Könsrollsfällor i barnböcker: Stereotypa vuxna

Om man tittar på nutida svensk bilderboksutgivning så tycker jag att det finns gott om könsrollsöverskridande barn: flickor får vara arga och äventyrslystna, pojkar får vara kära och känsliga. Jag har inte så bra koll på om det ser annorlunda ut i böcker för de lite äldre barnen, men för de allra minsta skildras ett brett spektra av känslor och aktiviteter för alla.

Som exempel kan jag lyfta fram Stina Wirséns Vem är arg?, som vi har läst flitigt hela sommaren för tvååringen. Den trassliga nallen kallas för hon och katten med hjärta på magen är en han. Här är det nallen som fräser till och inte vill släppa in katten i leken. När katten blir bestört och kallar henne dum så tvekar hon inte att dänga en kloss i huvudet på honom. Någon spontan empati för den ledsne katten får vi inte se, utan bara det där lilla nyfikna leendet som så ofta kommer fram när barn i den här åldern inser att de har gjort något som fick någon annan att reagera(se bilden). Wirsén fångar det på pricken! Nalleflickan är också den som initierar sparka-sönder-klosstorn-leken senare i berättelsen. Pojkkatten hämnas visserligen klossbankandet med att bita nallen i benet, men han uppvisar överlag en lite lugnare och mer empatisk inställning; han bjuder in nallen i leken trots att de bråkat, blir lite chockad över kloss-sparkandet och tröstar genast nallen när hon råkar få en kloss i huvudet. Uppfriskande, tycker jag, att en flicka kan tillåtas ha bråkiga tendenser och att en pojke kan få ha det empatiska övertaget. (Min femåring protesterade förresten häromdagen när han hörde mig läsa för lillebror; "Är nallen en tjej? Men, tjejer slåss ju inte!" Där fick vi en anledning att diskutera saken!)

Barn tillåts vara barn och inte kön i bilderböcker - bra så! Men de vuxna då? Vissa bilderböcker utspelar sig helt i barnens värld, men ofta dyker en och annan vuxen upp. Ja, vissa barnböcker handlar förresten inte om barn över huvud taget. Min uppfattning har i alla fall tidigare varit att de vuxna i bilderböcker ofta skildras mycket mer könsstereotypt än barnen, och även mer könsstereotypt än i vuxenlittertur. Det är lätt att lägga ner tankemöda på att barnen i berättelsen ska vara hela människor och sedan låte de vuxna bifigurerna vara schabloner. Manliga bifigurer har gärna en yrkesbeteckning (polisen, cirkusdirektören, doktorn), medan kvinnliga kan få nöja sig med att omnämnas som "damen med den blommiga kjolen" eller liknande. (Jo, även vuxna kvinnor tecknas ofta med kjol eller klänning, se mitt tidigare inlägg om kläder i barnböcker.) Man hittar mammor sysselsatta med hushållsbestyr och pappor som går till jobbet eller läser tidningen i fåtöljen. Det går att hitta pappor som lagar mat, men det finns få mammor som ägnar sig åt något roligt.

Är det inte viktigast att barnen i böckerna tillåts vara människor och inte kön? Måste de vuxna också vara det? Ja, självklart. Annars blir ju könsrollsöverskridandet bara på lek och låtsas. Ska bilden vara att så länge du är barn får du vara som du vill men sedan gäller andra regler? Lek gärna polis, lilla gumman, men riktiga poliser är män. Självklart påverkas barnen mest av sin omedelbara omgivning och vad de ser där, men om bilderböckerna kan erbjuda ett alternativ är väl det toppen!

