Jag har brukat säga att jag är stresstålig. Vad i h-e menade jag med det egentligen? Jag tål ju ingenting! Jag klarar inte av när jag förväntas hantera massa saker samtidigt, blir stel och gråtfärdig när energin och tiden inte räcker till en bråkdel av alla måsten. Det som jag kallade min stresstålighet tidigare var nog bara en sorts brist på ambition. Varför jobba ihjäl sig, liksom? Varför springa när man kan gå? Varför sträva när man kan nöja sig? Tao enligt Puh var min lilla bibel.
Nu är stressen helt annorlunda. Nu sätter min sengångarattityd mig ständigt i klistret och stressen handlar om att jag verkligen inte borde vara sådär lugn som jag tenderar att vara, jag borde vara mer i farten, få ändan ur vagnen, vara mer företagsam, snabbare - och lite slarvigare, för nogrannhet tar tid!
Och ändå, någonstans inom mig, inte ens så djupt inom mig utan ganska tydligt medvetet, så vet jag ju att det är bra för hälsan att ha en lugn personlighet. Det borde vara det, tycker jag i alla fall. "Ingen tackar dig om du stressar ihjäl dig!". Fast, jo. Dagens samhälle tackar och bockar och krusar något alldeles förfärligt för folk som stressar åtminstone halvt ihjäl sig. För att parafrasera Werner Aspenström: Jag är hemma i denna tid, men denna tid är inte hemma i mig. Eller som Sigbjörn Obstfelder skrev: "Jeg er vist kommet på en feil klode! Her er så underligt…"
--- --- ---
Och när jag letar efter originaldikten av Aspenström, den om hur han går som en älg på Stockholms gator, så hittar jag dikten som satt på min studentvägg:
Projekt
Lyssna en stund på dem som ropar "måste".
Avbryt dem sedan.
Lyssna en stund på dem som ropar "ingen måste".
Avbryt dem sedan.
Stå en stund på det som är "botten i alla".
Fall sedan i det bottenlösa.
Jag ska nog skriva ut och sätta upp den igen. Påminns i hjärteroten om varför jag är så fäst vid W. A.
Lyssna en stund på dem som ropar "måste".
Avbryt dem sedan.
Lyssna en stund på dem som ropar "ingen måste".
Avbryt dem sedan.
Stå en stund på det som är "botten i alla".
Fall sedan i det bottenlösa.
Jag ska nog skriva ut och sätta upp den igen. Påminns i hjärteroten om varför jag är så fäst vid W. A.
--- --- ---
Rättelse: Gah! *Slår mig för pannan* När orden ramlade rätt i huvudet insåg jag förstås att jag alldeles blandat ihop det! "Originaldikten" var ju inte alls Aspenströms utan Ekelöfs rader: "Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig". De råkade i mitt minne beblanda sig med Aspenströms rad: "Ibland är jag inne i staden, ibland är staden inne i mig". Ingen av dem passade egentligen till det jag skrev, men de blev tillsammans inspirerande ändå! :-)
You coulda fooled me! ;-)
SvaraRaderaAnnars verkar vi lida av ungefär samma problem. En del av min terapi nu går ut på att inte bara dega mållöst, utan att verkligen välja mina degstunder. I stället för att i efterhand upptäcka att jag förslösat en hel kväll med att göra nada (och bli stressad av det), ska jag sätta ner baken i soffan och säga "Här sitter jag, för jag har valt det!"
Och det funkar faktiskt.
Den andra sidan av myntet är att jag också ska välja att göra saker ... Betydligt svårare. Och enligt min terapeut är det inte okänt men lite ovanligare att få kvinnor att börja plocka sig fram genom hemnet än att få dem att sluta.
Man känner sig åtminstone unik!