Tankar i ett liv

Jag fick en julklapp, en mycket miljövänlig och anti-kommersiell julklapp, av bloggvännen Vixxtoria. Aldrig förr har jag letat reda på en julklapp på biblioteket! Men jag har heller sällan fått en så uttänkt julklapp som ett personligt boktips med en lång motivering. Nu är boken läst - Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margaretha Strömstedt - och förutom att det gick fort och lätt, precis som utlovat, var det också en fin läsupplevelse.

Boken är självbiografisk, men mer av en tankebok än en berättelse om hennes liv. Vi får glimtar ur livet, små berättelser som är helt fristående men ändå tematiskt hänger ihop. Jag gillar verkligen det upplägget. Många viktiga händelser hoppas helt sonika över, men ibland kan man ana dem. Jag gillade hennes språk också. Hon skriver självutlämnande; det handlar om relationen med maken, om broderns självmord, om tvivel och otillräcklighet. Det är som om hon försöker att pussla ihop alla dessa små berättelser till en sammanhängande bild, en förklaring till varför hon är som hon är, varför allt blev som det blev. Slutet är svindlande och befriande! Kanske letar jag reda på hennes andra självbiografiska böcker för att komplettera bilden.

Eftersom jag nu hade fått den här boken som en speciellt utvald gåva av någon som bara känner mig litegrand blev jag också häpen och road över en hel del små lustiga kopplingar till mitt eget liv i Strömsteds berättelser. Jag tror att Vixxtoria är privatdetektiv, eller i alla fall en god människokännare!:-) (Och, nej, jag tänker inte avslöja de kopplingarna här.)

En sista intressant aspekt blandade in ytterligare en person i läsningen, nämligen en tidigare låntagare. Hen hade lämnat små spår efter sig i form av understrykningar. Det som strukits under var svårförstådda ord och uttryck, kanske sådant som läsaren slog upp i ett lexikon. Det lustiga var att många av de understrukna orden var ganska vardagliga medan de mer avancerade orden lämnades därhän. (Jag kan återkomma med exempel) Understrykningarna upphörde en bit in i boken - hade hen gett upp? Det här blev en helt egen liten historia värd att fundera på medan jag läste!

Tack än en gång, Vixxtoria, för en jättefin julklapp! Jag hade garanterat aldrig hittat den utan dig.

Länge leve dem som inte gjorde det.

Jag hoppar på veckans tematrio hos Lyran och väljer ut tre läsvärda gamla svenskar. Ingen av dessa blev dock särskilt gammal, eftersom de alla tre valde att försvinna i förtid.

1. Karin Boye har med sin kultstatus nästan tjatats sönder. Men hon är ju så lysande att det faktiskt inte går! Hon får det att verka så enkelt att skriva poesi på vers; det är genialt. Kallocain var det länge sedan jag läste, den skulle jag gärna läsa om.

2. Stig Dagerman var en förträfflig novellist och hans dagsedel-dikter är så vassa i sin kyliga indignation. Många är ju direkt tidsbundna, men skulle tyvärr, med någon mindre förändring, fortfarande träffa rätt. Den här fanns i min barndoms diktbok.

3. Om jag kommer att tänka på en dikt jag har läst någonstans visar den sig ofta vara skriven av Hjalmar Gullberg. Död amazon gör mig tårögd varje gång.

Här och där, nu och då

Det är kul att läsa flera böcker samtidigt och hitta kopplingar dem emellan. Ibland kanske de utspelar sig under samma tid fast på två olika platser, som när jag läste Glasfåglarna och Everything is illuminated och Sista kulan sparar jag åt grannen i tät följd. Alla tre utspelar sig delvis vid tiden för andra världskrigets utbrott, och det är intressant och lite svindlande att tänka sig dessa personer existerar samtidigt i sina olika världar, med sina olika bekymmer och glädjeämnen. När Nancy cyklar till posten på den uppländska landsbygden planerar man bröllop i Ukraina. Fast böckerna är helt olika i stil och innehåll kan de ändå knytas samman.

För en tid sedan läste jag Analys av ett mord samtidigt som jag lyssnade på Frukost på Tiffanys. Ja, alltså, jag har inte simultankapacitet nog att läsa och lyssna samtidigt (om jag ändå hade det!), men jag varvade dem. Båda utspelar sig i New York fast vid olika tider. I Analys av ett mord låter Jeb Rubenfeld oss få vara med när Sigmund Freud för första gången besöker staden år 1909. Han dras av en slump in i en mordutredning eftersom ett vittne verkar ha drabbats av ofrivillig stumhet och minnesförlust. Det mesta av handlingen är fiktivt förstås, men det blandas med vad som känns som gedigna kunskaper både om Freud och psykoanalysen och om livet i New York vid den här tiden. En rolig detalj är t.ex. beskrivningen av hur hästdroskorna mer och mer börjar ersättas av automobildroskor. Bra, tycker de flesta, för då slipper man föroreningarna (läs: hästskiten)! Det finns inget bättre sätt att lära sig om historia än att läsa skönlitteratur. En riktigt duktig och påläst författare kan verkligen levandegöra de historiska förloppen och hur de påverkade vanliga människor. Just New York vid just den här tiden känns dessutom extra intressant för mig eftersom min mormorsmor bodde där då.

