Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri?

Jag ska utveckla förra inläggets tanke en aning och låta detta inlägg handla mer specifikt om Khemiris böcker, vilket var ursprungstanken.

Jonas Hassen Khemiri skriver in sig själv i både Ett öga rött och Montecore. I den sistnämnde spelar han en huvudroll; författaren Jonas Hassen Khemiri skriver, tillsammans med pappans barndomsvän Kadir, en roman om sin egen uppväxt och om sin pappa. Barndomsminnena skrivs i retrospektion och när vi läser Kadirs reaktioner på de olika avsnitten kan vi också ana att de friseras och förvrids en aning. Fast ofta finns inte de bitarna som Kadir kommenterar med i romanen - alltså har de ändrats, men har de ändrats till den sanna versionen eller till en annan halvlögn? Och hur i hela världen hänger romanens Jonas Hassen Khemiri ihop med verklighetens Jonas Hassen Khemiri? Vad är sant, vad är påhitt, och framför allt: spelar det någon som helst roll när man skapar litteratur? Här uttalar han sig själv om Montecore, om "fantasins seger och vikten av att leka med författarens makt över läsaren".

I Ett öga rött fungerar Khemiri som en bifigur som flyttar in i lägenheten bredvid huvudpersonen Halim, och det antyds också att hela boken kan vara ett autentiskt dokument som Khemiri har fått av Halim, att publicera precis som det är. Så vem är Halim och vem är Khemiri och var går gränsen? Jag är inte alls intresserad av att veta det egentliga svarer utan gillar verkligen att grubbla på det! Montecore består till stor del av brev, men Ett öga rött är skriven som en dagbok. Och hur autentisk är då en dagbok? Berättar den sanningen om huvudpersonens liv, tankar och handlingar? Ha, skulle inte tro det! Halim berättar exempelvis att han med svårighet får på sig sin pappas största t-shirt, eftersom han har så stora muskler... hm. På flera ställen ändrar Halim sin brättelse i efterhand och menar att han hade velat göra så, men gjorde det inte. Detta blir en vink om att vi egentligen inte kan lita på någonting han skriver. Är han en ligist? Klottrar han på toaletterna och sparkar ner sina klasskamrater? Trycker han på "mute" och är stentuff när elevassistenten försöker vara juste? (Hm, elevassistenten kanske iofs indikerar att han bråkar en del). Och pratar han en så bruten svenska som han skriver - nej, det får vi flera ledtrådar till att han inte alls gör.

Och när man tänker såhär så blir huvudpersonerna i Montecore och Ett öga rött ganska lika varandra, trots att de är så olika. Om båda två fabulerar och överdriver en viss sida hos sig så kanske de egentligen är samma person, fast i två olika fantasier? Är det där, någonstans mitt emellan som vi hittar Khemiri, den verklige Jonas Hassen Khemiri? Ingen aning, men det är roligt att tänka på!

Är det sant som det är sagt?

Sanna historier är väldigt populärt. Från elevhåll får jag ständigt höra att berättelser ur verkliga livet är viktigare, intressantare och mer spännande och läsvärda än påhittade.Jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Liksom det faktum att så många känner sig lurade när det framkommer att den där sanningen kanske inte var så sann, när allt kom omkring. Som psykologiintresserad ställer jag mig naturligtvis frågan: varför detta behov av sanning? Varför denna misstänksamhet mot fiktion?

Jag tror att det där med att bli lurad är en viktig faktor. Vem tror på sagor? Det är väl lite barnsligt? Om jag visar att jag håller mig i den verkliga världen så framstår jag nog som mer vuxen, mer seriös. Det går i linje med barnets behov av att avslöja tomten, att se linorna som skådespelaren flyger i, att poängtera att jag förstår minsann att det här inte är på riktigt! Jag ser de faktiska förhållandena! Mig ska ni inte tro att ni lurar!

Antagligen spelar min egen förmåga att bedöma in. Om jag känner mig osäker på vad jag ska tro på, vad som är fakta och fiktion och hur i hela friden man avgör det så kanske jag inte vill riskera att verka dum om jag "går på" en uppdiktad historia. Då är det säkrare att hålla sig till det som faktiskt stämmer, för det kan jag lita på. Jag kan tänka mig att detta kan ligga till grund både för valet av verklighetsbaserade berättelser och indignationen när de inte är sanna. Det märkliga här blir ju att den sanna berättelsen är mindre tillitlig än den uppdiktade. Påhitten är påhitt och står för det, men sanningen har alltid ett större eller mindre mått av lögn och/eller subjektivitet i sig, vilket gör den mycket svårare att bedöma. Så där biter jag mig själv i svansen om jag tror att sanna historier kan jag lita på.

Ytterligare en faktor skulle jag tippa är nyttotänkandet. Vad är meningen med att ägna tid och kraft åt att läsa om sådant som någon har hittat på? Hellre lär jag mig något om världen genom att läsa om sådant som faktiskt har hänt.

Slutligen (i min reflektion - det finns säkert en uppsjö av fler orsaker) blir de sanna bilderna ur verkligheten  relevanta när jag sätter dem i relation till mig själv. Det finns en igenkänningsfaktor; det här är inte obekant för mig, jag förstår vad som menas, vilken värld dessa personer lever i. Jag kan jämföra deras situation med min egen och förhoppningsvis komma fram till att jag har det ganska bra och är en god människa.

Själv älskar jag när litteraturen balanserar på gränsen mellan saga och sanning, när den leker med begreppen, medvetet luras eller är oklar. Jag tycker om att inte veta, att tvingas tänka vidare, undra, försöka dra egna slutsatser. Jonas Hassen Khemiri balanserar så härligt självsäkert på den här gränsen, både i Ett öga rött och i Montecore. Han lurar oss åt ena eller andra hållet, låter oss tro på något som vi i nästa ögonblick måste förkasta. Han gör det inte för att luras och sedan peka finger; han utvecklar sina läsares förmåga till kritiskt tänkande och ifrågasättande.

Nytt år, nya tag: upp på hästen igen!

Nu har jag gått och grunnat några dagar på vad jag ska skriva på bloggen, och liksom fastnat. Det var så längesedan att det känns som om jag borde börja med något viktigt och genomtänkt och inte bara "jaha, nu har jag äntligen läst Ett öga rött och den var ju riktigt bra men inte alls som jag tänkt mig trots att jag läst femtioelva bokrecensioner av den". (Fast det skulle i och för sig stämma rätt så bra med läget.) Så här sitter jag nu och skriver något sorts "kära dagbok, uräkta att det var så längesedan jag skrev" och kommer nog inte komma så mycket längre i kväll, för det finns inte tid till det där genomtänkta och intressanta inlägget. Men nu har jag i alla fall tagit tag i det, så att det inte ser ut som om jag totalt tappade intresset för litteratur efter Lisa Marklund-utflykten jag skrev om sist! (Kan tillägga att jag tappade intresset för Marklund i alla fall...)

(Och som en parentes undrar jag varför i hela världen jag hade så många besökare idag, innan jag skrev detta alltså? Har ngn länkat?)