Jag målar självbilder

Nu är det dags att göra upp med en myt om mig själv:

Jag älskar böcker men är ingen bokslukare. Jag önskar att jag vore det. Jag har nog en gång i tiden sett mig som det, och känslan dröjer sig kvar att det är något jag borde vara. Visst har jag läst en del, men jag kan inte påstå att jag läser ovanligt mycket. Kanske inte ens mycket. De senaste åren har läsfrekvensen faktiskt sjunkit till en skrämmande låg nivå. Det är väl inte jordens undergång vi talar om, men jag har alltid sett mig själv som en läsande person och det har gått hårt åt min självbild att jag faktiskt inte varit det. Jag skulle kunna skylla på jobbet och barnen, att det inte finns tillräckligt med tid, men egentligen har jag nog aldrig varit någon riktig bokslukare, och det är väl dags att jag börjar inse och acceptera det!

Varför inte bokslukare om intresset finns, undrar du kanske? Det kan ha många förklaringar. Dels läser jag ganska långsamt; jag kan visserligen sträckläsa en bok jag verkligen gillar (eller, kunde göra det på den tiden när jag inte hade barn som krävde omsorg och uppmärksamhet en stor del av dygnet), men inte kan jag läsa ut en deckare på en timme, som många andra verkar göra lite titt som tätt! :-) Det här är väl i mångt och mycket en träningssak, så jag borde kunna få upp tempot om jag jobbar på det.

En annan förklaring är att jag inte känner något behov att läsa för läsandets skull. Jag älskar intressanta berättelser och bra språk, så jag väljer bara böcker som jag tror är riktigt bra. Jag läser t.ex. sällan deckare även om jag kan tycka att en mordgåta är underhållande, eftersom jag är osäker på om jag vill offra min tid på något som jag kanske inte kommer att gilla. Jag har för många olästa böcker för det, och som sagt tar jag lite tid på mig.

Det där med borde är en annan bov i dramat. Saker man bör riskerar att helt suga lusten ur aktiviteten. När antalet böcker jag borde ha läst känns alldeles oöverstigligt vet jag inte var jag ska börja, och ser ingen chans att ens få en översiktlig överblick av alltihop, och vart tog då läslusten vägen? Jag ska göra vad jag kan för att skippa den tanken i fortsättningen.

För nu ser jag ju en ljusning! Nu har saker ändrats - eller nej, jag har ändrat på saker. Jag startade en bokklubb med goda vänner, för att få ett beting, och kom verkligen igng på allvar med läsningen. Jag började skriva här om böcker och läsning, och har därigenom hittat en hel massa fantastiska bokbloggar, som visserligen ibland sätter igång borde-tankarna lite väl mycket, men som mest inspirerar och lockar till läsning. Jag upptäckte att en bok i veckan inte är ett orimligt mål, jag hoppade på jorden-runt-utmaningen för att vidga mina vyer och nu, när jag känner att jag är lite närmare den jag läsande människa jag vill vara kan jag kanske också låta idealbilden backa en aning, för att möta upp.

Med andra ord: Det här får mig att må bra!

Akta dig för könsrollsfällorna!

Nu har diskussionen med Vixxtoria fått mig att vilja skriva så mycket om könsroller i barnböcker att jag får göra det till en hel serie inlägg, för att det inte ska bli för långt. Det är något av ett favoritämne! Jag borde kanske läsa på lite mer fört, t.ex. den här boken, men nu blir det i stället mina högst personliga iakttagelser och funderingar.

Jag tänkte att jag skulle skriva om:
- mannen som norm
- könskodade kläder
- stereotypa djur
- vuxna i barnböcker
- vad pojkarna missar

Kanske blir det något mer och kanske blir det inte i den ordningen, men har jag nu sagt att jag ska skriva om allt detta så får jag ta och göra det också, även om det tar en liten stund.

Pirater och prinsessor

Jag klistrar in ett inlägg från min gamla blogg, som ett tillägg till Vixxtorias resonemang kring Alfons och Milla.

