Hur föds en barnboksklassiker?

Under ett par veckors tid har Allan Edwall läst Nalle Puh för hela familjen, morgon, middag, kväll. Ja, gärna 3-4 gånger på kvällen, och helst i bilen också. Även den bästa av barnböcker kan bli tröttsam i längden, men Milnes klassiker tål att nötas, speciellt med en så bra inläsning. Texten har också ett parallellt vuxentilltal: underfundigt, roligt och träffande. Han är inte ensam, vi hittar det ofta hos t.ex. Barbro Lindgren och namnen Astrid. I andra mästerverk för barn (t.ex. H.C. Andersens sagor) kan en vuxen hitta samhällskritik eller göra tolkningar kring mänskliga relationer och reaktioner. Är det månne detta som krävs för att en barnbok ska bli klassisk, helt enkelt att en vuxen ska stå ut med att läsa/höra den om och om igen eftersom den på något sätt även tilltalar henne?

Jag vet inte, frågan är väl om klassikerstämpeln idag snarare handlar om marknadsföring och gångbara figurer. Hur kan man annars förklara Barbapappas popularitet? De böckerna erbjuder en mycket märklig läsupplevelse, själv plågar jag mig igenom den som vi har. Här är det uppenbart inte texten som lockar utan bilderna. Man kan väl tänka sig att nostalgieffekten även gör sitt till. Vad tror du, vad krävs för att en barnbok ska överleva några generationer? Vilka av böckerna som ges ut nu kommer att hålla om femtio år?

Könsrollsfällor i barnböcker: Stereotypa vuxna

Om man tittar på nutida svensk bilderboksutgivning så tycker jag att det finns gott om könsrollsöverskridande barn: flickor får vara arga och äventyrslystna, pojkar får vara kära och känsliga. Jag har inte så bra koll på om det ser annorlunda ut i böcker för de lite äldre barnen, men för de allra minsta skildras ett brett spektra av känslor och aktiviteter för alla.

Som exempel kan jag lyfta fram Stina Wirséns Vem är arg?, som vi har läst flitigt hela sommaren för tvååringen. Den trassliga nallen kallas för hon och katten med hjärta på magen är en han. Här är det nallen som fräser till och inte vill släppa in katten i leken. När katten blir bestört och kallar henne dum så tvekar hon inte att dänga en kloss i huvudet på honom. Någon spontan empati för den ledsne katten får vi inte se, utan bara det där lilla nyfikna leendet som så ofta kommer fram när barn i den här åldern inser att de har gjort något som fick någon annan att reagera(se bilden). Wirsén fångar det på pricken! Nalleflickan är också den som initierar sparka-sönder-klosstorn-leken senare i berättelsen. Pojkkatten hämnas visserligen klossbankandet med att bita nallen i benet, men han uppvisar överlag en lite lugnare och mer empatisk inställning; han bjuder in nallen i leken trots att de bråkat, blir lite chockad över kloss-sparkandet och tröstar genast nallen när hon råkar få en kloss i huvudet. Uppfriskande, tycker jag, att en flicka kan tillåtas ha bråkiga tendenser och att en pojke kan få ha det empatiska övertaget. (Min femåring protesterade förresten häromdagen när han hörde mig läsa för lillebror; "Är nallen en tjej? Men, tjejer slåss ju inte!" Där fick vi en anledning att diskutera saken!)

Barn tillåts vara barn och inte kön i bilderböcker - bra så! Men de vuxna då? Vissa bilderböcker utspelar sig helt i barnens värld, men ofta dyker en och annan vuxen upp. Ja, vissa barnböcker handlar förresten inte om barn över huvud taget. Min uppfattning har i alla fall tidigare varit att de vuxna i bilderböcker ofta skildras mycket mer könsstereotypt än barnen, och även mer könsstereotypt än i vuxenlittertur. Det är lätt att lägga ner tankemöda på att barnen i berättelsen ska vara hela människor och sedan låte de vuxna bifigurerna vara schabloner. Manliga bifigurer har gärna en yrkesbeteckning (polisen, cirkusdirektören, doktorn), medan kvinnliga kan få nöja sig med att omnämnas som "damen med den blommiga kjolen" eller liknande. (Jo, även vuxna kvinnor tecknas ofta med kjol eller klänning, se mitt tidigare inlägg om kläder i barnböcker.) Man hittar mammor sysselsatta med hushållsbestyr och pappor som går till jobbet eller läser tidningen i fåtöljen. Det går att hitta pappor som lagar mat, men det finns få mammor som ägnar sig åt något roligt.

