Sidor

24 november 2009

Outforskad mark(lund)

När jag nu har läst en så fantastisk bok kände jag att jag liksom inte kunde påbörja någon annan bok som jag misstänkte var riktigt bra. Som om det skulle göra mig otrogen eller få förälskelsen att blekna. Och så är det kanske inte heller helt juste mot den nya romanen att bli jämförd med sin företrädare. Därför har jag nu valt något helt annat, något helt otippat och helt utan förväntningar. Jag letade bland lagret av ljudböcker som vi samlat på oss och hittade Liza Marklund. Jag har aldrig läst något alls av henne och jag har ingen aning om ifall denna (Nobels testamente) är någon av höjdarna eller inte. Det kändes hursomhelst lite kul att hoppa vidare till något så oväntat. Uppläsningen är inte dålig och texten tillräckligt spännande för att hålla mig vaken i mörkret i bilen på väg till jobbet. Fast jag måste säga att jag hittills har väldigt svårt att känna någon som helst sympati med huvudkaraktären - nej, då är mördaren mer intressant!

22 november 2009

Jag är obegripligt intellektuell i Paris

Den kultförklarade bokhandeln Shakespeare & co. i Paris låter sig bäst beskrivas med ett urval bilder. Häng med! En fantastisk atmosfär! Ett myller av böcker! På övervåningen kan man hänga och läsa.
Något sorts ordat kaos (?) i biblioteksdelen. En mysig barnhörna. Man kan spela en trudelutt... ...eller sitta här och författa!

Alldeles, alldeles betagen

Det skulle kunna vara så att jag just har läst världens bästa bok. Jag borde egentligen inte skriva det, för då kommer kanske den som läser detta och sedan läser boken att ha alldeles för höga förväntningar på den. Fast jag skulle säga att den klarar höga förväntningar.

Boken som har tagit mig med storm är Kärlekens historia av Nicole Krauss. Den är så välkomponerad, så vemodig, så... äh, orden låter futtiga. Man vill liksom bara krama den!

Kärlekens historia är en berättelse om kärlek, ensamhet, överlevnad - eller sammantaget, om att överleva utan den man älskar. Samtidigt handlar den om författarskap och litteratur, om att uttrycka sin kärlek och saknad, eller att inte kunna det.

Ju mer jag tänker på den här berättelsen desto större blir den. Jag vet inte om jag vill prata för mycket om den än - den ligger ännu lite för nära, behöver bearbetas mer.

Jag grämer mig lite över att jag inte minns hur boken hamnade hamnade hos mig. Jag hittade den i bokhyllan, efter att jag tänkt att jag skulle läsa den. Har jag fått den av någon? Har jag köpt den och sedan glömt den? Jag har nog koll på hur jag har fått tag på nästan varenda bok i min bokhylla, men inte just denna!

19 november 2009

Mina slut

Här kommer i alla fall mina slut. Jag har inte begränsat mig till böcker utan tänkt berättelser i stället. Några var faktiskt lite klurigare än jag hade tänkt mig att hitta bra exempel på.

ett abrupt slut: Äh, jag kom inte på något just nu. Återkommer.

ett utdraget slut: Cyrano de Bergerac dör otroligt långsamt. Åtminstone tyckte vi det när vi såg filmen med skolan och skulle hinna med en buss efteråt.

ett lyckligt slut: Det får bli en av mina favoriter, Hemlängtan av Michelle Magorian.

ett olyckligt slut: Här kom jag att tänka på en novell av Ivar Lo Johansson, som jag just nu glömt namnet på, där den lilla hunsade Askunge-lika statarflickan Maj, som får bo på nåder hos rika familjen, inte alls får någon prins eller något slott på slutet. Hon blir bara bitter och elak.

ett överraskande slut: Berättelsen om Pi av Yann Martel. Say no more.

ett väntat slut: Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel Garcia Marquez. Vi får veta redan i första meningen att han kommer att dö, och det gör han i slutet, men det är ändå extremt känsloladdat.

ett klibbigt slut: Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Se tidigare inlägg.

ett välavvägt slut: Filmen De andras liv av Florian Henkl von Donnersmark. Här faller man inte i sliskighetsfällan utan låter berättelsen sluta snyggt och värdigt.

ett fegt slut: Disney's filmversion av Den lilla sjöjungfrun!

ett modigt slut: Det måste ju bli Noras avsked i Ibsens Ett dockhem.

ett irriterande slut: Värddjuret av Marie Hermansson. Jag är fortfarande irriterad för att jag inte fattar.

ett perfekt slut: Jag brukar faktiskt gilla de allra flesta slut. Ett bra har Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri.

