Läsning om läsning om läsning...

...det är vad du ägnar dig åt just nu! (Och när du läste föregående mening blev det t.o.m. läsning om läsning om läsning om läsning!) Just nu läser jag två böcker om läsning. Den ena är Daniel Pennacs lilla Som en roman. Den har några år på nacken nu, och jag undrar om jag inte borde ha läst den tidigare? Jag menar, den borde i något sammanhang åtminstone ha funnits med på en lista med böcker jag förväntades läsa. Den är skriven i en tid när TVn och freestylen är romanläsandets största konkurrenter om ungdomars uppmärksamhet. Föräldrarna till en tonårspojke står rådvilla: varför vill han inte läsa? Vi som kämpat för att han ska älska litteratur! Modersmålsläraren i skolan väcker läslusten i en "hopplös" klass genom att läsa högt för dem. Läroplanen får vänta.

Boken väcker många tankar, dels eftersom jag jobbar i skolvärlden, men mest eftersom jag har två söner som en gång ska bli tonåringar men som än så länge älskar böcker. Jag är så nyfiken på hur det blir sedan. Kommer de att hitta läslusten eller inte? Hur kommer jag att reagera om de inte alls gör det? Kan jag verkligen låta bli att vara överentusiastisk när det gäller läsningen, så att de får känna att det sker på deras egna villkor? En sak som Pennac tar upp är att när han var barn sågs läsning som något onyttigt; man kunde förstöra ögonen och man skulle hellre leka ute än sitta med näsan i böckerna. Läsförbudet gjorde förstås läsningen än mer spännande! Jag minns faktiskt liknande episoder från min barndom, där jag smygläste i baksätet på bilen, fast mamma tyckte att det var viktigt att titta ut. När som helst kunde läsningen avbrytas av ett geografi-förhör: Jaha, var är vi nu då? Men, det vet du väl! Märkte du inte att vi precis åkte igenom Norrköping!? (På den tiden gick E4:an genom städerna.) Vad ska jag hitta på för att mina söner ska uppleva läsandet som nägot förbjudet och spännande?

I bilen lyssnar jag samtidigt på när Rakel Molin läser Drottningen vänder blad av Alan Bennett. Jag är en stor beundrare av Rakel Molins imiationer i Public service i P1, men den här inläsningen funkar inte alls. Hon läser hela boken, och drottningens tankar i synnerhet, med någon sorts snobbig, ironisk röst som förstör en hel del av det som verkar vara charmen med den här berättelsen. Inte sällan faller hon in i Gudrun Schyman-rösten, och det passar riktigt dåligt. Sedan är det nästan outhärdligt med till synes välartikulerade uttal som exv "träd-gården". Nä, jag står ut eftersom den bara är tre skivor lång och efterson jag tycker att jag kan omformulera det hela inne i huvudet till den ton som jag själv vill ha. Berättelsen är bedårande och intressant. Precis som Pennac väcker den tankar om litteraturens samverkan med sina läsare. Jag får återkomma till dessa tankar en annan gång!

P.S. För halvannat år sedan hade Lyran en tematrio som handlade om läsning om läsning. Där finns många boktips om man gillar att läsa om andra som läser!

På besök i det självkritiska berättarjaget

En sak jag gillar med att lyssna på ljudböcker är att valet av titel oftast blir så slumpmässigt. Utbudet av ljudböcker på biblioteket är kraftigt begränsat, men därmed också överblickbart. Några hyllplan tittar jag snabbt igenom och blicken letar febrilt efter icke-deckare. Där är utbudet naturligtvis ännu mindre. Jag tar det som finns, det jag råkar hitta. Det kan ibland vara just det jag letar efter, men oftare är det något jag inte alls hade tänkt mig. Mina andra källor till ljudböcker är min pappa och min svärfar. Båda är med i en ljudbokklubb som gör att de aldrig behöver handla julklappar utan bara plocka någon mer eller mindre lämplig bok ur hyllan och paketera. Ingen av dem har väl stenkoll på vad jag gillar. Ibland får jag något riktigt bra, ibland slår de till med Liza Marklund.

