Sidor

02 juni 2009

Könsrollsfällor i barnböcker: Pojken som norm

Har du börjat berätta en historia för ett barn någon gång, om t.ex. en hund, och automatiskt, utan vidare eftertanke kallat hunden för "han"? Krävs det inte en medveten tanke för att göra den till en tik i stället? På samma sätt känns det som om många barnboksförfattare i första hand fantiserar kring pojkar och män när de skapar sina berättelser. Det finns naturligtvis massor av böcker om flickor, men ofta är de manliga figurerna/personerna i majoritet. Kan någon t.ex. komma på ett exempel på ett litterärt kompisgäng med en eller två pojkar och ett flertal flickor? Trion Pippi-Tommy-Annika är det enda exemplet jag kommer på. Astrid Lindgrens bullerbybarn utgörs också visserligen av fyra flickor och tre pojkar, men lilla Kerstin är ju inte precis en i gänget. Vanligare då är att en eller ett par flickor liksom har tillstånd att vara med pojkarna.

Vissa författare, som t.ex. Barbro Lindgren och Jan Lööf, har själva sagt att de hellre skriver om pojkar för att det är roligare (med reservation för att de inte använde exakt odret roligare, men något i den stilen). Jag tycker att det är ett märkligt argument, eftersom en flickkaraktär rimligtvis borde kunna göra, säga och tänka detsamma som en pojkkaraktär, men kanske hämmar flickkönet författarens fantasi? Sorgligt i så fall, tycker jag.

Det finns också en tendens hos läsare att tolka könlösa djur, människor eller andra figurer främst som män eller pojkar, i alla fall om de befinner sig i en neutral miljö och inte gör något som direkt tolkas som ett flickbeteende. Ta t.ex. Lena Landströms fina berättelser om en strand befolkad av flodhästar (En flodhästsaga, Småflodhästarnas äventyr, De nya flodhästarna). Där finns flodhästmadammen, som av namnet att döma är av uppenbart honkön, men alla de övriga flodhästarna är naket könlösa. Småflodhästarna är tre ungar, som alltid omnämns i plural och därför aldrig får några personliga pronomen. En nykommen unge kallas bara "den nya flodhästungen" och förblir även den könlös berättelsen igenom. Ändå är det så lätt att bara se fyra flodhästpojkar, så lätt att peka på bilden och tillägga "Titta vad han gör! Dyker från trampolinen!".

Vill vi ge våra barn, söner som döttrar, bilden av att en varelse som regel är en man, om inget antyder motsatsen? Själv kämpar jag både mot mina egna alltför snabba könsbestämningar och försöker att ifrågasätta fyraåringens tendens att se pojkar och hankön i det mesta. (T.ex. har han väldigt svårt att acceptera att dinosaurier också är flickor. Ja, kanske långhalsarna eller en och annan stegosaurus, men inte köttätarna! Vi får ta och låna boken om Tyra vid nästa biblioteksbesök.)

Hur gör du?

6 kommentarer:

  1. Jätteintressant som du skriver! Härhemma har jag försökt tänka på det så mycket som möjligt (och biter mig själv i tungan varenda gång jag säger "han" så där oreflekterat). Det handlar också om - tycker jag - att till exempel se till att gossedjuren får kvinnliga namn. Det är så lätt att de får heta Kalle Kanin, men varför inte introducera Kajsa Kanin lika gärna?

    Jag tycker dessutom att författare som tycker det är svårt att ha kvinnliga karaktärer i barnböckerna är rent gräsligt fast i ett könsrollstänkande som hämmar kreativiteten så till en grad att man inte kan ändra ett a till ett o på några ställen i boken. Precis vad är det som gör att man inte kan göra en mullvad eller flodhäst till tjej lika gärna som kille?

    För övrigt retar jag mig också på att när man (oavsett var i samhället) ska "könsbalansera", så innebär det 2 män och en kvinna (exempel: Spanarna i P1), eller 2 killar och en tjej. Förutom möjligen Pippi och Annika då, men där kan man argumentera för att Pippi möjligen kan räknas som neutral.

    Tyra Tyrannosaurus Rex älskar min dotter för övrigt. Men själv tycker jag att historien är lite knäpp att läsa. Det är ju egentligen en faktabok, som inte har någon historia, och det är väldigt konstigt att förklara att Tyra har funnits, men nu finns hon inte mer.

    Vad gäller barnböcker tycker jag annars att Molly är ett väldigt trevligt exempel på en hon som bara "är", agent till tusen, som både flickor och pojkar kan identifiera sig med. Även om hon gott kunde ha någon mer väninna än Bella.

    SvaraRadera
  2. Har du läst böckerna om Rakel, av Martin Widmark (han som gjort böckerna om LasseMajas detektivbyrå)? Vad tycker du i så fall om dem?
    /Mia

    SvaraRadera
  3. Vixxtoria: Jag har tvångsdöpt sonens kanin till Karro Kanin. Jag tänkte på något sätt inplantera en positiv hållning till Boyes Kallocain, att han liksom ska känna igen namnet när han upptäcker den boken, och vilja läsa den! :-) Nu blev ju inte just den favoriten, men han kanske minns ändå.

    Mia: Nej, de har jag inte sett. Är det bilderböcker eller för större barn?

    SvaraRadera
  4. Det är bilderböcker. Det finns rätt så många titlar (http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=rakel&title=rakel&fromproduct=False) - vi har läst "Sjörövar-Rakel och kapten Snorfinger", samt "Mirakel-Rakel rekordmamma". Ambitionen med böckerna är på många sätt bra, men jag är inte riktigt överens med dem.

    Huvudpersonen är en stark flicka, och det är ju bra. Hennes kumpaner/kompisar är en kille och en tjej, det funkar ju också. Sen finns det ett gäng som alltid kommer och "förstör" Rakel och hennes vänners lek. Det är Ryslige Roland och hans två killkompisar. Där någonstans tycker jag att den där ambitionen att vara genusmedveten börjar svaja lite. Och när jag tänker efter - Rakel är lite av en klassisk "pojkkaraktär" med flicknamn...

    Det vore roligt om du läste någon Rakelbok, så kan vi diskutera dem sen!
    /M

    SvaraRadera
  5. Mia: Ja, det skönaste vore ju egentligen böcker med barn som kan vara både och - en blandning av flick- och pojkstereotypen. Kenta i Kenta och barbisarna är ett fint exempel, även om den boken också kan vara en lektion i hur det "egentligen" ska vara. Så gör prinsessor är ett annat bra exempel på prinsessor som både klär sig i underbara klänningar och spelar hockey. Jag ska kolla upp Rakelböckerna i studiesyfte!

    SvaraRadera
  6. Jag blir en aning konfunderad kring det ni skriver om att Pippi skulle räknas som neutral och den här Rakel, som är en "pojkkaraktär" med flicknamn. På något vis är väl ändå bra att man beskriver ett alternativ till "flickighet". Eller att en könsneutral karaktär faktiskt fick bli en HON. Visserligen är det väl inget jättenytt att så kallade "pojkflickor" ses som något positivt. Trots att det omvända fallet i princip inte tillåts existera. Den här Kenta kanske är ett undantag då, eller hur det var med den saken?

    SvaraRadera