Slutet gott, allting gott

Inspirerad av Vixxtorias inlägg om dåliga romanslut slänger jag ihop en liten enkät för alla som inte är rädda för att prata om slutet på berättelsen. Välj själv om du bara nämner titel eller avslöjar allt! Lägg gärna till fler kategorier om du vill. Jag återkommer med egna svar.

- ett abrupt slut
- ett utdraget slut
- ett lyckligt slut
- ett olyckligt slut
- ett överraskande slut
- ett väntat slut
- ett klibbigt slut
- ett välavvägt slut
- ett fegt slut
- ett modigt slut
- ett irriterande slut
- ett perfekt slut

(Och alla dessa slut får mig att tänka på min systers amerikanska kompis, som med knagglig svenska skulle försöka tyda sensommarskyltningen i stadens affärer: "I understand 'rea', but what is 'slut-rea'?!")

17 november 2009

Vad är meningen egentligen?

Nu har jag hållit den här bloggen flytande ett tag, även om den de senaste månaderna har fått mycket övning i att hålla andan länge under vatten. Det är kanske dags att presentera något slags syfte med mitt skrivande:

Jag skriver här för att vara en skrivande människa. Jag tycker om att skriva men kommer mig inte för att göra det annat än i jobbet. Här ska jag skriva, formulera mina tankar, öva på att uttrycka mig, bli medveten om svårigheter och friheter i skrivandet. Visst kan inlägg få vara spontana, korta och lite ostrukturerade ibland, men jag ska i första hand sträva efter att skriva bra!

Jag skriver här för att ingå i en gemenskap. Ja, det här var faktiskt inte alls ett ursprungligt syfte, men ju mer jag läser andra bokbloggar (och andra bloggar som inte nödvändigtvis handlar om böcker) desto mer känner jag att gemenskapen är ett syfte i sig, eller i alla fall en av de viktigaste anledningar till att jag vill fortsätta.

Jag skriver här för att läsa mer. Jag har tidigare skrivit om att jag hade tappat bort mina läsvanor. Att skriva om de böcker jag läser var ett ursprungligt syfte, liksom målet att läsa mer än jag gjorde. Jag satte upp som mål att läsa minst en bok i veckan, och min tanke var att annonseringen av utlästa böcker på bloggen skulle fungera både som piska och morot. Nu har jag inte lyckats upprätthålla en-bok-i-veckan-målet på senaste tiden, men jag har definitivt blivit mer av en läsare än tidigare. Framför allt har jag fått bättre koll på både gamla och nya titlar tack vare alla andra bokbloggar jag har hittat! Jag skriver däremot inte om allt jag läser.

Jag skriver här för att diskutera enskilda böcker eller litteratur i allmänhet. Det är ju så kul att prata om en bok med någon annan som läst den! Eller att jämföra upplevelser av litteratur och läsning. Om du som läser här ser att jag nyss läst en bok som du tycker något om får du gärna uppmana mig att skriva om den! Jag skriver som sagt inte om allt jag läser, men det betyder inte att jag inte har tankar kring böckerna. Vet jag att någon vill diskutera blir jag med största sannolikhet peppad att skriva ner dem! Jag vill inte skriva regelrätta recensioner utan snarare presentera och diskutera tankar som väcks vid läsning.

Jag skriver inte för att jag tror att jag har mycket att säga mänskligheten, men blir såklart glad om någon vill läsa, och ännu gladare om någon vill kommentera och diskutera!

07 november 2009

What's in a name?

Jag funderar på när jag blev medveten om att böcker hade författare, eller när jag började bry mig om det. Idag tänker jag så självklart på författaren. Kanske inte just när jag läser, det beror ju på historien, men i alla fall innan eller efter läsningen. Vissa författare genomsyrar sina historier, andra glömmer man bort för att berättelsen är så självgående. Jag kan inte säga att jag föredrar det ena före det andra; omväxlingen förnöjer som med allt. Men det var längesedan jag läste en roman utan att överhuvudtaget reflektera äver författaren.

Tanken väcktes av ett biblioteksbesök. Jag letade efter ljudböcker till femåringen, eftersom vi andra i familjen börjat tröttna så smått på dem han redan har. Inte för att de är dåliga, utan för att vi ibland får höra samma berättelse tre eller fyra gånger på en dag. Hursomhelst så var bibliotekets utbud av barnsagor på skiva ganska begränsat. Men så hittade jag Smeden och stjärnan av JRR Tolkien. På baksidan läste jag: "Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med gott minne och inte så långt borta för folk med långa ben". Det klack till i mig och jag kände genast fortsättningen, som inte stod där: "Staden hette Stora Wotton, för att den var större än Lilla Wotton". Den här boken läste jag i lågstadiet. Det var i andra, kanske tredje klass och vi blev indelade i läsgrupper utifrån hur bra vi läste. (Tveksam metod, kan jag tycka i efterhand; det blev så väldigt uppenbart "bästa gruppen" och "sämsta gruppen". Fast då tyckte jag förstås att det var kul att få läsa det som passade mig.) Vi satt i ring och turades om att läsa högt ur boken. Jag minns egentligen inte så mycket av historien, men just dessa första rader har fastnat i mitt minne. Vi gillade dem, minns jag, en klasskamrat och jag, och när vi skulle skriva någon sorts redovisning av boken i det blå A5-skrivhäftet citerade jag dem. Det pirrglada igenkännandet fick mig förstås att låna skivan, men jag har inte hunnit lyssna på den än. Det ska bli kul att se om fler minnen kommer tillbaka!