I Frukost på Tiffanys har det blivit 40- eller 50-tal i New York och vi får lära känna den unge författaren som lär känna den irriterande men fascinerande nittonåringen Holly Golightly, som bor i hans hus. Truman Capotes kortroman/långnovell är mycket mer ett personporträtt än en miljöbeskrivning men i vissa scener skymtar staden fram, men mindre, mer hemtrevlig än i Analys av ett mord. Jag gillade verkligen Mathias Henrikssons inläsning av berättelsen. Han får till den där femtiotalstonen i Hollys repliker. Och då kan jag se dem framför mig, de nu drygt åttioåriga tanterna i bekantskapskretsen; unga, sprudlande, gestikulerande och mer vågade än man idag skulle kunna tro. Även den närmaste, personliga historian kan få liv genom litteraturen!

(Jag ber om ursäkt för hur detta inlägg ser ut! Uppenbarligen var det ingen bra idé att skriva det på annan plats än i direkt i bloggen. Jag får bara inte till radbrytningarna!)

Kvällens äventyr och lyckliga slut

När det känns som om jag inte hinner läsa måste jag ju ta med i beräkningen att jag i alla fall läser en hel del barnlitteratur!

Femåringen ville läsa Vasagrisen vid nattningen ikväll. Björn Bergenholtz har gjort minst fyra böcker om grisen Lindbom och hans äventyr i olika historiska sammanhang. I Vasagrisen släpas han ombord på Vasa för att bli middagsmat åt en "vissel-amilar". Lindbom smiter förstås, springer, likt Kate Winslet och Leonardo di Caprio på Titanic, runt i alla olika utrymmen på Vasa och överlever slutligen skeppsbrottet fastklamrad vid en avbruten mast. "Det slutade lyckligt i alla fall!" suckar femåringen lättad, när sista bilden visar Lindbom bland vrakspillrorna. Jag tänker att jag inte ska säga emot honom sådär precis innan han ska sova.

Ettochetthalvtåringen vill just nu helst höra Simons anka, av underbara Ann-Clara Tidholm, som nattningsrutin. Handlingen är lika vardagligt rafflande som den brukar vara i Tidholms böcker. Simon har en anka i ett snöre, men snöret lossnar och ankan rullar iväg. Den rullar förbi leksaker, barn, en krokodil (!), hamnar i havet, simmar runt, kastas av en våg upp i luften, flyger lite och återvänder till Simon. "Det var roligt i världen, men farligt också" blir den pricksäkert åldersanpassade slutsatsen innan Simon, som har en anka, och ankan, som har Simon, går hem.

Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri?

Jag ska utveckla förra inläggets tanke en aning och låta detta inlägg handla mer specifikt om Khemiris böcker, vilket var ursprungstanken.

Jonas Hassen Khemiri skriver in sig själv i både Ett öga rött och Montecore. I den sistnämnde spelar han en huvudroll; författaren Jonas Hassen Khemiri skriver, tillsammans med pappans barndomsvän Kadir, en roman om sin egen uppväxt och om sin pappa. Barndomsminnena skrivs i retrospektion och när vi läser Kadirs reaktioner på de olika avsnitten kan vi också ana att de friseras och förvrids en aning. Fast ofta finns inte de bitarna som Kadir kommenterar med i romanen - alltså har de ändrats, men har de ändrats till den sanna versionen eller till en annan halvlögn? Och hur i hela världen hänger romanens Jonas Hassen Khemiri ihop med verklighetens Jonas Hassen Khemiri? Vad är sant, vad är påhitt, och framför allt: spelar det någon som helst roll när man skapar litteratur? Här uttalar han sig själv om Montecore, om "fantasins seger och vikten av att leka med författarens makt över läsaren".

I Ett öga rött fungerar Khemiri som en bifigur som flyttar in i lägenheten bredvid huvudpersonen Halim, och det antyds också att hela boken kan vara ett autentiskt dokument som Khemiri har fått av Halim, att publicera precis som det är. Så vem är Halim och vem är Khemiri och var går gränsen? Jag är inte alls intresserad av att veta det egentliga svarer utan gillar verkligen att grubbla på det! Montecore består till stor del av brev, men Ett öga rött är skriven som en dagbok. Och hur autentisk är då en dagbok? Berättar den sanningen om huvudpersonens liv, tankar och handlingar? Ha, skulle inte tro det! Halim berättar exempelvis att han med svårighet får på sig sin pappas största t-shirt, eftersom han har så stora muskler... hm. På flera ställen ändrar Halim sin brättelse i efterhand och menar att han hade velat göra så, men gjorde det inte. Detta blir en vink om att vi egentligen inte kan lita på någonting han skriver. Är han en ligist? Klottrar han på toaletterna och sparkar ner sina klasskamrater? Trycker han på "mute" och är stentuff när elevassistenten försöker vara juste? (Hm, elevassistenten kanske iofs indikerar att han bråkar en del). Och pratar han en så bruten svenska som han skriver - nej, det får vi flera ledtrådar till att han inte alls gör.

