Sidor

16 juni 2009

På återseende!

Nu kommer jag att vara bortrest i princip utan nätuppkoppling (om jag inte får det jämrans mobilnätet att fungera) en tid. Bara utifall någon undrar varför jag är så tyst! :-)

14 juni 2009

Hjärtdjur

Hertha Müllers roman Hjärtdjur ingår i Lyrans jordenrunt-utmaning, resstopp Östeuropa. Müller är rumänska och romanen utspelar sig under Ceauşescu-regimens dagar i Rumänien. Fyra unga studenter, alla med tysk bakgrund, läser förbjuden litteratur och uttrycker regimkritik i vaga, försiktiga dikter. Gör de uppror på något mer sätt? Det får man inte tydligt veta. Säkerhetspolisen, speciellt en kapten Pjele, förföljer och trakasserar dem, föräldrarna skriver anklagande brev och ingen vet vem man överhuvudtaget kan lita på. Vi får följa de fyra vännerna när de efter studietiden försöker att leva så gott det går i en märklig tid i ett märkligt samhälle, som de allra flesta försöker ta sig ifrån.

Nu är den färdigläst, men det tog sin tid. Det här är ingen roman man hastar igenom, men inte heller en text som klarar av för långa läsuppehåll. Bokmania skriver att det tar ca 50 sidor att ställa om sig för att helt förstå Müllers språk, och det stämmer tycker jag. Hon kallar ständigt saker vid andra namn, och när de kallas vid sina rätta namn kan man ändå inte vara säker på att det är den saken som åsyftas. Meningarna är korta, fragmentariska, fulla med tomrum efter det som inte sägs. Det här är ett sätt att skriva som signalerar att jag som läsare ska tänka efter, förstå något, inse att detta lilla är något viktigt, kanske en vändpunkt. I den här romanen är varje stycke utformat på detta vis. Varje liten händelse uttalas med långsam, artikulerad ton och lämnar efter sig en konstpaus.

Det är förvirrande, på ett provocerande men intressant sätt, att inte veta vad av allt det beskrivna som är viktigt och vad som bara är vardagliga detaljer utan djupare symbolisk innebörd. Som om hela romanen är skriven med den hemliga kod som de fyra vännerna använder i sina brev. Där betyder ordet nagelsax att skribenten varit inkallad till förhör, skor betyder husundersökning, ett enkelt komma betyder dödshot. Här sitter jag och läser, och likt romanens onda skugga kapten Pjele försöker hitta förbjudna tankar i vännernas brev försöker jag uttyda den egentliga innebörden av Müllers text. Vad ska jag lägga vikt vid och nysta vidare i och vad är bara triviala vardagsiakttagelser? När är skor bara skor, plommon bara plommon och när betyder de något annat? I början av läsningen verkade allt betydelsetyngt, men snart lärde jag mig att Müller helt enkelt återger skeenden via omvägar. Hon ger läsaren några fragment, några detaljer i bilden och sedan måste jag själv koppla ihop dem, dra egna slutsatser. Det mesta förblir osagt eller halvsagt. Och mer och mer förstår jag att detta språkbruk är en illustration av livet i en diktatur där allt och inget kan leda till misstankar och förhör, där ingen plats, ingen människa är säker, där allt som utgör livet kan bli betydelsefullt just för att ingen vet någonting om framtiden. Som om berättarjaget klamrar sig fast vid varje detalj som man gör innan ett avsked. Samtidigt säger språket naturligtvis mycket om hur man måste kommunicera när inget får sägas rakt ut, när allt det viktiga måste stå mellan raderna. Kanske måste man t.o.m. börja tänka på det viset.
Jag hade ingen förkunskap om förhållandena i Ceauşescus Rumänien, annat än de oförglömliga reportagen om barnhemsbarnen som chockade alla för tjugo år sedan. Nu vill jag veta mer! Hjärtdjur ger en stark bild, eller snarare känsla av hur det kunde vara att leva under detta förtryck, men det vore intressant att även läsa något tydligare, mer faktainriktat.

Jag kommer att läsa Hjärtdjur igen. Under läsningen kändes det som om jag skulle kunna läsa den en gång om året och fortfarande hitta nya vinklar av berättelserna varje gång. Kanske hittar jag något mer av Müller, kanske inte. Jag är jätteglad att jag gick med i denna utmaning, annars hade jag med stor sannolikhet inte hittat henne alls!