---
Idag är det maskerad på dagis och jag satt uppe halva natten och sydde en pirathatt. Det var riktigt kul att sy, men barnets entusiasm motsvarade på intet sätt ansträngningen: han ville inte ha den på sig. Man kan ju tycka att jag kunde haft bättre framförhållning och beställt en hatt på nätet, men det är liksom meningslöst att fråga fyraåringen vad han vill klä ut sig till för tidigt, för då hinner han ändra sig. Och har han väl ändrat sig är det inget att göra åt. Nu ville han alltså vara pirat, en idé som väcktes av att vi läste Pirater och prinsessor av Maria Jönsson och Lotta Olsson Anderberg. Den handlar om en tjej som gärna vill vara prinsessa på maskeraden, men eftersom mamman inte kan sy så får hon vara pirat, som vanligt. Naturligtvis upptäcker hon att det är roligare att vara pirat, fast alla andra tjejer på kalaset är prinsessor. Sensmoralen är att det är roligast att skilja sig från mängden - när alla andra också vill vara pirater på nästa kalas är det inte lika kul längre.

Den här boken har tidigare stått med på min lista över bra könsrollsutmanande böcker, men jag måste verkligen ta bort den därifrån. Nu är väl iofs fyraåringen lite för liten för att förstå alla vändningar i berättelsen, men det enda han uppfattar är ju att pirater är bättre än prinsessor. Boken börjar med att slå fast hur en flicka ska vara, och gör tydligt vad som är avvikande:
"Så blev det pirat, för pirat blir det jämt.
Pirat! Ni kan tänka er själva.
En flicka ska vara prinsessa bestämt,
och annars dansös eller älva."
Det här sättet att berätta en historia på är ju inte ett dugg könsrollsutmanande, snarare tvärtom. Här blir barnet serverat en "sanning" som hen kanske inte ens har tänkt själv, och får en tydlig vink om att berättelsen handlar om något onormalt. En lektion i könsroller, helt enkelt! Det finns liknande berättelser i Bamse, där historien börjar med att t.ex. tomten säger att flickor inte kan köra slädar, för det har de aldrig gjort, för att senare bli överbevisad. Tanken är ju att förespråka jämställdhet, men i stället han man gjort jämställdheten till något udda. Konceptet passar kanske bra om man ska utmana tänkandet hos en fyrtiotalist, som tagit könsroller för givet i hela sitt liv, men barnet lyssnar och lär: flickor ska vara prinsessor, flickor kan inte köra slädar, och sen finns det undantag.

Irriterande med Pirater och prinsessor är också att huvudpersonen inte gillar sin egen kostym förrän hon fått den bekräftad av Per, "den snyggaste killen i klassen". Tjejens egen vilja att vara utklädd till prinsessa är därmed fel. Det spelar ingen roll att hon själv inte gillar sin kostym, att gummibandet kliar och att mamman avfärdat hennes prinsessdröm med "det kan du glömma", eftersom detta uppenbarligen är vad som krävs för att bli omtyckt av Per. Tillsammans skrattar de åt prinsesskonformiteten och väcker irritation och avund hos de andra tjejerna. Att Per är utklädd till cowboy, precis som de andra killarna på festen, kommenteras däremot inte. Tydligen är det bara fel att fastna i den kvinnliga könsrollen. De prinsessklädda tjejerna framställs som malliga, tillgjorda, missunnsamma och pimpinätta - en riktig nidbild av flickighet.
"Kalaset kom givetvis av sig en del,
men alla fick lära sig detta:
Pirater är rätt och prinsessor är fel!
Och mammor som min är de rätta."
På nästa kalas ser vi hur alla tjejer klätt ut sig till pirater. Inte för att det verkade roligt eller för att de ville, utan för att det tydligen var "rätt" just nu. Modellposerna och blundögonen visar att det fortfarande handlar om en uppvisning. (Den j-a bilden vill inte hamna rätt!)

