Året-runt-böcker

Lilla O har knåpat ihop en enkät, som jag svarar på utan att ha läst andras svar först. (Det här var riktigt länge sedan i Lilla O:s bloggliv, men ganska nyss i mitt!)

Berätta om:

- en bok om en ny början.
Det går an av C J L Almqvist. Berättelsen om hur nyförälskade Sara och Albert slutligen bestämmer sig för att leva tillsammans utan att gifta sig. Beslutet (eller kanske snarare Alberts vilja att gå med på Saras krav) utgör en ny början för dem, men symboliserar också en ny början för synen på äktenskap i stort. Författaren själv fick med skriften en ny början på livet som författare i blåsväder.

- en vinterbok.
Värddjuret av Marie Hermansson utspelar sig i ett vinterlandskap som står som en tydlig kontrast till det tropiska växthus där huvudpersonen befinner sig i stora delar av romanen. Jag läste den här boken alldeles nyligen och är fortfarande lite arg på den, eftersom jag inte förstod den. Jag har letat och letat i texten, tänkt och tänkt, men får fortfarande inte ihop det. Det känns trist eftersom jag gillade den till en början.

- en vårbok.
Den här var svårast. Slutligen får det bli en till Astrid Lindgren-bok, nämligen Ronja Rövardotter. Våren kommer med möjlighet till frihet och frigörelse för de unga rövarbarnen. Filmens vitsipps-scener är klassiska!

- en bok med ett födelsedagskalas.
Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson. Här finns ett sånt där förskräckligt födelsedagskalas där huvudpersonen av klasskamraterna luras att tro att hon är något, bara för att de så grymt som möjligt ska kunna bevisa att hon inte är det.

- en sommarbok.
Ut och stjäla hästar, av Per Pettersson. Den här kritikerrosade romanen lyssnade jag till alldeles nyligen. Den utspelar sig visserligen delvis på senhösten, men det är de starka minnena från en sommar i berättarens ungdom som är mest framträdande. Eftersom denna bok är med i Lyrans jorden-runt-utmaning tänkte jag skriva lite mer om den vid något senare tillfälle.

- en bok om bröllop.
Blodsbröllop, av Federico García Lorca, kom jag att tänka på häromdagen när jag såg uppsättningen av Bernarda Albas hus som sändes i SVT. Jag såg dem en gång sammanförda till en uppsättning. Lorca är alltid fantastisk och den uppsättningen var otroligt gripande. Jag kan minnas vissa av scenerierna, ljussättningen, den tryckande, tragiska stämningen som gjorde att man knappt vågade andas.

- en höstbok.
Här får det bli en barnbok: Jamen Benny av Barbro Lindgren. Egentligen är det inte Lindgrens text utan Olof Landströms bilder som gör detta till en höstbok. Höstlöven yr och lillebror har en mysig stickad Peru-mössa.

- en bok om skolan.
Här får det bli en Harry Potter-bok, vilken som helst. (Fast jag har ju, skam till sägandes, 2½ HP-böcker kvara att läsa!) Visst är trollkarlsskolan fantastisk på många sätt, men som lärare sitter man ibland och slår sig för pannan över orimligheter, som att skolan t.ex. tillåter tävlingar där elever faktiskt utsätts för livsfara. Det skulle aldrig hända i Sverige! :-)

- en julbok.
Den första jag kommer att tänka på är Alla vi barn i Bullerbyn, eftersom jag hade just julavsnittet på skiva när jag var barn. Barnen bakar pepparkakor, hugger gran och åker på julkalas i släde - kan det bli juligare än så? Sedan poppar ju Gardells Mormor gråter upp, som en antites till Bullerbyn!

- en bok om ett avslut eller avsked.
Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg. Kristina gör sorti och Karl-Oskar avslutar sitt liv. Som läsare måste jag också ta avsked av de älskade romanfigurerna. Oj, vad jag drog på de sista sidorna i den boken - den fick bara inte ta slut!

Så kommer rader in i huvudet hela tiden,

rader som passar så bra till det som passerar...