Är det inte viktigast att barnen i böckerna tillåts vara människor och inte kön? Måste de vuxna också vara det? Ja, självklart. Annars blir ju könsrollsöverskridandet bara på lek och låtsas. Ska bilden vara att så länge du är barn får du vara som du vill men sedan gäller andra regler? Lek gärna polis, lilla gumman, men riktiga poliser är män. Självklart påverkas barnen mest av sin omedelbara omgivning och vad de ser där, men om bilderböckerna kan erbjuda ett alternativ är väl det toppen!

Jag skriver att jag uppfattade bilden av vuxna i barnböcker på det här viset tidigare, eftersom jag just nu har svårt att komma med konkreta exempel. För nästan tio år sedan gjorde jag en liten halvvetenskaplig undersökning där jag såg dessa tendenser, men då tittade jag på barnböcker utgivna mellan 1990 och 2000. Kan det vara så att författare och illustratörer har tänkt till och kommit runt den här fällan? Jag hoppas det! Jag skulle nog inte hitta ogenomtänkta vuxenstereotyper hos t.ex. Emma eller Lisen Adbåge. Ett annat skönt exempel är pekboken Brum! Pling! Hallå! där pappa matar bebisen och dammsuger och mamma klipper gräset och sitter framför datorn (om jag inte minns fel).

Vad ser du i barnböckerna? Hur skildras de vuxna?

---------------------------------------------------------------------------

Läs gärna mina tidigare inlägg om könsrollsfällor i barnböcker, om kläder som könskod och pojken som norm!

Ett gammalt oavslutat projekt

Jag hittade ett inlägg om nämnt och onämnt kön hos Stina Wirséns barnbokskaraktärer och kom att tänka på att jag en gång i tiden utlovade en serie blogginlägg som skulle behandla könsroller i barnböcker. Jag lyckades då reflektera lite kring pojken som norm och könskodade kläder, men det finns ju så mycket mer att säga! Jaha, det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så, vad ska jag börja med: djur i barnböcker eller vuxna i barnböcker?

Kvällens äventyr och lyckliga slut

När det känns som om jag inte hinner läsa måste jag ju ta med i beräkningen att jag i alla fall läser en hel del barnlitteratur!

Femåringen ville läsa Vasagrisen vid nattningen ikväll. Björn Bergenholtz har gjort minst fyra böcker om grisen Lindbom och hans äventyr i olika historiska sammanhang. I Vasagrisen släpas han ombord på Vasa för att bli middagsmat åt en "vissel-amilar". Lindbom smiter förstås, springer, likt Kate Winslet och Leonardo di Caprio på Titanic, runt i alla olika utrymmen på Vasa och överlever slutligen skeppsbrottet fastklamrad vid en avbruten mast. "Det slutade lyckligt i alla fall!" suckar femåringen lättad, när sista bilden visar Lindbom bland vrakspillrorna. Jag tänker att jag inte ska säga emot honom sådär precis innan han ska sova.

Ettochetthalvtåringen vill just nu helst höra Simons anka, av underbara Ann-Clara Tidholm, som nattningsrutin. Handlingen är lika vardagligt rafflande som den brukar vara i Tidholms böcker. Simon har en anka i ett snöre, men snöret lossnar och ankan rullar iväg. Den rullar förbi leksaker, barn, en krokodil (!), hamnar i havet, simmar runt, kastas av en våg upp i luften, flyger lite och återvänder till Simon. "Det var roligt i världen, men farligt också" blir den pricksäkert åldersanpassade slutsatsen innan Simon, som har en anka, och ankan, som har Simon, går hem.

What's in a name?

Jag funderar på när jag blev medveten om att böcker hade författare, eller när jag började bry mig om det. Idag tänker jag så självklart på författaren. Kanske inte just när jag läser, det beror ju på historien, men i alla fall innan eller efter läsningen. Vissa författare genomsyrar sina historier, andra glömmer man bort för att berättelsen är så självgående. Jag kan inte säga att jag föredrar det ena före det andra; omväxlingen förnöjer som med allt. Men det var längesedan jag läste en roman utan att överhuvudtaget reflektera äver författaren.

