Everything is illuminated

Jag har utmanat mig själv lite och lyssnat på en uppläsning av Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag är jätteglad att jag kom på den idén! Fördelarna med att inte läsa en översättning har jag redan gått in på, och jag tycker också att uppläsningen (av Scott Shina och Jeff Woodman) var alldeles lysande. De visste verkligen vad de läste, ändrade ton genom berättelsens gång när så krävdes, dramatiserade precis lagom. Ahhh... härligt! Jag såg att den fanns i en annan inläst engelsk version, men jag vill verkligen (utan att känna till kvalitén på den andra) rekommendera denna!

Jag har tidigare läst Extremt högt och otroligt nära, och gillade den mycket. (Undrar förresten om den finns som ljudbok och hur de då läser bokens bilder eller sidorna med text skriven så tätt att den skrivs över sig själv och man inte ser vad där står.) Förväntningarna var således höga när jag började lyssna på Everything is illuminated, och de infriades definitivt. Jag kommer inte att kunna göra boken rättvisa här, känner jag, men jag ger er några kommentarer i alla fall.

Boken presenterar två berättelser, eller tre, eller en, beroende på hur man ser det:

Författaren, dvs Foer, reser runt på den ukrainska landsbygden, tillsammans med USA-älskande ukrainaren Alex som guide och dennes, enligt egen utsago blinde, farfar som chaufför. De letar efter byn Trachimbrod, varifrån Foers farfar ska ha flytt. Dessa partier är författade av Alex, på en högst personlig engelska, full av felaktigheter och oändliga försök att uttrycka sig tjusigt på ett språk som han bara nästan behärskar. När någon sover, t.ex., skriver han antingen "he reposed" eller "he manufactured z:s". :-)

Reseskildringen varvas med författarens text om byn Trachimbrod i slutet av 1700-talet: en härlig skröna med färgstarka personporträtt och fantastiska inslag.

Utöver detta får vi läsa brev från Alex till Foer. Författaren skickar honom delar av sin text och han kommenterar den, berättar om sig själv och sitt liv och bifogar sin version av deras gemensamma resa. Vi får aldrig läsa Foers brev till Alex, men vi förstår av Alex svar att han önskar åtskilliga korrigeringar, både av Alex vildvuxna språk och av episoder i reseberättelsen som får honom själv att framstå som löjlig.

Jag älskar den här boken! Formen, berättelserna, de olika stilarna, humorn, blandningen av plumpt och poetiskt, det faktum att jag både skrattade och grät till den. Ett tag tänkte jag mycket på hur den riskerade att måla en riktigt klychig bild av öststatsmänniskor som burdusa profitörer som inte förstår hur löjliga de verkar i sina försök att verka väst-influerade. Sedan framkommer det mer och mer att det är Alex själv framställer sig så, för att vara rolig.

Jag skrev nyligen att jag inte är någon stor omläsare, men den här boken måste jag definitivt läsa om!

Är det förresten någon som har sett filmen? Har den ens visats i Sverige?