31 mars 2010

Tankar i ett liv

Jag fick en julklapp, en mycket miljövänlig och anti-kommersiell julklapp, av bloggvännen Vixxtoria. Aldrig förr har jag letat reda på en julklapp på biblioteket! Men jag har heller sällan fått en så uttänkt julklapp som ett personligt boktips med en lång motivering. Nu är boken läst - Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margaretha Strömstedt - och förutom att det gick fort och lätt, precis som utlovat, var det också en fin läsupplevelse.

Boken är självbiografisk, men mer av en tankebok än en berättelse om hennes liv. Vi får glimtar ur livet, små berättelser som är helt fristående men ändå tematiskt hänger ihop. Jag gillar verkligen det upplägget. Många viktiga händelser hoppas helt sonika över, men ibland kan man ana dem. Jag gillade hennes språk också. Hon skriver självutlämnande; det handlar om relationen med maken, om broderns självmord, om tvivel och otillräcklighet. Det är som om hon försöker att pussla ihop alla dessa små berättelser till en sammanhängande bild, en förklaring till varför hon är som hon är, varför allt blev som det blev. Slutet är svindlande och befriande! Kanske letar jag reda på hennes andra självbiografiska böcker för att komplettera bilden.

Eftersom jag nu hade fått den här boken som en speciellt utvald gåva av någon som bara känner mig litegrand blev jag också häpen och road över en hel del små lustiga kopplingar till mitt eget liv i Strömsteds berättelser. Jag tror att Vixxtoria är privatdetektiv, eller i alla fall en god människokännare!:-) (Och, nej, jag tänker inte avslöja de kopplingarna här.)

En sista intressant aspekt blandade in ytterligare en person i läsningen, nämligen en tidigare låntagare. Hen hade lämnat små spår efter sig i form av understrykningar. Det som strukits under var svårförstådda ord och uttryck, kanske sådant som läsaren slog upp i ett lexikon. Det lustiga var att många av de understrukna orden var ganska vardagliga medan de mer avancerade orden lämnades därhän. (Jag kan återkomma med exempel) Understrykningarna upphörde en bit in i boken - hade hen gett upp? Det här blev en helt egen liten historia värd att fundera på medan jag läste!

Tack än en gång, Vixxtoria, för en jättefin julklapp! Jag hade garanterat aldrig hittat den utan dig.

4 kommentarer:

  1. Hej du! Jag vet inte vad jag blir mest glad av – att du faktiskt letat reda på boken, att du läst den eller att du tycker om den. Men det är väldigt väldigt roligt att höra att det blev en trevlig läsupplevelse. Och de där kopplingarna blir jag ju dödsnyfiken på! (Eller, så ska jag ju inte skriva. Jag ska ju åtminstone låtsas att de allihop var väldigt medvetna, och att jag i själva verket har övernaturliga talanger. Eller nåt.)

    Men det är hemskt intressant att höra vad du skrivit om boken. Jag tyckte också att det var så spännande att det hon berättade om inte var de förväntade händelserna, utan kanske scener som ingen annan visste om. Faktiskt var det ju väldigt många "skamliga" saker hon berättade. Saker hon gjort i sin ensamhet - som den där bilresan i bara en kappa utan något under mitt i natten. Eller det där besöket i den afrikanska byn. Jag tänkte att om man ville se det lite symboliskt så är det som att hon egentligen skildrar det där livet i skuggan, verkligen bokstavligen i skuggan av en berömd och inflytelserik make. Det hon berättar om känns som saker och sidor av sig själv som hon inte har kunnat leva ut, inte har kunnat vara. Som inte har varit accepterade varken av omgivningen, maken, och allra minst henne själv. På ett sätt var historien ett sätt för henne att förstå hur det blivit, och försonas med det, tänkte jag.

    Jag kan också lugn säga att jag aldrig hade tänkt läsa den här boken. Jag tycker egentligen att Margareta Strömstedt verkar väldigt trevlig som person (och jag har läst en hel del hon skrivit om Astrid Lindgren, samt hennes Majken-böcker till exempel), men det kändes inte som om hon intresserade mig. Om jag minns rätt plockade jag på mig mitt eget exemplar av boken för att få ihop fyra pocket för 100 eller något sådant, ur en låda där urvalet inte var så stort. Och sen fick den följa med för att den var tunn och för att jag var lite irriterad på att den hade stått där och varit oläst länge. Jag hade nog tänkt ge bort den, tror jag. Men oj, vad glad jag är att jag läste.

    SvaraRadera
  2. De där understrykningarna låter kanske som att någon tränat sin svenska när han/hon läst boken?

    SvaraRadera
  3. kontakt: Ja, det såg verkligen ut som det. Det lustiga var just att de verkligt komplicerade orden verkade vara mer begripliga.

    SvaraRadera
  4. Hej L!
    Hur lever livet med dig så här efter sommaren? Inte alltför illa hoppas jag.

    SvaraRadera