Tanken väcktes av ett biblioteksbesök. Jag letade efter ljudböcker till femåringen, eftersom vi andra i familjen börjat tröttna så smått på dem han redan har. Inte för att de är dåliga, utan för att vi ibland får höra samma berättelse tre eller fyra gånger på en dag. Hursomhelst så var bibliotekets utbud av barnsagor på skiva ganska begränsat. Men så hittade jag Smeden och stjärnan av JRR Tolkien. På baksidan läste jag: "Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med gott minne och inte så långt borta för folk med långa ben". Det klack till i mig och jag kände genast fortsättningen, som inte stod där: "Staden hette Stora Wotton, för att den var större än Lilla Wotton". Den här boken läste jag i lågstadiet. Det var i andra, kanske tredje klass och vi blev indelade i läsgrupper utifrån hur bra vi läste. (Tveksam metod, kan jag tycka i efterhand; det blev så väldigt uppenbart "bästa gruppen" och "sämsta gruppen". Fast då tyckte jag förstås att det var kul att få läsa det som passade mig.) Vi satt i ring och turades om att läsa högt ur boken. Jag minns egentligen inte så mycket av historien, men just dessa första rader har fastnat i mitt minne. Vi gillade dem, minns jag, en klasskamrat och jag, och när vi skulle skriva någon sorts redovisning av boken i det blå A5-skrivhäftet citerade jag dem. Det pirrglada igenkännandet fick mig förstås att låna skivan, men jag har inte hunnit lyssna på den än. Det ska bli kul att se om fler minnen kommer tillbaka!

Men så till det här med författare; vilken överraskning att det är Tolkien som skrivit berättelsen! Hans namn kan inte ha sagt mig något på den tiden, jag tänkte inte på det, la det inte på minnet. Jag måste ju i den åldern ha börjat tänka på att det fanns författare. Stefan Mählqvist var noga med att lyfta fram det. "Dagens boktips: Smeden och sjärnan, av JRR Tolkien", skulle han ha sagt. Vilka namn kände jag till? Astrid Lindgren? Jo, antagligen. Annars var nog Maria Gripe ett av de första namn som fastnade, eftersom hon blev en favorit. Min lågstadielärare läste Agnes Cecilia högt i klassrummet, och när jag ett par år senare själv läste Tordyveln flyger i skymningen visste jag att den var skriven av samma författare. C.S. Lewis, Michael Ende och Michelle Magorian lärde jag känna på mellanstadiet. Lärde jag mig författarnamnen när jag läste mer än en bok av samme författare eller när jag fastnade för boken? Antagligen både och. Av Eric Linklater läste jag bara Det blåser på månen, men han fick bli kvar i minnet. Jo, i lågstadiet blev Ole Lund Kirkegaard ett välkänt begrepp, även han uppläst av vår bokälskande fröken. Hon skrattade så hon grät när hon läste Gusten Grodslukare! Zacharias Topelius fick också fäste när vi spelade upp någon av hans sagor på roliga timmen. Det finns nog fler; jag märker att de dyker upp när jag skriver. T.ex. var jag nog mycket tidigare medveten om Elsa Beskow.

Men jag tänker att de jag minns är sådana som jag i efterhand har repeterat, stora kända namn. Är då minnena verkligen från den tiden eller från någon annan tid, senare? Jag måste ha läst böcker av mindre kända författare också - finns de namnen kvar? Jag minns en bok jag gillade som hette Någon sorts torsdag, men kan inte för mitt liv framkalla något författarnamn. Men det säger ju egentligen inget om hur medveten jag var då, bara hur gott mitt minne är. Minns du om du tänkte på författare när du var liten? Hur liten?

Vi har läst böcker för femåringen sedan han var ett, och jag har för vana att läsa á la Boktipset och alltid inleda med titel och författare. Jag tänker mig att vetskapen om att det finns en författare bakom en berättelse kan inspirera till att skapa berättelser själv, men också främja en språklig medvetenhet; att förstå att berättelsen är skapad, orden utvalda. Jaja, det återstår att se om det kan få den effekten. Mest gör jag det nog för att det roar mig att läsa på det viset! Och om femåringen frågar mig när han är trettiofem kan jag säga att ja, han var medveten om en hel del författarskap redan som barn, även om han inte minns det sedan. Han har t.ex. redan glömt att han döpte en liten docka till Tove Jansson för några år sedan!:-)

Så kommer rader in i huvudet hela tiden,

rader som passar så bra till det som passerar...