12 juni 2009

Dagens kärleksförklaring: fläder

Jag har gjort flädersaft, berättade lillasyster häromdagen. Hon hade däremot inte frågat hyllefrun om lov att plocka blommor, inte hade hon gått tre varv motsols runt busken på midsommarnatten och inte en droppe spenvarm mjölk hade hon offrat! Det är ingen ordning på ungdomen nu för tiden. Voj voj, hoppas att jäntan inte drar på sig olycka.

Det är något visst med säsongsbundna smaker. Visst, man kan köpa fläderprodukter året om, men det smakar faktiskt annorlunda såhär på försommaren. Om man nu inte har tillgång till hemgjord saft är ICAs ekologiska variant god. Fast flädersaft smakar bättre en riktigt varm dag än en regntung, som idag. Jag har också hittat schweiziska örtkarameller med tydlig flädersmak, som passar riktigt bra ihop med en god bok. En gång försökte jag göra flädersorbet, men den blev alldeles för söt.

Här hemma har vi börjat möblera om i trädgården och ska bl.a. ersätta en ganska tråkig häck med en fläderbuske och lite till. Jag hoppas på snabb tillväxt och fina skördar, och om busken också skyddar hemmet mot gräl, lockar till sig vänliga vättar och skrämmer bort troll och häxor kan man väl se det som en bonus!

11 juni 2009

Enklast och godast!

Den här favoriträtten kallar jag pasta med allt som är gott. I just denna version, från i tisdags, fanns det:

kronärtskockshjärtan
kapris (+ lite av spadet)
soltorkade tomater
oliver
rödlök
paprika
citronbitar
hyvlad parmensan
röd pesto
olivolja med basilika
champagnevinäger
(ev. salt o peppar)
pasta

Ingredienserna kan variera en aning beroende på vad som finns hemma, men kronärtskockshjärtan, kapris och röd pesto är måsten, annars blir det en annan rätt. Godast blir det om alla tillbehör får gucka ihop sig i skålen innan man blandar med pastan. En bit lufttorkad skinka till är mums, men inte nödvändigt.

10 juni 2009

Damernas detektivbyrå

Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå har ju blivit en succé och fått en hel mängd uppföljare om Mma Ramotswe. Efter att ha lyssnat på den första boken kan jag förstå att läsare blir förtjusta i den smarta, men samtidigt komiska detektiven och samhället omkring henne – ett Botswana som känns lagom exotiskt och samtidigt trivsamt. Boken är trevlig, helt enkelt. Visst innehåller den mörka allvarsbitar om Mma Ramotswes misslyckade äktenskap eller om häxmedicin med minst sagt obehagligt innehåll, men det är det småputtriga och dråpligt humoristiska som jag minns mest.

Boken har en ramhandling, kan man säga, som utgörs av Mma Ramotswes liv och ett av de fall hon får att lösa. Utöver detta löser hon ett flertal fall som inte har någon direkt koppling vare sig till varandra eller till ramhandlingen, och den dramaturgin tycker jag blir tråkig. Ett par av fallen är roliga eller intressanta, som en helt okej novell inklämd i berättelsen, men några av dem är simpla och trista, med någon enstaka komisk detalj. Trots ibland oväntade lösningar saknar de den finess som kännetecknar en bra detektivgåta.

Men jag skulle nog ändå kunna tänka mig att läsa eller lyssna på fler berättelser om damernas detektivbyrå, främst för Mma Ramotswes skull – en litterär figur man helt enkelt inte kan undvika att gilla! Det är mycket möjligt att jag skulle vara fast efter andra boken eller så. Jag har redan skrivit om Babben Larssons tveksamma uppläsning av boken, och känner mig genast lite mer positivt inställd till fortsatt lyssnande när jag ser att senare delar i serien är inlästa av andra personer.

En intressant insikt om mig själv och min föreställningsvärld gav den mig också, Damernas detektivbyrå. Att Mma Ramotswe är en svart kvinna får man ju klart för sig redan tidigt, men jag kom på mig själv med att föreställa mig flera av de personer hon möter i sitt arbete som vita, när det inte stod något explicit om deras utseende. Lite pinsamt, måste jag säga.

09 juni 2009

När man skjuter arbetare

Med precis rätt röst och tonläge läser Gunilla Nyroos Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. En fantastiskt fin uppläsning, helt enkelt, som bara blir bättre av att man ibland hör henne vända blad i boken!