Och när man tänker såhär så blir huvudpersonerna i Montecore och Ett öga rött ganska lika varandra, trots att de är så olika. Om båda två fabulerar och överdriver en viss sida hos sig så kanske de egentligen är samma person, fast i två olika fantasier? Är det där, någonstans mitt emellan som vi hittar Khemiri, den verklige Jonas Hassen Khemiri? Ingen aning, men det är roligt att tänka på!

Är det sant som det är sagt?

Sanna historier är väldigt populärt. Från elevhåll får jag ständigt höra att berättelser ur verkliga livet är viktigare, intressantare och mer spännande och läsvärda än påhittade.Jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Liksom det faktum att så många känner sig lurade när det framkommer att den där sanningen kanske inte var så sann, när allt kom omkring. Som psykologiintresserad ställer jag mig naturligtvis frågan: varför detta behov av sanning? Varför denna misstänksamhet mot fiktion?

Jag tror att det där med att bli lurad är en viktig faktor. Vem tror på sagor? Det är väl lite barnsligt? Om jag visar att jag håller mig i den verkliga världen så framstår jag nog som mer vuxen, mer seriös. Det går i linje med barnets behov av att avslöja tomten, att se linorna som skådespelaren flyger i, att poängtera att jag förstår minsann att det här inte är på riktigt! Jag ser de faktiska förhållandena! Mig ska ni inte tro att ni lurar!

Antagligen spelar min egen förmåga att bedöma in. Om jag känner mig osäker på vad jag ska tro på, vad som är fakta och fiktion och hur i hela friden man avgör det så kanske jag inte vill riskera att verka dum om jag "går på" en uppdiktad historia. Då är det säkrare att hålla sig till det som faktiskt stämmer, för det kan jag lita på. Jag kan tänka mig att detta kan ligga till grund både för valet av verklighetsbaserade berättelser och indignationen när de inte är sanna. Det märkliga här blir ju att den sanna berättelsen är mindre tillitlig än den uppdiktade. Påhitten är påhitt och står för det, men sanningen har alltid ett större eller mindre mått av lögn och/eller subjektivitet i sig, vilket gör den mycket svårare att bedöma. Så där biter jag mig själv i svansen om jag tror att sanna historier kan jag lita på.

Ytterligare en faktor skulle jag tippa är nyttotänkandet. Vad är meningen med att ägna tid och kraft åt att läsa om sådant som någon har hittat på? Hellre lär jag mig något om världen genom att läsa om sådant som faktiskt har hänt.

Slutligen (i min reflektion - det finns säkert en uppsjö av fler orsaker) blir de sanna bilderna ur verkligheten  relevanta när jag sätter dem i relation till mig själv. Det finns en igenkänningsfaktor; det här är inte obekant för mig, jag förstår vad som menas, vilken värld dessa personer lever i. Jag kan jämföra deras situation med min egen och förhoppningsvis komma fram till att jag har det ganska bra och är en god människa.

Själv älskar jag när litteraturen balanserar på gränsen mellan saga och sanning, när den leker med begreppen, medvetet luras eller är oklar. Jag tycker om att inte veta, att tvingas tänka vidare, undra, försöka dra egna slutsatser. Jonas Hassen Khemiri balanserar så härligt självsäkert på den här gränsen, både i Ett öga rött och i Montecore. Han lurar oss åt ena eller andra hållet, låter oss tro på något som vi i nästa ögonblick måste förkasta. Han gör det inte för att luras och sedan peka finger; han utvecklar sina läsares förmåga till kritiskt tänkande och ifrågasättande.

Nytt år, nya tag: upp på hästen igen!

Nu har jag gått och grunnat några dagar på vad jag ska skriva på bloggen, och liksom fastnat. Det var så längesedan att det känns som om jag borde börja med något viktigt och genomtänkt och inte bara "jaha, nu har jag äntligen läst Ett öga rött och den var ju riktigt bra men inte alls som jag tänkt mig trots att jag läst femtioelva bokrecensioner av den". (Fast det skulle i och för sig stämma rätt så bra med läget.) Så här sitter jag nu och skriver något sorts "kära dagbok, uräkta att det var så längesedan jag skrev" och kommer nog inte komma så mycket längre i kväll, för det finns inte tid till det där genomtänkta och intressanta inlägget. Men nu har jag i alla fall tagit tag i det, så att det inte ser ut som om jag totalt tappade intresset för litteratur efter Lisa Marklund-utflykten jag skrev om sist! (Kan tillägga att jag tappade intresset för Marklund i alla fall...)

(Och som en parentes undrar jag varför i hela världen jag hade så många besökare idag, innan jag skrev detta alltså? Har ngn länkat?)