Jag är inte full av citat. Jag kan några stycken, men de är mest ur dikter, eftersom jag nu inte är någon stor omläsare. Jag önskar att jag vore flitigare med penna och anteckningsbok, eller i alla fall med penna, när jag läser. Då skulle mer finnas kvar i mig. (Finns det platta pennor, som man kan ha som bokmärke?)

Jo, några barnböcker har ju fastnat de senaste åren (känner du igen dem?):
"Murre svart sprang fort som blixten, tills han mötte vännen Sixten"
"Och vinden suckade och ven, i skogens alla mörka trän"
"Äsch, jag har pengar lite varstans. Rätt som det är så hittar jag en tia!"
"Sen säger pappa: lejon finns inte ofta i garderober."

Fast såhär års ringer andra rader:

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken
att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken

och

Nu är den dystra höst utbruten
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten
och löjtnantsgapet gulnat står.

Just-nu-läget

Nu har jag en hel rad utlästa böcker som jag inte har skrivit om i listan till höger. Jag tänker inte heller känna mig tvungen att skriva om dem, men någon kommentar kommer säkert vad det lider! Det beror inte på att de inte berört eller gillats, bara på att jag just nu prioriterar annat. Om du som läser vill höra om tankar kring någon särskild bok kan du ju alltid hojta till.:-)

Jag skulle egentligen vilja skriva lite mer om barnböcker här. Vi läser ju en hel del sådant och vissa är verkligen värda att lyftas fram. Några hemlånade favoriter från senaste tiden har varit
I skogen av Eva Lindström, Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge, Femtiokronorskrämen av Emma Adbåge. (Och så länkar jag till recensioner i stället!)

Nya gäster

Vilka böcker har fått följa med hem på sistone?

Marie Hermanssons Värddjuret hittade jag på ett anikvariat, och har än så länge läst några sidor. Jag tror att det var Vixxtoria som skrev om den i tematrion om mödrar. Från sommarställets relativt välfyllda hyllor lånade jag med mig Mormorsmysteriet av Elsie Johansson, eftersom jag blev lite överraskad över att hon skrivit den samt Cora Sandels Alberte og Jakob på danska. Sandels Alberte-serie skrevs det en hel del om i tematrion om danska författare, och Sandel är med på min borde-ha-läst-lista. Faktiskt ligger ett ex av Kranes konditori hemma också, som jag i mina storvulna sommarläsplaner tog hem från jobbet, i sällskap med På västfronten intet nytt, Pesten och Thérèse Raquin.

I den hyrda stugan hittade jag ett underbart vackert gammalt exemplar av Runebergs Älgskyttarna. Jag läste den på plats, men hann tyvärr inte klart, så nu måste jag hitta något exemplar av den och få veta hur det går. Jag hade nog mina tankar på att smuggla med mig boken från stugan, men det kändes som att den var i sitt rätta element där, så det nändes jag inte. Så den fick inte följa med hem, men fick vara med här i alla fall.

På bakluckeloppis fyndade jag mig till Extremt högt och otroligt nära (som jag har läst, men gärna har i hyllan), Prostens barnbarn, Trainspotting, Växa med ansvar, Lejonpojken samt en Molly-bok med dra-i-fliken-detaljer. Ynka tjugofyra kronor (10+10+1+1+1+1) betalade jag för denna lilla bunt. Extremt högt och otroligt nära har jag läst, men bra böcker vill man ju gärna ha i bokhyllan. Trainspotting har jag ingen jättelust att läsa (har däremot sett filmen), men jag köpte den för att tjämföra med receptet i Kafkas soppa. Den jämförelsen kan väl vara värd en krona! (Alltså, jag tycker att det är fullständigt vansinnigt att sälja böcker för en krona styck! Dels är de värda så mycket mer, dels är det så himla svårt att låta bli att köpa tjugo stycken. Som tur var hade just den försäljaren det ganska utplockat.:-)) Växa med ansvar verkar av baksidestexten att döma vara en skön föräldrahandbok i lite Juulsk stil. Författaren är visserligen amerikan (den engelska titeln är Kids are worth it!, som känns betydligt mer amerikansk än Växa med ansvar), så det finns en risk för att exemplen känns främmande, men jag ska ge den en chans. Prostens barnbarn har vi redan haft högläsning av i bilen. Den är härlig! Stora barnet har redan uppföljaren Kalabalik hos morfar prosten på skiva, inläst av underbara Margareta Krook, så när vi läste blev det alldeles av sig självt en blek efterapning av hennes stil.