Berättelsen kretsar kring Hilma, en klok och duktig flicka som i tjugotalets Sverige ramlar in i en stormig ungdomsförälskelse och sedan döms (eller dömer sig själv) till ett förskräckligt äktenskap. Hilmas liv och öde spelas hela tiden upp mot en fond av händelser i samhället omkring henne, vilket gör romanen till en av dessa berättelser om människor av kött och blod som ger liv åt historien, som får en att leva sig in i och minnas förhållanden man själv inte upplevt.

Den här berättelsen berör. Den vrider om och ger mig ont i magen. Jag skakar på huvudet, lutar det i händerna - nej, nej, det får inte, kan inte... Hilmas öde är föga avundsvärt, men så viktigt att berätta. Alla borde läsa den här boken. Den berättar inte bara historien om ett gripande människoöde utan också historierna om alla de faktorer som kom att påveka denna människas liv. Om sträng gudstro på gränsen till självutplåning, om kroppsarbetets tillfredsställelse, om synd och skam, om överhet och underklass, om försakelse och uppoffring, om sinnessjukdom i en tid då inga effektiva mediciner fanns, om klasskamp men också om stoltheten i att veta sin plats och med jämnmod göra det som förväntas av en.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om Hilma, som borde fått det så mycket bättre, som trycks ner så av tradition och religion och klasskomplex. Ibland blir jag uppriktigt förannad på henne. Vilket dårskap att gå med på dessa villkor! Hon borde kunnat säga nej, ta sig ur i tid när tillfälle bjöds och besparat sig själv lidande och bitterhet. Inte byggdes kvinnlig frigörelse på den här typen av uppoffringar! Är hon en beundransvärd stark kvinna eller en fegis som trampar på i invanda mönster och lever martyrliv för att hon vägrar tänka själv? Antagligen är hon både och.

08 juni 2009

Till min hemlige vän.

Jag har anmält mig till En bok om dagens Sommarpåse lyx, och nu har jag fått en bloggvän att skicka paket till. Spännande! Men nu ska någon stackare skicka något till mig också, och min blogg vimlar ju inte precis av ledtrådar till vad jag gillar, så jag tänkte anamma uppmaningen att svara på några frågor. Vissa frågor blev för svåra, så de sorterade jag bort. Men jag kan glädja min hemliga paketvän med att jag gillar det mesta! Jag har inga strikta vanor eller egentliga aversioner. Jag äter allt utom inälvsmat, dricker både te och kaffe, läser gärna något jag själv kanske inte skulle hittat. Jag gillar att variera mig och att prova på nytt.

* Har du någon önskebok?
Allra helst skulle jag vilja ha en bok som sändaren verkligen gillar! Jag kan tänka mig att läsa det mesta, bara någon tycker att boken är riktigt bra.

* Vilken är den bästa bok som du har gett bort?
Werner Aspenströms samlade dikter.

* Skulle du kunna tänka dig att ta emot beg. böcker?
Absolut!

* Läser du på andra språk än svenska?
Engelska funkar också.

* Lyssnar du på böcker? (Mp3 eller cd?)
Japp, både och.

* Vad tyckte du om att få i paket då du var liten?
Spel var en favorit (alltså riktiga spel, före dataåldern)

* Har du gett bort något i present, som du egentligen själv skulle ha velat ha?
Ofta! :-) Senast en snygg duk från Spira.

* Vilken slags smycken gillar du?
Jag har inte hål i öronen och armband har en tendens att ramla av pga smala händer. Jag har gärna halsband, av alla sorter och färger.

* Samlar du på något?
Nä, inte direkt.

* Annan sysselsättning - än att läsa böcker?
Just nu är jag mest med barnen, känns det som! Påtar lite i trädgården, matexperimenterar, gillar att göra kreativa saker (rita, pyssla, snickra), även om jag sällan får tid. Är intresserad av språk, psykologi och teater.

* Vad gör du en perfekt sommardag?
Det finns två, nej tre sorters perfekt: 1. Härligt väder, lantlig idyll, inga måsten, läsa bok och dricka gott kaffe, lyssna på p1 och bara vara. 2. Massa vänner, god mat och dryck, sitta uppe sent och snacka, barnen leker utan större konflikter och sover länge morgonen efter! 3. Vara i någon spännande stad, titta på gamla hus, springa på muséer och äta gott på restaurang.

