Sidor

21 april 2009

Mig äger ingen

Åsa Linderborg skriver helt utan bitterhet om sin alkoholiserade far. Vill man läsa snyft-historier om barn som far illa ska man välja en annan bok. Lilla Åsa har det inte som andra; levnadsförhållandena hos henne och pappan känns främmande, stundom otäcka, ofta tragiska. Men berättelsen gör sitt bästa för att fokusera på värmen, gemenskapen, den ömsesidiga respekten mellan far och dotter. Speciellt i slutet förstår man att boken är skriven som ett sätt att ge fadern upprättelse, att stolt visa upp honom som den han var, att låta honom bli någon i andras ögon.

Jag kan ändå inte låte bli att fundera på hur den skrevs. Om det var det här porträttet av fadern och uppväxten som kom spontant eller om Linderborg filat och fernissat bilden för att allt, precis allt ska vara möjligt att ursäkta och släta över? Eller så har hon bara förökt att hålla en dokumentär, objektiv ton och lämnar åt läsaren att förfasas, uppröras, känna empati eller annan valfri känsla. Jag gillar det, hur som helst. Det är oerhört skickligt att skriva om en på många sätt svår barndom utan att någon av personerna blir utlämnad. Inte pappan med sitt eviga drickande, inte mamman som lämnade familjen. Linderborgs egna män förekommer i berättelsen, men vi får inte veta något om vad som ledde till hennes egen skilsmässa. Personporträtten är mest noggrant tecknade av dem som redan är döda: pappa, farfar, farmor. Pappans syskon får de bitskaste kommentarerna, men hon är noga med att framhäva hur mycket de också ställde upp för sin bror och brorsdotter. På det hela taget är berättelsen balanserad.

Språket är rakt, direkt, avskalat. Hon använder några få effektfulla retoriska grepp, återkopplingar till tidigare händelser, upprepningar. Annars bara berättelsen, precis som hon minns den. För ett tag sedan läste jag Hej då allihopa av Conny Palmkvist, som också handlar om ett barn och en förälder fast på ett helt annat sätt, och störde mig en del på hur han broderade ut språket i onödiga och i situationen obegripliga liknelser. Här fanns det verkligen inget sådant utan bara det nödvändiga, för berättelsen relevanta.

Läs den!

(Och så tänker jag inte kräva av mig själv att få till snajdiga avslutningar på mina bokfunderingar här, för då blir det aldrig något skrivet!)

2 kommentarer:

  1. Jag ÄLSKADE den boken. Hur en sjuttiotalist som jag, skyddad från det mesta onda än så länge, har så lätt att stämpla andras människors liv med [ MISÄR ]. Här kom jag på mig själv med att vara lite avundsjuk på deras fantastiska kontakt. Hur de fick finnas fastän de inte hade lakan i sängarna.

    SvaraRadera
  2. Förstår hur du menar! Just det där med hur de pratade hela kvällarna föll jag för. Sådant betyder definitivt mer för ett barns utveckling, på alla plan, än lakan.

    SvaraRadera