Det enda positiva med den här boken är att den visar en bild av en vuxen kvinna, t.om. en mamma, som sitter och tar igen sig i en fåtölj och löser korsord i stället för att laga mat, städa eller andra hushållsaktiviteter som mammor i barnböcker vanligtvis ägnar sig åt.

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Första resstoppet i Lyrans jorden-runt-utmaning är Östeuropa. Den kortaste romanen blev utläst först, men jag ska försöka hinna med någon till (även om maj börjar lida mot sitt slut nu).

Aleksandr Solzenitsyns kortroman En dag i Ivan Denisovitjs liv var ingen bladvändare för mig, men denna berättelse om en enda, för huvudpersonen "nästan lycklig" vardag i ett sovjetiskt fångläger är väl inte menat som en spänningsroman direkt. Jag hade lite problem med att skilja på personerna (vilket jag alltid har i ryska böcker) och greppade aldrig riktigt skillnaden på och rangordningen mellan alla olika vakter och arbetsledare. Ihop med att läsningen blev lite upphackad gjorde detta att jag ibland inte helt och hållet hängde med i vad som hände. Slående var trots allt vilken stor betydelse det hade för lägerfångarna att hålla ordning på denna rangordning och veta exakt hur man skulle bete sig för att inte råka illa ut, när man kunde bryta mot reglerna (det måste man för att överleva) och när det var för farligt, när man måste dela med sig och när det var läge att roffa åt sig själv på andras bekostnad. Det var oerhört befriande att huvudpersonen inte var något under av välvilja och godhet, utan att han betedde sig precis som det flockdjur som han behandlades som, kämpandes först och främst för den egna överlevnaden. Berättelsen är onekligen en intressant studie i socialpsykologi, men också, naturligtvis, ett mycket viktigt tidsdokument.

Framför allt är En dag i Ivan Denisovitjs liv en sådan där bok som ger en perspektiv på sitt eget liv och sina egna krav på tillvaron. Beskrivningen av Sjuchovs miserabla vardag i fånglägret får mig dels att känna mig lyckligt lottad, dels att nästan äcklas av överflödet av prylar och mat omkring mig. Jag kommer inte att kunna skrapa upp soppa med en brödbit i fortsättningen utan att tänka på den här berättelsen.

Nu ska jag leta reda på alla andras tankar kring boken, som jag ville vänta med tills jag skrivit vad jag själv tyckte!

Det femte barnet

Det kändes lite märkligt att lyssna till Det femte barnet av Doris Lessing när jag själv är hemma med bebis, eftersom den handlar om ett minst sagt besvärligt, krävande och obehagligt barn. Framför allt handlar den om moderns tankar och känslor kring detta barn, hennes irritation och uppgivenhet, hennes vilja att bli förstådd och tagen på allvar med sitt problem, av människor runt omkring. Berättelsen är kort, intensiv, medryckande, både realistisk och laddad med symbolik.

Nu vill jag förstås läsa fortsättningen Ben, ute i världen, men jag har en annan påbörjad Lessingbok att återvända till först, som nog kommer att ta sin lilla tid.

Everything is illuminated

Jag har utmanat mig själv lite och lyssnat på en uppläsning av Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag är jätteglad att jag kom på den idén! Fördelarna med att inte läsa en översättning har jag redan gått in på, och jag tycker också att uppläsningen (av Scott Shina och Jeff Woodman) var alldeles lysande. De visste verkligen vad de läste, ändrade ton genom berättelsens gång när så krävdes, dramatiserade precis lagom. Ahhh... härligt! Jag såg att den fanns i en annan inläst engelsk version, men jag vill verkligen (utan att känna till kvalitén på den andra) rekommendera denna!

Jag har tidigare läst Extremt högt och otroligt nära, och gillade den mycket. (Undrar förresten om den finns som ljudbok och hur de då läser bokens bilder eller sidorna med text skriven så tätt att den skrivs över sig själv och man inte ser vad där står.) Förväntningarna var således höga när jag började lyssna på Everything is illuminated, och de infriades definitivt. Jag kommer inte att kunna göra boken rättvisa här, känner jag, men jag ger er några kommentarer i alla fall.