* Favoritfärg?
Det varierar, men aldrig blått och sällan rosa.

* Favoritland?
Skulle gärna åka till Indien, gillar att semestra i Italien.

* Favoritfilm och favoritteveserie?
Favoritfilm är nog En långvarig förlovning. Jag gillar alla Jeunets filmer, de flesta av bröderna Cohen, m.fl. Jag gillar när filmer går utanför ramen för det realistiska, men kan också uppskatta dramer och bra barnfilmer! Jag skulle aldrig betala biobiljetter för en action- eller skräckfilm. Fast de senaste åren har jag inte varit en särskilt flitig biobesökare öht, måste jag erkänna.:-)

Jag följer inte någon TV-serie, men gillar House, Flight of the Conchords, My name is Earl, The Office m.fl.

* Var föddes du?
Sörmland, om nu det är relevant i sammanhanget. :-)

* Vilken plats på jorden gillar du bäst?
Jag vet ärligt talat inte.

* Är du allergisk mot något?
Nej.

* Favoritgodis?
Mörk choklad och saker med violsmak, men jag är allätare.

* Favoritdrink eller favoritdryck?
Jag är alldrickare också.

* Rent allmänt så gillar jag....
Femtiotalsinspirerat, återanvändning, roliga kryddor

* Rent allmänt så ogillar jag...
Prydnadssaker utan funktion, saker med text på (förutom böcker då!). Ja, och så krig och orättvisor och sånt förstås.

05 juni 2009

Bättre än rester!

Gårdagens lunch var av det lite lyxigare slaget. Inte lyx som i dyrt, utan lyx som i gott och sällsynt på vårt matbord.

04 juni 2009

Könsrollsfällor i barnböcker: kläder som könskod

En bieffekt av att neutrala figurer ofta uppfattas som manliga är att flickor och kvinnor i bilderböcker tröttsamt ofta kläs upp i kjolar eller klänningar och den till synes obligatoriska rosetten i håret. Jo, så ser väl flickor ut ibland, men oftare på femtiotalet än idag. Nu tycker jag inte att det är något fel i att flickor kan ha klänningar (om de tillåts leka i dem) eller hårprydnader, men det irriterar att könet nödvändigtvis måste markeras. Det blir ytterligare ett bevis för att en människa är en man om den inte har synliga attribut som visar på motsatsen. Jag menar, ofta framgår könet på figuren ändå av berättelsen, om det nu ska vara så viktigt. Då kan väl en bilderboksflicka få ha jeans, keps och kort hår någon gång i alla fall? Eller är hon inte längre flicka då?

Ett intressant exempel tycker jag är Godnatt alla djur av Lena Arro med bilder av Catarina Kruusval. (Kruusval har även skrivit och tecknat Ellen-böckerna.) De två barnen som ska tälta i berättelsen kallas Bubblan och Pärlan. Bubblan har kort hår, jeans, tröja, mössa, gympaskor och Pärlan har tofsar, tunika, tights och skor med spänne. Bubblan är den aktive i historien: lyser med ficklampan och lugnar Pärlan som hela tiden hör konstiga ljud, förklarar vilka djur som kommer och varför de vill komma in i tältet. Så visst skulle man kunna säga att det här är en klassiskt könsrollskonservativ berättelse både i ord och bild? Det lustiga är bara att texten inte ger några personliga pronomen på barnen förrän på allra sista sidan! Som vuxen läsare tycker man sig snabbt känna igen upplägget "flicka och pojke på äventyr", ett koncept som ska garantera igenkänning för alla och som vi sett i otaliga böcker, filmer och julkalendrar genom åren, och så könsbestämmer vi barnen utan eftertanke. Inte så många pojkar klär sig som Pärlan (även om det naturligtvis också går an), men ganska många flickor klär sig som Bubblan. Varför skulle det inte kunna vara en berättelse om två flickor som ska tälta? Namnen i sig är ju inte alls könskodade. Bara för att de ser olika ut drar vi omedelbart slutsatsen att de är av olika kön, men de kanske bara har olika klädsmak? Det skulle mycket väl kunnat vara från min egen barndom, när jag och granntjejen tältade på vår baksida - vi var ungefär så olika. Nu smyger det sig in ett "han" i allra sista meningen, men det skulle man som högläsare kunna hoppa över, om man vill trotsa Kruusvals könssereotyper (som tyvärr syns lite även i hennes andra böcker, som vi trots det läser ofta).