En av de senaste ljudböckerna jag lyssnat på härstammar från pappas bokhylla, men jag plockade med mig den själv. Jag minns inte om det var för att pappa rekommenderade den eller för att det var den enda som inte var en deckare. Hur som helst så började jag lyssna på den utan att minnas vad den skulle handla om, utan att läsa på baksidan. Jag gillar när det blir så! Utan förväntningar ökar chanserna att bli positivt överraskad. Dessutom får man en ärlig chans att bilda sig en egen uppfattning om berättelsen i stället för att redan från början ha en baksidestolkning av typen "en berättelse om en man som i sökandet efter en skatt finner sig själv" i bakhuvudet. Jag lyssnar på ljudböcker när jag kör bil och då har jag lägligt nog inte heller möjligheten att snegla på baksidestexten i efterhand.

När jag började lyssna på Jag minns att jag sprang av Ron McLarty visste jag alltså inte vart den skulle ta mig. Den allra första biten var seg, tyckte jag. Huvudpersonen Smithy är en loj, miserabel och överviktig alhoholist som förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Han är full när han besöker dem på akuten och får lägesrapporten av läkarna, han är full på begravningen. Mer upplyftande berättelser har man ju hört. Historien fångade mig inte, men eftersom skivan ändå satt kvar i bilstereon när jag åkte till jobbet så fortsatte jag att lyssna. Och tur var väl det, för berättesen utvecklades naturligtvis och fick helt andra vändningar än jag först hade kunnat tro. Jag började gilla att ha Smithy Ide som reskamrat, så pass mycket att jag hälsade på honom när jag satte mig i bilen och verkligen saknade honom när boken var slut. Jag vill inte berätta för mycket vad den handlar om, för jag tycker att det är en sån där historia som ska falla över en i små bitar, lite i taget, annars tappar den sin största tjusningskraft.

Berättelsen är skriven i jagform och Smithy växlar mellan att berätta om något som hänt alldeles nyss och om saker som hände under hans uppväxt. Den påminner mig om Ut och stjäla hästar i upplägget och i tonen, men det kan också bero på att Torsten Wahlund och Rolf Lassgård låter ganska lika på rösten!

Något som jag tänkte på under lyssningen är hur väl McLarty har skildrat det förakt som Smithy hyser för sig själv. Han ursäktar sig i berättelsen, lägger gärna till "sa jag, dumt" efter sina egna uttalanden och återkommer ständigt till sin tafatthet, sina kroppsliga brister och hur han tycker synd om människor runt honom som måste stå ut med att se dem. Själv verkar han tycka om alla han möter, han ser det vackra och goda och får utan att egentligen säga eller göra något alls folk att öppna sig för honom. I och med detta blir Jag minns att jag sprang många människors berättelse. Om dessa berättelser har något gemensamt eller inte är svårt att säga, men de utgör en ... samtidsskildring.

Den vacklande självkänslan har Smithy Ide gemensamt med 17-åriga Cecile i Francoise Sagans klassiker Bonjour tristesse från 1954. Sagan var nitton när hon skrev boken och det märks hur nära hon fortfarande har till det sätt att tänka som ofta kan utmärka en person i de sena tonåren. Cecile har starka åsikter om det mesta. Nej, åsikter är fel ord - faktiskt kan man säga att hon i princip inte avslöjar några åsikter alls - hon har starka känslor kring det mesta. Hon blir impulsivt arg, häftigt eggad av (men inte förälskad i) sommarflirten och är däremellan svalt uttråkad. Hon har ständigt nya storslagna planer om hur hon ska vara , vem hon ska vara. Ena stunden drömmer hon om hur annorlunda och förfinad hon ska bli när hon låtit sig påverkas av inflytandet av pappans senaste kvinna. I nästa stund blir samma framtidsbild snarast ett skräckscenario. Det lustiga är att hon inte för sig själv velar mellan de två inställningarna utan de finns parallellt hela tiden och det förvånar henne inte alls att hon ändrar sig. När hon tänker på det ena sättet är det som om hon alltid har tänkt så, som om det var det enda självklara. Det hela fascinerar mig! Och så är det underbart att få lära sig ord som demimond och lapidarisk från en nittonåring!