Jag är inte full av citat. Jag kan några stycken, men de är mest ur dikter, eftersom jag nu inte är någon stor omläsare. Jag önskar att jag vore flitigare med penna och anteckningsbok, eller i alla fall med penna, när jag läser. Då skulle mer finnas kvar i mig. (Finns det platta pennor, som man kan ha som bokmärke?)

Jo, några barnböcker har ju fastnat de senaste åren (känner du igen dem?):
"Murre svart sprang fort som blixten, tills han mötte vännen Sixten"
"Och vinden suckade och ven, i skogens alla mörka trän"
"Äsch, jag har pengar lite varstans. Rätt som det är så hittar jag en tia!"
"Sen säger pappa: lejon finns inte ofta i garderober."

Fast såhär års ringer andra rader:

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken
att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken

och

Nu är den dystra höst utbruten
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten
och löjtnantsgapet gulnat står.

Gammal bok i nya tankar, gamla tankar i ny bok

Jag (nej, egentligen var det faktiskt minstingen igen!) har plockat fram en bok som funnits i hyllan sedan 1995, då jag också läste den. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om boken, vet inte ens om jag verkligen läste klart den, men dess huvdperson har ofta gjort sig påmind i mina tankar. Hon är mycket speciell: en riktig outsider, ful och ensam med udda vanor. Jag inser när jag börjar läsa om boken att jag inte mindes allt om henne heller, t.ex. att hon samlar på böcker och ständigt hittar citat ur dem som passar situationer hon hamnar i. Jag mindes inte heller hennes alternativa tankevärld: en föränderlig skog där röda fåglar sjunger sånger om hennes känslotillstånd. Det sistnämnda får mig att tänka på Kino i Steinbecks Pärlan, som i brist på passande språkliga uttryck fylls av sången om familjen, sången om faran, sången om pärlan.

Tänk vad härligt att en bok alltid blir ny när man läser den i en annan kontext, i en annan del av livet, med andra litterära grannar i färskt i minnet. Så blir t.ex. en köksscen i inledningen till denna bok (Flickan i skogen av Vigdís Grímsdóttir) i tanken sammanblandad med de olika köksscenerna i Ut och stjäla hästar, som jag nyligen lyssnade till. Jag tänker mig att köket ser likadant ut.

Och apropå de där melodierna dyker några textrader upp i huvudet - en gång och för alltid inpräntade, omöjliga att få bort:

När man sitter såhär på ett café
med en liten fet dragspelare brevid sig
då faller visor in i huvudet hela tiden:
visor som passar så bra till det som passerar.
Och jag tänker särskilt på en,
som är skriven av han, Jaques Brels bror:
Kjell Brel.

"Under en filt i Madrid..."

Hela familjens favorit

En matanteckning, för omväxlings skull (omväxling både till litteraturkommentarerna och till den på grund av jobböverlastning rådande bloggtystnaden):

Idag åt vi fläskpannkaka med tunna äppelringar ovanpå och precis lagom sura, rårörda lingon till. Det var fantastiskt gott!

Sann fiktion?

Sista skivan av Widdings På ryttmästarens tid visade sig vara en lång kommentar av författaren där han berättar om verkets tillkomst. Fantastiskt kul att lyssna på! Widding förklarar hur han sätter igång med arbetet med förvissningen om att han kommer att kunna styra fullständigt över sina karaktärers liv och leverne. Till sin förvåning och bestörtning upptäcker han dock att de lever sitt alldeles egna liv och inte alls vill leva och dö, vara onda och föröka sig på det sätt som han hade tänkt sig. Han är en historieberättare, det märks, för han dramatiserar samtalen mellan honom själv och romanfigurerna ledigt men uttrycksfullt.

Widding säger att han själv tror på att hans figurer har funnits, fast han vet att han hittat på dem. Det låter som om det är en förutsättning för att han ska kunna skriva bra. Det här resonemanget hänger ju ihop med tendensen att tycka att det dokumentära är bättre än det fiktiva, eller är jag ute och cyklar nu? En författare måste kanske tro på sina rollkaraktärer, utan att för den skull sträva efter att betrakta dem som sanna? Hm, snurrar in mig lite nu, känner jag.