Sidor

04 juni 2009

Könsrollsfällor i barnböcker: kläder som könskod

En bieffekt av att neutrala figurer ofta uppfattas som manliga är att flickor och kvinnor i bilderböcker tröttsamt ofta kläs upp i kjolar eller klänningar och den till synes obligatoriska rosetten i håret. Jo, så ser väl flickor ut ibland, men oftare på femtiotalet än idag. Nu tycker jag inte att det är något fel i att flickor kan ha klänningar (om de tillåts leka i dem) eller hårprydnader, men det irriterar att könet nödvändigtvis måste markeras. Det blir ytterligare ett bevis för att en människa är en man om den inte har synliga attribut som visar på motsatsen. Jag menar, ofta framgår könet på figuren ändå av berättelsen, om det nu ska vara så viktigt. Då kan väl en bilderboksflicka få ha jeans, keps och kort hår någon gång i alla fall? Eller är hon inte längre flicka då?

Ett intressant exempel tycker jag är Godnatt alla djur av Lena Arro med bilder av Catarina Kruusval. (Kruusval har även skrivit och tecknat Ellen-böckerna.) De två barnen som ska tälta i berättelsen kallas Bubblan och Pärlan. Bubblan har kort hår, jeans, tröja, mössa, gympaskor och Pärlan har tofsar, tunika, tights och skor med spänne. Bubblan är den aktive i historien: lyser med ficklampan och lugnar Pärlan som hela tiden hör konstiga ljud, förklarar vilka djur som kommer och varför de vill komma in i tältet. Så visst skulle man kunna säga att det här är en klassiskt könsrollskonservativ berättelse både i ord och bild? Det lustiga är bara att texten inte ger några personliga pronomen på barnen förrän på allra sista sidan! Som vuxen läsare tycker man sig snabbt känna igen upplägget "flicka och pojke på äventyr", ett koncept som ska garantera igenkänning för alla och som vi sett i otaliga böcker, filmer och julkalendrar genom åren, och så könsbestämmer vi barnen utan eftertanke. Inte så många pojkar klär sig som Pärlan (även om det naturligtvis också går an), men ganska många flickor klär sig som Bubblan. Varför skulle det inte kunna vara en berättelse om två flickor som ska tälta? Namnen i sig är ju inte alls könskodade. Bara för att de ser olika ut drar vi omedelbart slutsatsen att de är av olika kön, men de kanske bara har olika klädsmak? Det skulle mycket väl kunnat vara från min egen barndom, när jag och granntjejen tältade på vår baksida - vi var ungefär så olika. Nu smyger det sig in ett "han" i allra sista meningen, men det skulle man som högläsare kunna hoppa över, om man vill trotsa Kruusvals könssereotyper (som tyvärr syns lite även i hennes andra böcker, som vi trots det läser ofta).

Det här med tjejattribut är lyckligtvis inte regel i nyutkomna svenska bilderböcker. Pija Lindenbaums Gittan har t.ex. alltid byxor.

1 kommentar:

  1. Spännande. Den här boken har vi läst 1000 gånger härhemma, men jag har aldrig tänkt på att det inte finns några pronomen i texten (mycket säkert beroende på att vi bara återberättat vad som händer, och aldrig riktigt _läst_ från sidorna). Annars tycker jag överlag att det är konstigt att just flickor i böcker (och även moderna böcker) i princip _alltid_ har kjol/klänning, rosett och ballerinaskor. Kanske halsband också (som Fia, som Kruusval också tecknat). Mycket mer än vad småtjejer i verkligheten har. Varför är det så?

    Det där med pronomenas utelämnande hade förresten kunnat vara riktigt bra, om man på allvar hade trott att det varit med avsikt (och det är det nog inte om det finns ett "han" med).

    SvaraRadera