En röst från förr

Jag var med fyraåringen på biblioteket och eftersom vi hade lite bråttom bad jag honom peka ut en ljudbok som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag stod där lite nervöst läppbitande och hoppades på att slippa de allra värsta. Tittade snabbt ut en reservplan, ifall valet blev helt hopplöst: Långsamhetens lov av Ove Wikström. (Fast jag vet inte om det är någon nyttig bok för mig som ständigt identifierar mig med sengångare och sniglar och snarare behöver en spark i ändan än ett ryck i bromsen). Fyraårsfingret nådde bara till de lägre hyllorna och landade, lustigt nog, på den mörkmurriga, oansenliga bokryggen intill Wikström: På ryttmästarns tid av Lars Widding.

Den här typen av slumpmässiga bokval gillar jag! Lars Widding var en blank sida i mitt medvetande och jag skulle med största sannolikhet inte valt den boken själv, för jag skulle inte reagerat på varken titel, författare eller omslag. Nu sitter redan fjärde skivan i bilstereon. Widding har själv läst in sin bok, och han måste ha gjort det för ett bra tag sedan. (På fodralet står att den är inspelad 1996, men det håller jag för föga troligt med tanke på att han dog 1994.) Hans tal låter lustigt föråldrat, som en blandning av Bagheras röst i Djungelboken (Gösta Prüselius) och Fred Åkerström. Till exempel uttalar han ordet plötsligt med långt ö: [plöötsligt], i stället för [plöttsligt]. Och jag kan avslöja att det ordet används ofta i berättelsen! Används det uttalet i någon dialekt idag? Här i stockholmstrakten hör jag i alla fall ingen säga så längre.