Men så till det här med författare; vilken överraskning att det är Tolkien som skrivit berättelsen! Hans namn kan inte ha sagt mig något på den tiden, jag tänkte inte på det, la det inte på minnet. Jag måste ju i den åldern ha börjat tänka på att det fanns författare. Stefan Mählqvist var noga med att lyfta fram det. "Dagens boktips: Smeden och sjärnan, av JRR Tolkien", skulle han ha sagt. Vilka namn kände jag till? Astrid Lindgren? Jo, antagligen. Annars var nog Maria Gripe ett av de första namn som fastnade, eftersom hon blev en favorit. Min lågstadielärare läste Agnes Cecilia högt i klassrummet, och när jag ett par år senare själv läste Tordyveln flyger i skymningen visste jag att den var skriven av samma författare. C.S. Lewis, Michael Ende och Michelle Magorian lärde jag känna på mellanstadiet. Lärde jag mig författarnamnen när jag läste mer än en bok av samme författare eller när jag fastnade för boken? Antagligen både och. Av Eric Linklater läste jag bara Det blåser på månen, men han fick bli kvar i minnet. Jo, i lågstadiet blev Ole Lund Kirkegaard ett välkänt begrepp, även han uppläst av vår bokälskande fröken. Hon skrattade så hon grät när hon läste Gusten Grodslukare! Zacharias Topelius fick också fäste när vi spelade upp någon av hans sagor på roliga timmen. Det finns nog fler; jag märker att de dyker upp när jag skriver. T.ex. var jag nog mycket tidigare medveten om Elsa Beskow.

Men jag tänker att de jag minns är sådana som jag i efterhand har repeterat, stora kända namn. Är då minnena verkligen från den tiden eller från någon annan tid, senare? Jag måste ha läst böcker av mindre kända författare också - finns de namnen kvar? Jag minns en bok jag gillade som hette Någon sorts torsdag, men kan inte för mitt liv framkalla något författarnamn. Men det säger ju egentligen inget om hur medveten jag var då, bara hur gott mitt minne är. Minns du om du tänkte på författare när du var liten? Hur liten?

Vi har läst böcker för femåringen sedan han var ett, och jag har för vana att läsa á la Boktipset och alltid inleda med titel och författare. Jag tänker mig att vetskapen om att det finns en författare bakom en berättelse kan inspirera till att skapa berättelser själv, men också främja en språklig medvetenhet; att förstå att berättelsen är skapad, orden utvalda. Jaja, det återstår att se om det kan få den effekten. Mest gör jag det nog för att det roar mig att läsa på det viset! Och om femåringen frågar mig när han är trettiofem kan jag säga att ja, han var medveten om en hel del författarskap redan som barn, även om han inte minns det sedan. Han har t.ex. redan glömt att han döpte en liten docka till Tove Jansson för några år sedan!:-)

02 november 2009

Boken eller filmen?

Lyran uppmanar oss i veckans tematrio att skriva om böcker som blivit film.

1. Den långa flykten av Richard Adams är en av mina absoluta favoriter. Därför var det med viss skepsis som jag såg den tecknade filmen. Den visade sig dock vara riktigt, riktigt bra. Scenen med aftonrodnaden som i Femmans huvud förvandlas till blod är mästerlig.(ca 8.15 in i klippet nedan) Men det är något med de brittiska rösterna som jag inte riktigt kan förlika mig med.



2. Doktor Romand av Emmanuel Carrère var en hemsk, men intressant bok. Filmen Motståndaren är inte alls dåligt gjord, men för obehaglig att stå ut med.

3. Filmen Orlando är fantastisk. När jag gjorde ett försök att lyssna på Virginia Woolfs original (tyvärr fick jag sluta pga usel uppläsning) tyckte jag mycket om texten också, och förstod ännu tydligare hur otroligt välgjord filmen är. Ansiktsuttryck som beskrivs i romanen är så på pricken i filmen! Jag ska verkligen ta mig för att läsa den ordentligt.