Damernas detektivbyrå

Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå har ju blivit en succé och fått en hel mängd uppföljare om Mma Ramotswe. Efter att ha lyssnat på den första boken kan jag förstå att läsare blir förtjusta i den smarta, men samtidigt komiska detektiven och samhället omkring henne – ett Botswana som känns lagom exotiskt och samtidigt trivsamt. Boken är trevlig, helt enkelt. Visst innehåller den mörka allvarsbitar om Mma Ramotswes misslyckade äktenskap eller om häxmedicin med minst sagt obehagligt innehåll, men det är det småputtriga och dråpligt humoristiska som jag minns mest.

Boken har en ramhandling, kan man säga, som utgörs av Mma Ramotswes liv och ett av de fall hon får att lösa. Utöver detta löser hon ett flertal fall som inte har någon direkt koppling vare sig till varandra eller till ramhandlingen, och den dramaturgin tycker jag blir tråkig. Ett par av fallen är roliga eller intressanta, som en helt okej novell inklämd i berättelsen, men några av dem är simpla och trista, med någon enstaka komisk detalj. Trots ibland oväntade lösningar saknar de den finess som kännetecknar en bra detektivgåta.

Men jag skulle nog ändå kunna tänka mig att läsa eller lyssna på fler berättelser om damernas detektivbyrå, främst för Mma Ramotswes skull – en litterär figur man helt enkelt inte kan undvika att gilla! Det är mycket möjligt att jag skulle vara fast efter andra boken eller så. Jag har redan skrivit om Babben Larssons tveksamma uppläsning av boken, och känner mig genast lite mer positivt inställd till fortsatt lyssnande när jag ser att senare delar i serien är inlästa av andra personer.

En intressant insikt om mig själv och min föreställningsvärld gav den mig också, Damernas detektivbyrå. Att Mma Ramotswe är en svart kvinna får man ju klart för sig redan tidigt, men jag kom på mig själv med att föreställa mig flera av de personer hon möter i sitt arbete som vita, när det inte stod något explicit om deras utseende. Lite pinsamt, måste jag säga.