Det här med tjejattribut är lyckligtvis inte regel i nyutkomna svenska bilderböcker. Pija Lindenbaums Gittan har t.ex. alltid byxor.

Dagens kärleksförklaring: nektariner

Jag blir så glad när nektarinerna dyker upp i frukthyllorna såhär på försommaren! Det måste vara den bästa sommarfrukten, alla kategorier. Den är liksom så - fruktig: en lagom blandning av syrlig och söt smak och så saftigheten, som är precis vad jag är sugen på när jag är sugen på frukt. Och skalet har inte det där obehagliga luddet som gör att jag har svårt att äta persikor. Den enda nackdelen är väl att ätandet kan bli lite slabbigt.

Så, det var dagens fruktrecension! :-)

Vart tog riktiga Babben vägen?

Jag började precis lyssna på när Babben Larsson läser Damernas detektivbyrå (Jo, det blir en del ljudböcker nu - det funkar helt enkelt inte att sitta med näsan i en bok med en tiomånaders bebis krypande kring fötterna). Babben läser, det kan väl inte gå fel? Hm, jag vet inte, jag. Till min stora besvikelse läser hon på någon sorts tillkämpad stockholmsk dialekt. Varför? Det är irriterande, men kanske inte tillräckligt störande för att ge upp lyssnandet.

Berlinerpopplarna

Jag lyssnade på Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. En hemmaboende grisbonde, en begravningsentreprenör med förlorad gudstro, en homosexuell skyltfönsterdekoratör, en gammal, tillbakadragen far och en doinant, men döende mor. Dessa fem har en gång vait en familj, och trassliga relationer är bara förnamnet i denna berättelse om en minst sagt ofrivillig släktsammankomst. Lögner, inskränkta åsikter och bitterhet sitter lika ingrott som smutsen i grisgårdens köksgardiner - de som alltid suttit där. In i denna både fysiska och sociala unkenhet träder ett vuxet barnbarn, och i och med det sätts saker i rullning som legat stilla och undangömt i många, många år. Ett riktigt bra upplägg och det blir en riktigt bra berättelse.

Persongalleriet i den här boken är härligt spretigt, något som bäddar för intressanta möten, eller krockar är kanske ett lämpligare ord. Jag gillar hur Ragde låter alla personerna få komma till tals i egna kapitel. Vi får verkligen uppleva hur olika förhållanden och händelser kan tolkas av olika människor. Det som i den enes ögon är ett fint och städat kök är i den andres ett sanitärt katastroforåde. Lite stereotypt tecknade kan de kännas, personerna, och då särskilt lillebror Erlend som uppfyller i princip alla bögklyschor som finns. Men lite är det en del av berättelse också, detta att alla har fastnat i sitt mönster, lever efter förväntningar oavsett om de slagit sig fria från föräldrarna eller inte.

När jag har läst klart tycker jag inte att jag har fått svar på alla frågor. Jag förstår fortfarande inte hur mamman har styrt sin familj, jag vet inte tillräckligt mycket om farfaderns död. Men boken har ju två fortsättningar och dessa kanske ger utförligare förklaringar? Jo, jag ska läsa dem, men jag känner ingen fanatisk brådska.

Bra uppläsning av Irene Lindh.

03 juni 2009

Mammor i litteraturen

Precis när jag tänkte skriva om hur många mödrar jag läst om på sista tiden lät Lyran veckans tematrio få handla om minnesvärda mammor i litteraturen! Nu backar jag i stället till tidigare läsupplevelser och skriver om de senast upplevda mödrarna vid något annat tillfälle.

1. Nora i Ibsens Ett dockhem är fortfarande idag en provocerande mamma när hon lämnar sina barn för att finna sig själv. Tyvärr har jag aldrig sett den på scen, bara läst den.

2.Först kom jag att tänka på Farmor i Farmor och vår herre – en riktigt dominant matriark, men sedan insåg jag att en annan av Hjalmar Bergmans mammor lämnat en tydligare minnesbild, nämligen Chefen fru Ingeborg, även hon en dominant och samtidigt sorglig mor som blir förälskad i sin dotters fästman. Jag såg och älskade TV-serien med Mona Malm i huvudrollen, och boken sträckläste jag för bara några år sedan.