På besök hos goda vänners lantställe passerade vi ett litet skjul där ägaren satt upp en loppis-skylt, fyllt skjulet med diverse prismärkta saker och lämnat dörren öppen. Jag plockade med mig Tove Janssons Pappan och havet och lämnade kvar en femma på bänken.

Från senaste biblioteksbesöket släpade jag hem Benfolket av Keri Hulme, som är nästa jorden-runt-bok, Den ryske debutantens handbok av Gary Shteyngart, som jag läste om på pocketpocketpocket och Ut och stjäla hästar av Per Petterson som ljudbok.

Ja, och så igår hittade jag Språket - så funkar det för halva reapriset, så den kunde jag inte låta bli.

Nu vill jag förstås höra vad ni tycker om mina nya vänner, och få tips om vilka jag snabbt ska kasta mig över!

(Jag förstår inte vad som händer med min text! Varför tar programmet bort mina blankrader?)

Könsrollsfällor i barnböcker: kläder som könskod

En bieffekt av att neutrala figurer ofta uppfattas som manliga är att flickor och kvinnor i bilderböcker tröttsamt ofta kläs upp i kjolar eller klänningar och den till synes obligatoriska rosetten i håret. Jo, så ser väl flickor ut ibland, men oftare på femtiotalet än idag. Nu tycker jag inte att det är något fel i att flickor kan ha klänningar (om de tillåts leka i dem) eller hårprydnader, men det irriterar att könet nödvändigtvis måste markeras. Det blir ytterligare ett bevis för att en människa är en man om den inte har synliga attribut som visar på motsatsen. Jag menar, ofta framgår könet på figuren ändå av berättelsen, om det nu ska vara så viktigt. Då kan väl en bilderboksflicka få ha jeans, keps och kort hår någon gång i alla fall? Eller är hon inte längre flicka då?

Ett intressant exempel tycker jag är Godnatt alla djur av Lena Arro med bilder av Catarina Kruusval. (Kruusval har även skrivit och tecknat Ellen-böckerna.) De två barnen som ska tälta i berättelsen kallas Bubblan och Pärlan. Bubblan har kort hår, jeans, tröja, mössa, gympaskor och Pärlan har tofsar, tunika, tights och skor med spänne. Bubblan är den aktive i historien: lyser med ficklampan och lugnar Pärlan som hela tiden hör konstiga ljud, förklarar vilka djur som kommer och varför de vill komma in i tältet. Så visst skulle man kunna säga att det här är en klassiskt könsrollskonservativ berättelse både i ord och bild? Det lustiga är bara att texten inte ger några personliga pronomen på barnen förrän på allra sista sidan! Som vuxen läsare tycker man sig snabbt känna igen upplägget "flicka och pojke på äventyr", ett koncept som ska garantera igenkänning för alla och som vi sett i otaliga böcker, filmer och julkalendrar genom åren, och så könsbestämmer vi barnen utan eftertanke. Inte så många pojkar klär sig som Pärlan (även om det naturligtvis också går an), men ganska många flickor klär sig som Bubblan. Varför skulle det inte kunna vara en berättelse om två flickor som ska tälta? Namnen i sig är ju inte alls könskodade. Bara för att de ser olika ut drar vi omedelbart slutsatsen att de är av olika kön, men de kanske bara har olika klädsmak? Det skulle mycket väl kunnat vara från min egen barndom, när jag och granntjejen tältade på vår baksida - vi var ungefär så olika. Nu smyger det sig in ett "han" i allra sista meningen, men det skulle man som högläsare kunna hoppa över, om man vill trotsa Kruusvals könssereotyper (som tyvärr syns lite även i hennes andra böcker, som vi trots det läser ofta).

Det här med tjejattribut är lyckligtvis inte regel i nyutkomna svenska bilderböcker. Pija Lindenbaums Gittan har t.ex. alltid byxor.

