Läsa bör man

Något av det roligaste med att ha barn är ju att följa dess utveckling - språkligt, kognitivt, socialt. (Den känslomässiga utvecklingen är väl däremot lika delar intressant och fasansfull.) Nu håller fyra-och-ett-halvt-åringen på att lära sig att läsa ord, och det liksom sjunger av glädje i mig av att han snart kommer att kunna förstå själva vitsen med att kunna läsa. Samtidigt hoppas jag att han inte alltför tidigt tycker att han klarar sig utan högläsning! :-)

Jag är fullt medveten om att barn snabbt kan ändra preferenser, men just nu njuter jag verkligen av att ha ett barn som är såpass intresserad av språkets möjligheter och nyanser som han är. Han frågar och frågar om ords innebörd, testar ständigt ord och uttryck han hört från böcker eller TV och delger oss sina små reflektioner om hur språket fungerar. Och visst känns det härligt att han så ofta sitter uppkrupen någonstans med en bok.

Böcker är ju för svåra för honom än, men han börjar alltsomoftast att ljuda sig igenom varumärkesloggorna vid matbordet: eeeekssssstrrrrrööööömmmmsssss (precis som i reklamen!) var lite för långt för att helt få ihop, men på gurkburken fanns något enklare: "Det står prinsess-nos!"