla en dokumentär, objektiv ton och lämnar åt läsaren att förfasas, uppröras, känna empati eller annan valfri känsla. Jag gillar det, hur som helst. Det är oerhört skickligt att skriva om en på många sätt svår barndom utan att någon av personerna blir utlämnad. Inte pappan med sitt eviga drickande, inte mamman som lämnade familjen. Linderborgs egna män förekommer i berättelsen, men vi får inte veta något om vad som ledde till hennes egen skilsmässa. Personporträtten är mest noggrant tecknade av dem som redan är döda: pappa, farfar, farmor. Pappans syskon får de bitskaste kommentarerna, men hon är noga med att framhäva hur mycket de också ställde upp för sin bror och brorsdotter. På det hela taget är berättelsen balanserad.

Språket är rakt, direkt, avskalat. Hon använder några få effektfulla retoriska grepp, återkopplingar till tidigare händelser, upprepningar. Annars bara berättelsen, precis som hon minns den. För ett tag sedan läste jag Hej då allihopa av Conny Palmkvist, som också handlar om ett barn och en förälder fast på ett helt annat sätt, och störde mig en del på hur han broderade ut språket i onödiga och i situationen obegripliga liknelser. Här fanns det verkligen inget sådant utan bara det nödvändiga, för berättelsen relevanta.

Läs den!

(Och så tänker jag inte kräva av mig själv att få till snajdiga avslutningar på mina bokfunderingar här, för då blir det aldrig något skrivet!)

What´s in a name?

Bloggnamnet har faktiskt en förklaring (förutom det faktum att jag uppenbarligen gillar lite kryptiska/fåniga namn som verkar intressantare än de är). Det är ett internskämt från min ljuva ungdomstid när jag läste littvet. Ärligt talat är det väl en av de få sakerna jag minns tydligt från den kursen, så jag tyckte att det kunde få symbolisera en nystart på mitt sedan alltför länge slumrande litteraturengagemang.

Själva skämtet? Det är en liten travesti på en Gunnar Björling-dikt:

Snön och som på en skogsstig
vit
i rymd ett sus
och här
och för en timme sedan
och tassande en liten ljusbrun hund
och som stjärnor blänker täckta lyktors ljus
snart ökar blott i rymden stormvinds brus
snön och som på en skogsstig
vit.

Björling var en stor favorit just då, när jag var nitton och ville vara djup och gåtfull.
Nu är jag snart 34 - vad vill jag vara nu? Hm, anonym blogg med litterära referenser i rubrikerna...

Vad jag läser - eller hur många böcker kan man hålla igång samtidigt egentligen?

Här ska det handla en del om litteratur och läsning, är det tänkt, så jag kan ju avslöja vad jag läser just nu:

I fåtöljen läser jag Mig äger ingen av Åsa Linderborg.
I bilen lyssnar jag på Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer, i en engelsk uppläsning (som jag bitvis har lite svårt att hänga med i)
I köket lyssnar jag på Richard Wolff som läser Oscar Wildes Dorian Grays porträtt.

Sedan har jag visst en liten hög med andra påbörjade böcker: En historia om läsning, Den tunna hinnan, Den femte sanningen, och säkert några till.

Öppet

Funderar på om jag ska snygga till och skriva en massa innan jag högtidligen öppnar min nya blogg, men jag tror att det kommer att kännas lite för pretentiöst, så jag smygöppnar nu, när den är ekande tom och långt ifrån så intressant som den kommer att bli!
:-)