Länge leve dem som inte gjorde det.

Jag hoppar på veckans tematrio hos Lyran och väljer ut tre läsvärda gamla svenskar. Ingen av dessa blev dock särskilt gammal, eftersom de alla tre valde att försvinna i förtid.

1. Karin Boye har med sin kultstatus nästan tjatats sönder. Men hon är ju så lysande att det faktiskt inte går! Hon får det att verka så enkelt att skriva poesi på vers; det är genialt. Kallocain var det länge sedan jag läste, den skulle jag gärna läsa om.

2. Stig Dagerman var en förträfflig novellist och hans dagsedel-dikter är så vassa i sin kyliga indignation. Många är ju direkt tidsbundna, men skulle tyvärr, med någon mindre förändring, fortfarande träffa rätt. Den här fanns i min barndoms diktbok.

3. Om jag kommer att tänka på en dikt jag har läst någonstans visar den sig ofta vara skriven av Hjalmar Gullberg. Död amazon gör mig tårögd varje gång.

Om stress, eller varför jag skriver och läser så lite

Malinka skriver idag om stress, och eftersom jag kände igen mig så mycket i det hon skrev och faktiskt tidigare idag tänkt på just detta så försökte jag plita ner mina tankar.

Jag har brukat säga att jag är stresstålig. Vad i h-e menade jag med det egentligen? Jag tål ju ingenting! Jag klarar inte av när jag förväntas hantera massa saker samtidigt, blir stel och gråtfärdig när energin och tiden inte räcker till en bråkdel av alla måsten. Det som jag kallade min stresstålighet tidigare var nog bara en sorts brist på ambition. Varför jobba ihjäl sig, liksom? Varför springa när man kan gå? Varför sträva när man kan nöja sig? Tao enligt Puh var min lilla bibel.

Nu är stressen helt annorlunda. Nu sätter min sengångarattityd mig ständigt i klistret och stressen handlar om att jag verkligen inte borde vara sådär lugn som jag tenderar att vara, jag borde vara mer i farten, få ändan ur vagnen, vara mer företagsam, snabbare - och lite slarvigare, för nogrannhet tar tid!

Och ändå, någonstans inom mig, inte ens så djupt inom mig utan ganska tydligt medvetet, så vet jag ju att det är bra för hälsan att ha en lugn personlighet. Det borde vara det, tycker jag i alla fall. "Ingen tackar dig om du stressar ihjäl dig!". Fast, jo. Dagens samhälle tackar och bockar och krusar något alldeles förfärligt för folk som stressar åtminstone halvt ihjäl sig. För att parafrasera Werner Aspenström: Jag är hemma i denna tid, men denna tid är inte hemma i mig. Eller som Sigbjörn Obstfelder skrev: "Jeg er vist kommet på en feil klode! Her er så underligt…"

--- --- ---

Och när jag letar efter originaldikten av Aspenström, den om hur han går som en älg på Stockholms gator, så hittar jag dikten som satt på min studentvägg:

Projekt

Lyssna en stund på dem som ropar "måste".
Avbryt dem sedan.

Lyssna en stund på dem som ropar "ingen måste".
Avbryt dem sedan.

Stå en stund på det som är "botten i alla".
Fall sedan i det bottenlösa.

Jag ska nog skriva ut och sätta upp den igen. Påminns i hjärteroten om varför jag är så fäst vid W. A.

--- --- ---

Rättelse: Gah! *Slår mig för pannan* När orden ramlade rätt i huvudet insåg jag förstås att jag alldeles blandat ihop det! "Originaldikten" var ju inte alls Aspenströms utan Ekelöfs rader: "Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig". De råkade i mitt minne beblanda sig med Aspenströms rad: "Ibland är jag inne i staden, ibland är staden inne i mig". Ingen av dem passade egentligen till det jag skrev, men de blev tillsammans inspirerande ändå! :-)

Så kommer rader in i huvudet hela tiden,

rader som passar så bra till det som passerar...

Jag är inte full av citat. Jag kan några stycken, men de är mest ur dikter, eftersom jag nu inte är någon stor omläsare. Jag önskar att jag vore flitigare med penna och anteckningsbok, eller i alla fall med penna, när jag läser. Då skulle mer finnas kvar i mig. (Finns det platta pennor, som man kan ha som bokmärke?)

Jo, några barnböcker har ju fastnat de senaste åren (känner du igen dem?):
"Murre svart sprang fort som blixten, tills han mötte vännen Sixten"
"Och vinden suckade och ven, i skogens alla mörka trän"
"Äsch, jag har pengar lite varstans. Rätt som det är så hittar jag en tia!"
"Sen säger pappa: lejon finns inte ofta i garderober."

Fast såhär års ringer andra rader:

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken
att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken

och

Nu är den dystra höst utbruten
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten
och löjtnantsgapet gulnat står.

What´s in a name?

Bloggnamnet har faktiskt en förklaring (förutom det faktum att jag uppenbarligen gillar lite kryptiska/fåniga namn som verkar intressantare än de är). Det är ett internskämt från min ljuva ungdomstid när jag läste littvet. Ärligt talat är det väl en av de få sakerna jag minns tydligt från den kursen, så jag tyckte att det kunde få symbolisera en nystart på mitt sedan alltför länge slumrande litteraturengagemang.

Själva skämtet? Det är en liten travesti på en Gunnar Björling-dikt:

Snön och som på en skogsstig
vit
i rymd ett sus
och här
och för en timme sedan
och tassande en liten ljusbrun hund
och som stjärnor blänker täckta lyktors ljus
snart ökar blott i rymden stormvinds brus
snön och som på en skogsstig
vit.

Björling var en stor favorit just då, när jag var nitton och ville vara djup och gåtfull.
Nu är jag snart 34 - vad vill jag vara nu? Hm, anonym blogg med litterära referenser i rubrikerna...