...det är vad du ägnar dig åt just nu! (Och när du läste föregående mening blev det t.o.m. läsning om läsning om läsning om läsning!) Just nu läser jag två böcker om läsning. Den ena är Daniel Pennacs lilla Som en roman. Den har några år på nacken nu, och jag undrar om jag inte borde ha läst den tidigare? Jag menar, den borde i något sammanhang åtminstone ha funnits med på en lista med böcker jag förväntades läsa. Den är skriven i en tid när TVn och freestylen är romanläsandets största konkurrenter om ungdomars uppmärksamhet. Föräldrarna till en tonårspojke står rådvilla: varför vill han inte läsa? Vi som kämpat för att han ska älska litteratur! Modersmålsläraren i skolan väcker läslusten i en "hopplös" klass genom att läsa högt för dem. Läroplanen får vänta.
Boken väcker många tankar, dels eftersom jag jobbar i skolvärlden, men mest eftersom jag har två söner som en gång ska bli tonåringar men som än så länge älskar böcker. Jag är så nyfiken på hur det blir sedan. Kommer de att hitta läslusten eller inte? Hur kommer jag att reagera om de inte alls gör det? Kan jag verkligen låta bli att vara överentusiastisk när det gäller läsningen, så att de får känna att det sker på deras egna villkor? En sak som Pennac tar upp är att när han var barn sågs läsning som något onyttigt; man kunde förstöra ögonen och man skulle hellre leka ute än sitta med näsan i böckerna. Läsförbudet gjorde förstås läsningen än mer spännande! Jag minns faktiskt liknande episoder från min barndom, där jag smygläste i baksätet på bilen, fast mamma tyckte att det var viktigt att titta ut. När som helst kunde läsningen avbrytas av ett geografi-förhör: Jaha, var är vi nu då? Men, det vet du väl! Märkte du inte att vi precis åkte igenom Norrköping!? (På den tiden gick E4:an genom städerna.) Vad ska jag hitta på för att mina söner ska uppleva läsandet som nägot förbjudet och spännande?
I bilen lyssnar jag samtidigt på när Rakel Molin läser Drottningen vänder blad av Alan Bennett. Jag är en stor beundrare av Rakel Molins imiationer i Public service i P1, men den här inläsningen funkar inte alls. Hon läser hela boken, och drottningens tankar i synnerhet, med någon sorts snobbig, ironisk röst som förstör en hel del av det som verkar vara charmen med den här berättelsen. Inte sällan faller hon in i Gudrun Schyman-rösten, och det passar riktigt dåligt. Sedan är det nästan outhärdligt med till synes välartikulerade uttal som exv "träd-gården". Nä, jag står ut eftersom den bara är tre skivor lång och efterson jag tycker att jag kan omformulera det hela inne i huvudet till den ton som jag själv vill ha. Berättelsen är bedårande och intressant. Precis som Pennac väcker den tankar om litteraturens samverkan med sina läsare. Jag får återkomma till dessa tankar en annan gång!
P.S. För halvannat år sedan hade Lyran en tematrio som handlade om läsning om läsning. Där finns många boktips om man gillar att läsa om andra som läser!
Drottningen vänder blad är helt underbar liten bok.
SvaraRaderaVilken fin kombination - Pennacs bok och Drottningen! De behandlar ju verkligen lusten till att läsa båda två, och när jag läste Drottningen vänder blad tänkte jag många gånger på Pennacs bok.
SvaraRaderaJag är för övrigt enormt förtjust i Pennacs bok, och drömmer så där lite romantiskt om att sätta mig i en skolklass och läsa högt för dem en hel termin ;-) Men på något sätt är jag ändå övertygad om att det skulle funka. Kraften i en historia är så otroligt stark, förutsatt att man träffar på rätt historia.
Men jag känner också igen det där, tiden då man helst inte skulle läsa hela tiden. (Tv kunde man ju inte titta på hela tiden, för det fanns bara två kanaler, och ingen tv på dagen, och inga barnprogram sent på kvällarna, så den var ju ingen verklig konkurrent.) Men jag minns hur jag läste med ficklampa under täcket på kvällarna. Och hur jag brukade säga att jag var tvungen att göra läxor, för att i smyg kunna läsa min bok i stället för att vara tvungen att gå ut och leka. Ack, vad tiderna förändras ;-)
Jag har inte hört Molins uppläsning, men nej, hon känns inte alls som rätt person för att högläsa den här boken. Det borde absolut vara nån äldre man med rätt mörk röst med humoristisk underton.
Vixx: Humoristisk underton var nog det Molin försökte sig på, men det blev för mycket. Nej, jag vet inte om Drottningn vänder blad alls lämpar sig för högläsning. Inget för Pennac, med andra ord. :-)
SvaraRaderaJAg tycker att Pennacs historia om högläsningen är härlig, men samtidigt lite irriterande. Han får det att läta så enkelt. Visst kan det funka så, men lika gärna inte alls. Jag vet inte om den franska skolan skiljer på litteraturundervisning och undervisning i att skriva och tala franska. I Sverige skiljs de inte åt, och då handlar debatten ofta om hur mycket tid man egentligen ska ägna åt litteratur över huvud taget. Skulle man ägna en termin åt att läsa högt skulle man kanske väcka en massa läslust, men jag vet inte hur långt man skulle komma med de andra målen. Rent krasst. Men som sagt, kanske skulle det funka.