Jag skriver att jag uppfattade bilden av vuxna i barnböcker på det här viset tidigare, eftersom jag just nu har svårt att komma med konkreta exempel. För nästan tio år sedan gjorde jag en liten halvvetenskaplig undersökning där jag såg dessa tendenser, men då tittade jag på barnböcker utgivna mellan 1990 och 2000. Kan det vara så att författare och illustratörer har tänkt till och kommit runt den här fällan? Jag hoppas det! Jag skulle nog inte hitta ogenomtänkta vuxenstereotyper hos t.ex. Emma eller Lisen Adbåge. Ett annat skönt exempel är pekboken Brum! Pling! Hallå! där pappa matar bebisen och dammsuger och mamma klipper gräset och sitter framför datorn (om jag inte minns fel).

Vad ser du i barnböckerna? Hur skildras de vuxna?

---------------------------------------------------------------------------

Läs gärna mina tidigare inlägg om könsrollsfällor i barnböcker, om kläder som könskod och pojken som norm!

Hon som det handlar om

Lyran efterlyser tre böcker med kvinnonamn i titeln i veckans tematrio. Här kommer de:

An någon outgrundlig anledning kom jag först att tänka på Fröken Smillas känsla för snö av Peter Höeg. (Sorry, jag vet inte hur jag får in ett danskt ö här.) Det jag minns bäst från den är de oväntat obehagliga vändningarna, en eldsvedd skalp, en udda sexscen och ett riktigt bra slut. Och så minns jag att jag läste den på en tågluff i Italien, i stekande julihetta! Vad minns du?

Mitta andra val blir Mästaren och Margarita av Bulgakov. Den berättelsen är ju fantastiskt märklig och härlig och påminner, när jag nu tänker på det, en hel del om Kärlekens historia av Nicole Krauss, som jag undvek att skriva så mycket om i vintras. Den förra börjar t.ex. på en parkbänk medan den senare slutar där. Båda berättelserna innehåller borttappade manuskript. Det kanske finns fler likheter än så? Bäst att läsa om Bulgakov vid tillfälle!

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman är så bra, helt enkelt för att Hjalmar Bergman är så bra. Finns det någon som skriver som han idag? Jag tar gärna emot tips! Fast, jag kan ju för all del läsa alla Bergman-böcker först. Har just börjat läsa om Farmor och vår herre och så kanske borde skriva ett inlägg om nostalgikicken i att lyssna på Markurells i Wadköping i våras. Minns ni förresten TV-filmatiseringen av Chefen fru Ingeborg, med Mona Malm och Björn Kjellman? Den var fin!

Vad borde en sverigedemokrat läsa?

Dagen har känts så oerhört dyster. Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen. Var sjuttonde person i landet tyckte igår att detta parti är det bästa landet har att erbjuda. Det går inte för mig att låta detta gå obemärkt förbi.

Jag tänker mig att bokläsning rimligtvis borde fungera som ett skydd mot främlingsfientliga åsikter. Att läsa om hur andra människor upplever världen, oavsett om dessa människor lever på ett glättig chiclit-moln, i en socialrealistisk diskbänksverklighet eller i en skruvad fantasyvärld, borde vidga perspektiven och göra dig mer ödmjuk. Men det är klart, det finns också gott om litteratur som bara befäster bilden av "främlingar" som omöjliga, som delar upp folk i onda skurkar och goda hjältar och målar upp enkla, onyanserade shabloner av grupper och människor. Ändå blir jag storligen förvånad av undersökningen som Bokomaten berättar om idag, där 17 av 461 tillfrågade bibliotekarier uppger sig rösta på SD.

Bokhora uppmanar idag till engagemang, och lovar att trycka på mångfald och öppenhet under hösten. Nu gäller det att visa var man står! En svensk tiger alldeles för mycket, men extremisterna är högljudda, inte minst på nätet. Jag för min del tänker fortsätta att i handling ta för givet att människor i min omgivning inte röstar på SD (även om jag under hela dagen gått runt och grunnat på vilka av alla jag mött som gjor just det), för det borde vara alldeles självklart. Visst har vi åsiktsfrihet i Sverige, men det betyder inte att det inte finns idiotiska åsikter.

