Hjärtdjur

Hertha Müllers roman Hjärtdjur ingår i Lyrans jordenrunt-utmaning, resstopp Östeuropa. Müller är rumänska och romanen utspelar sig under Ceauşescu-regimens dagar i Rumänien. Fyra unga studenter, alla med tysk bakgrund, läser förbjuden litteratur och uttrycker regimkritik i vaga, försiktiga dikter. Gör de uppror på något mer sätt? Det får man inte tydligt veta. Säkerhetspolisen, speciellt en kapten Pjele, förföljer och trakasserar dem, föräldrarna skriver anklagande brev och ingen vet vem man överhuvudtaget kan lita på. Vi får följa de fyra vännerna när de efter studietiden försöker att leva så gott det går i en märklig tid i ett märkligt samhälle, som de allra flesta försöker ta sig ifrån.

Nu är den färdigläst, men det tog sin tid. Det här är ingen roman man hastar igenom, men inte heller en text som klarar av för långa läsuppehåll. Bokmania skriver att det tar ca 50 sidor att ställa om sig för att helt förstå Müllers språk, och det stämmer tycker jag. Hon kallar ständigt saker vid andra namn, och när de kallas vid sina rätta namn kan man ändå inte vara säker på att det är den saken som åsyftas. Meningarna är korta, fragmentariska, fulla med tomrum efter det som inte sägs. Det här är ett sätt att skriva som signalerar att jag som läsare ska tänka efter, förstå något, inse att detta lilla är något viktigt, kanske en vändpunkt. I den här romanen är varje stycke utformat på detta vis. Varje liten händelse uttalas med långsam, artikulerad ton och lämnar efter sig en konstpaus.

Det är förvirrande, på ett provocerande men intressant sätt, att inte veta vad av allt det beskrivna som är viktigt och vad som bara är vardagliga detaljer utan djupare symbolisk innebörd. Som om hela romanen är skriven med den hemliga kod som de fyra vännerna använder i sina brev. Där betyder ordet nagelsax att skribenten varit inkallad till förhör, skor betyder husundersökning, ett enkelt komma betyder dödshot. Här sitter jag och läser, och likt romanens onda skugga kapten Pjele försöker hitta förbjudna tankar i vännernas brev försöker jag uttyda den egentliga innebörden av Müllers text. Vad ska jag lägga vikt vid och nysta vidare i och vad är bara triviala vardagsiakttagelser? När är skor bara skor, plommon bara plommon och när betyder de något annat? I början av läsningen verkade allt betydelsetyngt, men snart lärde jag mig att Müller helt enkelt återger skeenden via omvägar. Hon ger läsaren några fragment, några detaljer i bilden och sedan måste jag själv koppla ihop dem, dra egna slutsatser. Det mesta förblir osagt eller halvsagt. Och mer och mer förstår jag att detta språkbruk är en illustration av livet i en diktatur där allt och inget kan leda till misstankar och förhör, där ingen plats, ingen människa är säker, där allt som utgör livet kan bli betydelsefullt just för att ingen vet någonting om framtiden. Som om berättarjaget klamrar sig fast vid varje detalj som man gör innan ett avsked. Samtidigt säger språket naturligtvis mycket om hur man måste kommunicera när inget får sägas rakt ut, när allt det viktiga måste stå mellan raderna. Kanske måste man t.o.m. börja tänka på det viset.

Jag hade ingen förkunskap om förhållandena i Ceauşescus Rumänien, annat än de oförglömliga reportagen om barnhemsbarnen som chockade alla för tjugo år sedan. Nu vill jag veta mer! Hjärtdjur ger en stark bild, eller snarare känsla av hur det kunde vara att leva under detta förtryck, men det vore intressant att även läsa något tydligare, mer faktainriktat.

Jag kommer att läsa Hjärtdjur igen. Under läsningen kändes det som om jag skulle kunna läsa den en gång om året och fortfarande hitta nya vinklar av berättelserna varje gång. Kanske hittar jag något mer av Müller, kanske inte. Jag är jätteglad att jag gick med i denna utmaning, annars hade jag med stor sannolikhet inte hittat henne alls!