Boken presenterar två berättelser, eller tre, eller en, beroende på hur man ser det:

Författaren, dvs Foer, reser runt på den ukrainska landsbygden, tillsammans med USA-älskande ukrainaren Alex som guide och dennes, enligt egen utsago blinde, farfar som chaufför. De letar efter byn Trachimbrod, varifrån Foers farfar ska ha flytt. Dessa partier är författade av Alex, på en högst personlig engelska, full av felaktigheter och oändliga försök att uttrycka sig tjusigt på ett språk som han bara nästan behärskar. När någon sover, t.ex., skriver han antingen "he reposed" eller "he manufactured z:s". :-)

Reseskildringen varvas med författarens text om byn Trachimbrod i slutet av 1700-talet: en härlig skröna med färgstarka personporträtt och fantastiska inslag.

Utöver detta får vi läsa brev från Alex till Foer. Författaren skickar honom delar av sin text och han kommenterar den, berättar om sig själv och sitt liv och bifogar sin version av deras gemensamma resa. Vi får aldrig läsa Foers brev till Alex, men vi förstår av Alex svar att han önskar åtskilliga korrigeringar, både av Alex vildvuxna språk och av episoder i reseberättelsen som får honom själv att framstå som löjlig.

Jag älskar den här boken! Formen, berättelserna, de olika stilarna, humorn, blandningen av plumpt och poetiskt, det faktum att jag både skrattade och grät till den. Ett tag tänkte jag mycket på hur den riskerade att måla en riktigt klychig bild av öststatsmänniskor som burdusa profitörer som inte förstår hur löjliga de verkar i sina försök att verka väst-influerade. Sedan framkommer det mer och mer att det är Alex själv framställer sig så, för att vara rolig.

Jag skrev nyligen att jag inte är någon stor omläsare, men den här boken måste jag definitivt läsa om!

Är det förresten någon som har sett filmen? Har den ens visats i Sverige?

Läsa bör man

Något av det roligaste med att ha barn är ju att följa dess utveckling - språkligt, kognitivt, socialt. (Den känslomässiga utvecklingen är väl däremot lika delar intressant och fasansfull.) Nu håller fyra-och-ett-halvt-åringen på att lära sig att läsa ord, och det liksom sjunger av glädje i mig av att han snart kommer att kunna förstå själva vitsen med att kunna läsa. Samtidigt hoppas jag att han inte alltför tidigt tycker att han klarar sig utan högläsning! :-)

Jag är fullt medveten om att barn snabbt kan ändra preferenser, men just nu njuter jag verkligen av att ha ett barn som är såpass intresserad av språkets möjligheter och nyanser som han är. Han frågar och frågar om ords innebörd, testar ständigt ord och uttryck han hört från böcker eller TV och delger oss sina små reflektioner om hur språket fungerar. Och visst känns det härligt att han så ofta sitter uppkrupen någonstans med en bok.

Böcker är ju för svåra för honom än, men han börjar alltsomoftast att ljuda sig igenom varumärkesloggorna vid matbordet: eeeekssssstrrrrrööööömmmmsssss (precis som i reklamen!) var lite för långt för att helt få ihop, men på gurkburken fanns något enklare: "Det står prinsess-nos!"

Dagens tidshopp

En rolig detalj från Orlando (som jag trots allt fortsätter att lyssna på) är att ordet star-träck förekommer! :-)

Omläsning

Veckans tematrio hos Lyran handlar om omläsning: Berätta om 3 böcker/texter/serier du läser om och om igen. Jag är inte någon stor omläsare, eftersom jag läser ganska långsamt, men några favoriter har i alla fall fått mer än en omläsning:

Hemlängtan av Michelle Magorian måste självklart komma först. Jag var kanske 10-11 första gången jag läste och älskade den. Sedan kunde jag plocka fram den för att läsa någon riktigt bra scen, en liten bit in i boken, bara för att fullständigt fastna och bara stoppas av bakre pärmen.