Könsrollsfällor i barnböcker: Pojken som norm

Har du börjat berätta en historia för ett barn någon gång, om t.ex. en hund, och automatiskt, utan vidare eftertanke kallat hunden för "han"? Krävs det inte en medveten tanke för att göra den till en tik i stället? På samma sätt känns det som om många barnboksförfattare i första hand fantiserar kring pojkar och män när de skapar sina berättelser. Det finns naturligtvis massor av böcker om flickor, men ofta är de manliga figurerna/personerna i majoritet. Kan någon t.ex. komma på ett exempel på ett litterärt kompisgäng med en eller två pojkar och ett flertal flickor? Trion Pippi-Tommy-Annika är det enda exemplet jag kommer på. Astrid Lindgrens bullerbybarn utgörs också visserligen av fyra flickor och tre pojkar, men lilla Kerstin är ju inte precis en i gänget. Vanligare då är att en eller ett par flickor liksom har tillstånd att vara med pojkarna.

Vissa författare, som t.ex. Barbro Lindgren och Jan Lööf, har själva sagt att de hellre skriver om pojkar för att det är roligare (med reservation för att de inte använde exakt odret roligare, men något i den stilen). Jag tycker att det är ett märkligt argument, eftersom en flickkaraktär rimligtvis borde kunna göra, säga och tänka detsamma som en pojkkaraktär, men kanske hämmar flickkönet författarens fantasi? Sorgligt i så fall, tycker jag.

Det finns också en tendens hos läsare att tolka könlösa djur, människor eller andra figurer främst som män eller pojkar, i alla fall om de befinner sig i en neutral miljö och inte gör något som direkt tolkas som ett flickbeteende. Ta t.ex. Lena Landströms fina berättelser om en strand befolkad av flodhästar (En flodhästsaga, Småflodhästarnas äventyr, De nya flodhästarna). Där finns flodhästmadammen, som av namnet att döma är av uppenbart honkön, men alla de övriga flodhästarna är naket könlösa. Småflodhästarna är tre ungar, som alltid omnämns i plural och därför aldrig får några personliga pronomen. En nykommen unge kallas bara "den nya flodhästungen" och förblir även den könlös berättelsen igenom. Ändå är det så lätt att bara se fyra flodhästpojkar, så lätt att peka på bilden och tillägga "Titta vad han gör! Dyker från trampolinen!".

Vill vi ge våra barn, söner som döttrar, bilden av att en varelse som regel är en man, om inget antyder motsatsen? Själv kämpar jag både mot mina egna alltför snabba könsbestämningar och försöker att ifrågasätta fyraåringens tendens att se pojkar och hankön i det mesta. (T.ex. har han väldigt svårt att acceptera att dinosaurier också är flickor. Ja, kanske långhalsarna eller en och annan stegosaurus, men inte köttätarna! Vi får ta och låna boken om Tyra vid nästa biblioteksbesök.)

Hur gör du?

Akta dig för könsrollsfällorna!

Nu har diskussionen med Vixxtoria fått mig att vilja skriva så mycket om könsroller i barnböcker att jag får göra det till en hel serie inlägg, för att det inte ska bli för långt. Det är något av ett favoritämne! Jag borde kanske läsa på lite mer fört, t.ex. den här boken, men nu blir det i stället mina högst personliga iakttagelser och funderingar.

Jag tänkte att jag skulle skriva om:
- mannen som norm
- könskodade kläder
- stereotypa djur
- vuxna i barnböcker
- vad pojkarna missar

Kanske blir det något mer och kanske blir det inte i den ordningen, men har jag nu sagt att jag ska skriva om allt detta så får jag ta och göra det också, även om det tar en liten stund.

Pirater och prinsessor

Jag klistrar in ett inlägg från min gamla blogg, som ett tillägg till Vixxtorias resonemang kring Alfons och Milla.