3. Skräckmamman är väl Willies mor i Godnatt mister Tom, som misshandlar sina barn både fysiskt och psykiskt. Men Michelle Magorian har också skrivit en av de bästa mammorna i litteraturen i Hemlängtan. Rustys mamma (namnet finns bakom något i hjärnan just nu) försöker till en början vara sträng och göra det hon tror är rätt och riktigt för dottern, men inser slutligen sitt misstag och lyssnar i stället på dotterns egna vilja och de får en mer jämlik relation.

4. Det får bli en fjärde mamma, eftersom jag tänker på henne ibland, nämligen Simons mamma i Simon och ekarna (har glömt namnet här också - Karin, eller något i den stilen?). Hon är en så avgudad och perfekt mamma i alla avseenden att hon ger svärdottern enorm prestationsångest - hon kommer ju aldrig att kunna bli lika bra. Jag brukar tänka på denna skildring ibland när jag själv inte känner mig så perfekt, och intala mig att det är nyttigt för mina söners framtida föräldraskap och partners att inte ha en felfri förälder eller svär-dito att leva upp till! :-)

Slutligen tycker jag att Ringen-trilogin är värd att nämnas i sammanhanget p.g.a. dess fullständiga avsaknad av mödrar! Ni som kan böckerna utantill; nämns någons mor någonsin? Jag tycker att det är idel fäder - om man nu inte ska tolka honmonstret som en mardrömsbild av den onda modern...

02 juni 2009

Könsrollsfällor i barnböcker: Pojken som norm

Har du börjat berätta en historia för ett barn någon gång, om t.ex. en hund, och automatiskt, utan vidare eftertanke kallat hunden för "han"? Krävs det inte en medveten tanke för att göra den till en tik i stället? På samma sätt känns det som om många barnboksförfattare i första hand fantiserar kring pojkar och män när de skapar sina berättelser. Det finns naturligtvis massor av böcker om flickor, men ofta är de manliga figurerna/personerna i majoritet. Kan någon t.ex. komma på ett exempel på ett litterärt kompisgäng med en eller två pojkar och ett flertal flickor? Trion Pippi-Tommy-Annika är det enda exemplet jag kommer på. Astrid Lindgrens bullerbybarn utgörs också visserligen av fyra flickor och tre pojkar, men lilla Kerstin är ju inte precis en i gänget. Vanligare då är att en eller ett par flickor liksom har tillstånd att vara med pojkarna.

Vissa författare, som t.ex. Barbro Lindgren och Jan Lööf, har själva sagt att de hellre skriver om pojkar för att det är roligare (med reservation för att de inte använde exakt odret roligare, men något i den stilen). Jag tycker att det är ett märkligt argument, eftersom en flickkaraktär rimligtvis borde kunna göra, säga och tänka detsamma som en pojkkaraktär, men kanske hämmar flickkönet författarens fantasi? Sorgligt i så fall, tycker jag.

Det finns också en tendens hos läsare att tolka könlösa djur, människor eller andra figurer främst som män eller pojkar, i alla fall om de befinner sig i en neutral miljö och inte gör något som direkt tolkas som ett flickbeteende. Ta t.ex. Lena Landströms fina berättelser om en strand befolkad av flodhästar (En flodhästsaga, Småflodhästarnas äventyr, De nya flodhästarna). Där finns flodhästmadammen, som av namnet att döma är av uppenbart honkön, men alla de övriga flodhästarna är naket könlösa. Småflodhästarna är tre ungar, som alltid omnämns i plural och därför aldrig får några personliga pronomen. En nykommen unge kallas bara "den nya flodhästungen" och förblir även den könlös berättelsen igenom. Ändå är det så lätt att bara se fyra flodhästpojkar, så lätt att peka på bilden och tillägga "Titta vad han gör! Dyker från trampolinen!".

Vill vi ge våra barn, söner som döttrar, bilden av att en varelse som regel är en man, om inget antyder motsatsen? Själv kämpar jag både mot mina egna alltför snabba könsbestämningar och försöker att ifrågasätta fyraåringens tendens att se pojkar och hankön i det mesta. (T.ex. har han väldigt svårt att acceptera att dinosaurier också är flickor. Ja, kanske långhalsarna eller en och annan stegosaurus, men inte köttätarna! Vi får ta och låna boken om Tyra vid nästa biblioteksbesök.)

Hur gör du?