Den långa flykten av Richard Adams läste jag också i 11-12årsåldern första gången. Det var pappa som rekommenderade mig den och jag minns att den låg i bakrutan på bilen länge, länge när jag fastnade i de första kapitlen. När jag väl kom in i den var jag som förtrollad och det slutade (märkligt nog) med att jag skaffade en kanin. Vid omläsningarna har jag nog hoppat över El-ahrairah-sagorna ibland, men själva äventyret är i en klass helt för sig själv. Åh, jag längtar efter den nu när jag skriver! Senaste omläsningen var när jag läste den högt för maken, vilket måste ha varit 6-7 år sedan. Den tecknade filmen har jag iofs sett sedan dess, och den är faktiskt riktigt bra, på ett sätt som ju filmade favoritböcker sällan är.

Quinnan och Doktor Dreuf av Mare Kandre, som jag ju har nämnt tidigare, får knipa tredjeplatsen. Den är ett lyckopiller! Ett tag hade jag planer på att göra den till ett teatermanus, så då läste jag den om och om igen. (Nu har visst någon annan gjort det!)

Tankar om ljudböcker i allmänhet, och den jag just nu lyssnar på i synnerhet

Hur går det egentligen till när någon läser in en bok? Gör man det själv, eller finns det någon ljudtekniker med som sköter knapparna? Görs det många omtagningar eller använder man vanligtvis den första inspelningen? Hur många arbetstimmar ligger bakom en tiotimmars uppläsning av en bok? Läser skådespelaren igenom texten innan hen spelar in?

Dessa funderingar snurrar just nu irriterat omkring i mitt huvud samtidigt som jag lyssnar på Ewa Frölings uppläsning av Virginia Woolfs Orlando. Jag stör mig så mycket på den att jag kanske inte ids lyssna klart, mest för att det är trist att förstöra en stor berättelse med denna rent ut sagt usla uppläsning. Om och om igen blir det så uppenbart att Fröling inte läst igenom det hon ska läsa upp, eller inte förstår vad det är hon läser. Hon ger sig på en mening, som hon tror har en viss innebörd, men som visar sig få ett annat slut än hon tänkt sig. Betoningar läggs på fel ord, intonationen är... fel, helt enkelt! Jag skulle inte säga något om det var en skolelev som fick ett papper i sin hand och genast ombads att läsa högt, men detta är ju en utbildad och erfaren skådis som får betalt för att läsa upp en text på ett, om inte förträffligt så åtminstone begripligt sätt! Dessutom stör jag mig till vansinne på hennes teatrala röst. Hade jag betalat pengar för boken hade jag nog begärt dem tillbaka.

För visst måste man väl ändå kunna begära att skådisen läser igenom det hen ska läsa upp? Och visst borde man rimligtvis göra en omtagning om det blir alldeles knasigt? Och finns det ingen som lyssnar igenom materialet innan det mångfaldigas? Hur kan t.ex. Jan Waldekranz i sin uppläsning av Da Vinci-koden flera gånger få säga korg-gosse i stället för korgosse, utan att någon rättar det? Jag menar, ok om inte Waldenkranz själv någonsin stött på detta ord och missuppfattar uttalet, men lyssnar ingen annan igenom (den visserligen 19 timmar långa) uppläsningen?*)

Nä, tacka vet jag författaruppläningar. De vet vad de ska säga och hur det ska sägas. Torgny Lindgrens uppläsning av Dorés bibel är ett lysande exempel. Men, det finns alltid undantag, som Toivo Pavlos uppläsning av Loranga, Masarin och Dartanjang, eller Jeff Woodman och Scott Shinas mästerliga uppläsning av Everything is illuminated, som jag inom kort ska blogga om.