Vad ska man läsa då, för att få insikt i andra människors situation och kunna känna empati med främlingar? Jag skulle rekommendera Mobergs utvandrarserie. Har du fler förslag?

Ett gammalt oavslutat projekt

Jag hittade ett inlägg om nämnt och onämnt kön hos Stina Wirséns barnbokskaraktärer och kom att tänka på att jag en gång i tiden utlovade en serie blogginlägg som skulle behandla könsroller i barnböcker. Jag lyckades då reflektera lite kring pojken som norm och könskodade kläder, men det finns ju så mycket mer att säga! Jaha, det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så, vad ska jag börja med: djur i barnböcker eller vuxna i barnböcker?

Mina läsare, med ludd i inälvsmaten

Jag har ju varit borta härifrån ett bra tag, pga att blogglivet helt enkelt inte fick plats i vardagen, och har just hittat den nya statistik-fliken! Det är kul att se att folk har ramlat in på bloggen då och då, även under uppehållet. Mitt inlägg Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri? verkar vara det mest lästa, och flera har googlat på just Khemiris namn. Titeln är måhända lite missvisande, så jag undrar just om dessa läsare hittade det de sökte.

En sak är säker, och det är att personen som sökte på "ludd i inälvsmat" rimligtvis inte hittade det hen sökte! Och jag undrar så vad det var som orsakade den sökningen. Ludd i inälvsmat!? (Och i.o.m. det här inlägget har jag antagligen garanterat en förstaplacering på google på just den sökningen!)

På besök i det självkritiska berättarjaget

En sak jag gillar med att lyssna på ljudböcker är att valet av titel oftast blir så slumpmässigt. Utbudet av ljudböcker på biblioteket är kraftigt begränsat, men därmed också överblickbart. Några hyllplan tittar jag snabbt igenom och blicken letar febrilt efter icke-deckare. Där är utbudet naturligtvis ännu mindre. Jag tar det som finns, det jag råkar hitta. Det kan ibland vara just det jag letar efter, men oftare är det något jag inte alls hade tänkt mig. Mina andra källor till ljudböcker är min pappa och min svärfar. Båda är med i en ljudbokklubb som gör att de aldrig behöver handla julklappar utan bara plocka någon mer eller mindre lämplig bok ur hyllan och paketera. Ingen av dem har väl stenkoll på vad jag gillar. Ibland får jag något riktigt bra, ibland slår de till med Liza Marklund.

En av de senaste ljudböckerna jag lyssnat på härstammar från pappas bokhylla, men jag plockade med mig den själv. Jag minns inte om det var för att pappa rekommenderade den eller för att det var den enda som inte var en deckare. Hur som helst så började jag lyssna på den utan att minnas vad den skulle handla om, utan att läsa på baksidan. Jag gillar när det blir så! Utan förväntningar ökar chanserna att bli positivt överraskad. Dessutom får man en ärlig chans att bilda sig en egen uppfattning om berättelsen i stället för att redan från början ha en baksidestolkning av typen "en berättelse om en man som i sökandet efter en skatt finner sig själv" i bakhuvudet. Jag lyssnar på ljudböcker när jag kör bil och då har jag lägligt nog inte heller möjligheten att snegla på baksidestexten i efterhand.

När jag började lyssna på Jag minns att jag sprang av Ron McLarty visste jag alltså inte vart den skulle ta mig. Den allra första biten var seg, tyckte jag. Huvudpersonen Smithy är en loj, miserabel och överviktig alhoholist som förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Han är full när han besöker dem på akuten och får lägesrapporten av läkarna, han är full på begravningen. Mer upplyftande berättelser har man ju hört. Historien fångade mig inte, men eftersom skivan ändå satt kvar i bilstereon när jag åkte till jobbet så fortsatte jag att lyssna. Och tur var väl det, för berättesen utvecklades naturligtvis och fick helt andra vändningar än jag först hade kunnat tro. Jag började gilla att ha Smithy Ide som reskamrat, så pass mycket att jag hälsade på honom när jag satte mig i bilen och verkligen saknade honom när boken var slut. Jag vill inte berätta för mycket vad den handlar om, för jag tycker att det är en sån där historia som ska falla över en i små bitar, lite i taget, annars tappar den sin största tjusningskraft.