---
Idag är det maskerad på dagis och jag satt uppe halva natten och sydde en pirathatt. Det var riktigt kul att sy, men barnets entusiasm motsvarade på intet sätt ansträngningen: han ville inte ha den på sig. Man kan ju tycka att jag kunde haft bättre framförhållning och beställt en hatt på nätet, men det är liksom meningslöst att fråga fyraåringen vad han vill klä ut sig till för tidigt, för då hinner han ändra sig. Och har han väl ändrat sig är det inget att göra åt. Nu ville han alltså vara pirat, en idé som väcktes av att vi läste Pirater och prinsessor av Maria Jönsson och Lotta Olsson Anderberg. Den handlar om en tjej som gärna vill vara prinsessa på maskeraden, men eftersom mamman inte kan sy så får hon vara pirat, som vanligt. Naturligtvis upptäcker hon att det är roligare att vara pirat, fast alla andra tjejer på kalaset är prinsessor. Sensmoralen är att det är roligast att skilja sig från mängden - när alla andra också vill vara pirater på nästa kalas är det inte lika kul längre.

Den här boken har tidigare stått med på min lista över bra könsrollsutmanande böcker, men jag måste verkligen ta bort den därifrån. Nu är väl iofs fyraåringen lite för liten för att förstå alla vändningar i berättelsen, men det enda han uppfattar är ju att pirater är bättre än prinsessor. Boken börjar med att slå fast hur en flicka ska vara, och gör tydligt vad som är avvikande:
"Så blev det pirat, för pirat blir det jämt.
Pirat! Ni kan tänka er själva.
En flicka ska vara prinsessa bestämt,
och annars dansös eller älva."
Det här sättet att berätta en historia på är ju inte ett dugg könsrollsutmanande, snarare tvärtom. Här blir barnet serverat en "sanning" som hen kanske inte ens har tänkt själv, och får en tydlig vink om att berättelsen handlar om något onormalt. En lektion i könsroller, helt enkelt! Det finns liknande berättelser i Bamse, där historien börjar med att t.ex. tomten säger att flickor inte kan köra slädar, för det har de aldrig gjort, för att senare bli överbevisad. Tanken är ju att förespråka jämställdhet, men i stället han man gjort jämställdheten till något udda. Konceptet passar kanske bra om man ska utmana tänkandet hos en fyrtiotalist, som tagit könsroller för givet i hela sitt liv, men barnet lyssnar och lär: flickor ska vara prinsessor, flickor kan inte köra slädar, och sen finns det undantag.

Irriterande med Pirater och prinsessor är också att huvudpersonen inte gillar sin egen kostym förrän hon fått den bekräftad av Per, "den snyggaste killen i klassen". Tjejens egen vilja att vara utklädd till prinsessa är därmed fel. Det spelar ingen roll att hon själv inte gillar sin kostym, att gummibandet kliar och att mamman avfärdat hennes prinsessdröm med "det kan du glömma", eftersom detta uppenbarligen är vad som krävs för att bli omtyckt av Per. Tillsammans skrattar de åt prinsesskonformiteten och väcker irritation och avund hos de andra tjejerna. Att Per är utklädd till cowboy, precis som de andra killarna på festen, kommenteras däremot inte. Tydligen är det bara fel att fastna i den kvinnliga könsrollen. De prinsessklädda tjejerna framställs som malliga, tillgjorda, missunnsamma och pimpinätta - en riktig nidbild av flickighet.
"Kalaset kom givetvis av sig en del,
men alla fick lära sig detta:
Pirater är rätt och prinsessor är fel!
Och mammor som min är de rätta."
På nästa kalas ser vi hur alla tjejer klätt ut sig till pirater. Inte för att det verkade roligt eller för att de ville, utan för att det tydligen var "rätt" just nu. Modellposerna och blundögonen visar att det fortfarande handlar om en uppvisning. (Den j-a bilden vill inte hamna rätt!)

Det enda positiva med den här boken är att den visar en bild av en vuxen kvinna, t.om. en mamma, som sitter och tar igen sig i en fåtölj och löser korsord i stället för att laga mat, städa eller andra hushållsaktiviteter som mammor i barnböcker vanligtvis ägnar sig åt.

Gårdagens biblioteksskörd

Sista kulan sparar jag åt grannen är nästa bokcirkelbok. Kafka och Solzjenitsyn hör till Lyrans jorden runt-utmaning, som jag tänkte försöka mig på. Mare Kandres sista roman slank ner med anledning av morgondagens dokumentär. Woolfs Orlando är en av mina favoritfilmer, så nu lyssnar jag igenom bokförlagan. Lessings Det femte barnet blev jag nyfiken på efter en elevrecension. Första trädboken är till mina och fyraåringens skogspromenader och Hantverkarguiden till mig och maken, som båda är noviser på området och har ett skruttigt hus.