---

*)En annan favorit på samma tema är förresten killen som sydde saker i ett pyssel-barnprogram (tror jag att det var). Han hade klippt isär en nalle och skulle sy fast armar, ben och huvud på ett teddytyg för att göra en fuskbjörnfäll, och så säger han; "Jaha, så lägger vi ut exkrementerna här i hörnen." Så det kan bli när man ska svänga sig med svåra ord! :-) Men det inslaget måste ju ha gått igenom flera instanser innan det sändes. Internskämt, eller?

Vad skriver jag egentligen?

När jag läser föregående inlägg tycker jag att det låter väldigt negativt och nästan lite föraktfullt. Det var verkligen inte min intention! Jag tycker om att lyfta fram sådant som böcker får mig att börja fundera kring, och då kanske jag låter hård och ifrågasättande? Som vanligt är det svårare att hitta rättvisande beskrivningar av det positiva. Jag är inte så förtjust i ordet "bra" som omdöme om en bok. Det säger inte särskilt mycket.

Glasfåglarna och Mosippan

Jag lyssnade på en författaruppläsning av Glasfåglarna. Eftersom texten är väldigt talspråklig lämpar den sig väl för uppläsning och Elsie Johansson kan sin berättelse i hjärtat, det hörs. Jag föredrar verkligen författaruppläsningar framför skådespelarinläsningar (med lysande undantag, naturligtvis). Det flyter så bra, man tänker inte alls på uppläsaren. Eller så tillför berättarrösten en djupare förståelse för texten, en lättare avkodning, en tolkningshjälp.

Nu är inte just den här boken särskilt svårtolkad, men jag kan tänka mig att tonen kunde ha blivit en annan om jag läst den själv, och det hade varit synd. Fortsättningen, Mosippan, lånade jag i bokform eftersom ljudboken inte fanns inne just då. Men eftersom jag hade lyssnat på första delen så följde rösten med mig även i den andra delen, så att också den på sätt och vis blev författaruppläst, fast i mitt huvud. Jag visste hur mamman skrattade, hur de dialektala orden skulle uttalas och hur Nancys lite buttra kommentarer lät.

Berättelserna kretsar kring Nancy, som i första boken är 13-14 år och i den andra 16-17. Hon lever under fattiga förhållanden på landsbygden i Uppland (tror jag att det är) och ägnar mycket av sin tid åt att fundera på och gissa sig till vad andra tycker och tänker om henne och hennes familj. Hon tycker sig veta att de, Tå-Pelles, är en visa på bygden: uttittade, skambefläckade, nedvärderade. Vi får inte så mycket till bevis för att det faktiskt är så som bybor och kamrater ser på familjen, men Nancy är ändå övertygad. Det blir viktigt att hålla ihop, att inte tappa i stolthet, att inte skämma ut sig ännu mer. I den andra boken märker man också hur mindervärdeskomplexet påverkar självbilden; är det inte larvigt att hon går hemma och studerar, hon som är så gammal? Vem tror hon att hon är? Den självömkande storasystern Betty, som tidigt fastnat i livet med barn hon inte vill ha och en man hon aldrivg varit kär i, hjälper henne förstås på traven med anklagelser och missunnsamhet. Men ändå känns det som om självbilden främst målas upp av Nancy själv. Och så är det väl ofta i verkliga livet.

Glasfåglarna har en mer sammanhållen intrig, med en sorts gåta som ska lösas kring den andra storasystern, medan Mosippan mest kretsar kring Nancys inre och yttre mognad och rörelse bort från barndomen, bort från föräldrahemmet (fast hon fortfarande bor hemma) samt drömmen om ett annat liv, ett bättre liv, en värdighet. Böckerna är inte omtumlande eller nyskapande. De passar in i den svenska arbetarlitteraturtraditionen och ger en levande bild av 30/40-talets Sverige på landsbygden, och av en ung flickas grubblerier och drömmar. (De senare, ska tilläggas, känns mer allmängiltiga än 40-tal, Sverige, landsbygd.)