Berättelsen är skriven i jagform och Smithy växlar mellan att berätta om något som hänt alldeles nyss och om saker som hände under hans uppväxt. Den påminner mig om Ut och stjäla hästar i upplägget och i tonen, men det kan också bero på att Torsten Wahlund och Rolf Lassgård låter ganska lika på rösten!

Något som jag tänkte på under lyssningen är hur väl McLarty har skildrat det förakt som Smithy hyser för sig själv. Han ursäktar sig i berättelsen, lägger gärna till "sa jag, dumt" efter sina egna uttalanden och återkommer ständigt till sin tafatthet, sina kroppsliga brister och hur han tycker synd om människor runt honom som måste stå ut med att se dem. Själv verkar han tycka om alla han möter, han ser det vackra och goda och får utan att egentligen säga eller göra något alls folk att öppna sig för honom. I och med detta blir Jag minns att jag sprang många människors berättelse. Om dessa berättelser har något gemensamt eller inte är svårt att säga, men de utgör en ... samtidsskildring.

Den vacklande självkänslan har Smithy Ide gemensamt med 17-åriga Cecile i Francoise Sagans klassiker Bonjour tristesse från 1954. Sagan var nitton när hon skrev boken och det märks hur nära hon fortfarande har till det sätt att tänka som ofta kan utmärka en person i de sena tonåren. Cecile har starka åsikter om det mesta. Nej, åsikter är fel ord - faktiskt kan man säga att hon i princip inte avslöjar några åsikter alls - hon har starka känslor kring det mesta. Hon blir impulsivt arg, häftigt eggad av (men inte förälskad i) sommarflirten och är däremellan svalt uttråkad. Hon har ständigt nya storslagna planer om hur hon ska vara , vem hon ska vara. Ena stunden drömmer hon om hur annorlunda och förfinad hon ska bli när hon låtit sig påverkas av inflytandet av pappans senaste kvinna. I nästa stund blir samma framtidsbild snarast ett skräckscenario. Det lustiga är att hon inte för sig själv velar mellan de två inställningarna utan de finns parallellt hela tiden och det förvånar henne inte alls att hon ändrar sig. När hon tänker på det ena sättet är det som om hon alltid har tänkt så, som om det var det enda självklara. Det hela fascinerar mig! Och så är det underbart att få lära sig ord som demimond och lapidarisk från en nittonåring!

Ett kort inlägg efter långt uppehåll

Tematrio - finns det ett bättre sätt att hosta igång en gammal blogg i koma? Lyran vill ha tre böcker som nöjer sig med få sidor för att förmedla en bra berättelse. Här kommer tre små pärlor:

Bonjour tristesse av Francoise Sagan har jag just lyssnat ut. Tre skivor får väl räknas som en kortis! Här får vi komma innanför skinnet, in i huvudet på en 17-årig flicka och följa med på hennes tankemässiga krumsprång kring vad hon vill eller inte vill att det ska bli av hennes sommar, hennes relationer och henne själv. Jag kanske återkommer till denna!

Det femte barnet av Doris Lessing läste jag för ett drygt år sedan. Så här skrev jag om den då.

Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel García Márquez skulle kunna kallas för en kriminalroman, eftersom den handlar om ett mord. Men redan på första sidan vet vi vem som mördas och vem som mördar och sedan ägnas resten av berättelsen åt att kartlägga hur i hela fridens namn det kunde gå så illa. Upplägget är inte helt olikt det i Citizen Kane, med en undersökande journalist som i efterhand vill rekonstruera ett händelseförlopp.

Sådärja, det var ju inte så svårt att knåpa ihop något tillslut! :-)