Återigen, som med Mig äger ingen, slås man av värmen och kärleken mellan familjemedlemmarna (nåja, inte mellan alla, men i alla fall mellan Nancy och mamman) under povra förhållanden. Jag menar inte att det är överraskande att fattiga människor älskar varandra, men det är fascinerande hur långt man kan komma med kärlek och värme, hur mycket viktigare det är än materiell standard. Och inte heller där gör jag mig några illusioner om att materiell standard inte påverkar människors känsloliv och sociala förmåga, för det händer nog alltför ofta. Och kanske blir bilden av mamman som blir så till sig av glädje för en porslinskanna med blommotiv, eller hushållets första köpeblombukett romantiserad. Jag tänker: tänk om man ändå fick glädjas så! Tänk om man kunde uppskatta små saker på det sättet! Och ändå önskar man sig ju inte armodet som är upphov till den exotiska entusiasmen.

Det här med klass och klassresor och klasstolthet och klasskam är ett intressant ämne, outtröttligt intressant och omöjligt att helt få rätsida på. Som det här med normer och sociala koder. Nancy och hennes familj känner sig bortkomna i vissa sammanhang, när "fint folk" träffas och de ojar sig över om besökare till deras hem ska tycka att det duger åt dem. Jag tror inte att de någon gång tänker på att det kan fungera på samma sätt från andra hållet: att någon "finare" skulle kunna känna sig bortkommen hos dem, inte känna till koderna, inte hänga med i jargongen, inte komma in i gemenskapen. Även en arbetargemenskap kan vara uteslutande, men det kallas ofta för stolthet, i ordets mest positiva bemärkelse. (Nu tycker jag inte att det är utmärkande i den här boken, eller att stoltheten inte är befogad, utan det var en tanke som väcktes, i.o.m. mitt eget medelklasskomplex. Det är sällan man läser om någon som med stolthet beskriver sin medelklassuppväxt, liksom. Där förlöjligas gärna radhusidyllerna.)

Sista delen i serien ska jag nog spara lite, så får det bli ett kärt återseende den dagen!

Förklaringar till tystnaden

Jag läser i stället för att skriva, vilket är bra för läsningen, men trist för bloggen! Dessutom är bärbara datorn inlämnad på service, så det blir lite bökigare än vanligt att surfa.

Mare Kandre - Det är jag som är ett geni!

Dokumentären av Mare Kandre var otroligt fin! Se den på SVT play om du missade den. Jag blev så sugen på att läsa alla hennes böcker. Jag hade faktiskt inte någon koll alls på Mare Kandre som person tidigare. Jag var för ung för att lägga märke till uppmärksamheten kring hennes debut 1984 och när jag har läst hennes romaner har jag bara noterat namnet, fotografiet och hennes unga ålder. Böckerna låg mig ändå såpass varmt om hjärtat att jag sörjde hennes tidiga död.

Det var intressant att i dokumentären få veta mer om Mare som person och fascinerande att få se vilket arbete som ligger bakom romanerna; alla dessa buntar med utkast! Samtidigt håller jag med litteraturkritikern Jonas Thente när han i programmet kommenterar det överdrivna rotandet i personen bakom texterna: "Det biografiska efterforskandet leder inte någonvart egentligen (...) Då blir litteraturen patientjournaler i stället."

Han har ju så rätt. Riktigt bra texter, som Kandres, står stadigt i sig själva och behöver ingen författarbiografi för att bli värdefulla. Framför allt handlade det ju om att det inte är nödvändigt att veta huruvida den där överdoseringen av läkemedel var ovfivillig eller ej.

Horace Engdal tar upp något som jag tycker är värt att diskutera. Han erkänner att han gett vissa av Kandres romaner rejält negativ kritik trots att han egentligen hyste stor beundran för både författaren och verket. Han förklarar sitt handlande: "När det gäller författare med den talangen så kan man inte vara snäll, det får man inte vara. (...) Då har man rätt att fodra att författaren ska förstå vad hon är kallad att göra." Kandre skrev alltså enligt honom under sin förmåga, och då har han som recensent något sorts ansvar att få henne att rycka upp sig, skärpa till sig? Är det litteraturkritikens uppgift? Jag tycker att det låter mycket märkligt.