När man skjuter arbetare

Med precis rätt röst och tonläge läser Gunilla Nyroos Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. En fantastiskt fin uppläsning, helt enkelt, som bara blir bättre av att man ibland hör henne vända blad i boken!

Berättelsen kretsar kring Hilma, en klok och duktig flicka som i tjugotalets Sverige ramlar in i en stormig ungdomsförälskelse och sedan döms (eller dömer sig själv) till ett förskräckligt äktenskap. Hilmas liv och öde spelas hela tiden upp mot en fond av händelser i samhället omkring henne, vilket gör romanen till en av dessa berättelser om människor av kött och blod som ger liv åt historien, som får en att leva sig in i och minnas förhållanden man själv inte upplevt.

Den här berättelsen berör. Den vrider om och ger mig ont i magen. Jag skakar på huvudet, lutar det i händerna - nej, nej, det får inte, kan inte... Hilmas öde är föga avundsvärt, men så viktigt att berätta. Alla borde läsa den här boken. Den berättar inte bara historien om ett gripande människoöde utan också historierna om alla de faktorer som kom att påveka denna människas liv. Om sträng gudstro på gränsen till självutplåning, om kroppsarbetets tillfredsställelse, om synd och skam, om överhet och underklass, om försakelse och uppoffring, om sinnessjukdom i en tid då inga effektiva mediciner fanns, om klasskamp men också om stoltheten i att veta sin plats och med jämnmod göra det som förväntas av en.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om Hilma, som borde fått det så mycket bättre, som trycks ner så av tradition och religion och klasskomplex. Ibland blir jag uppriktigt förannad på henne. Vilket dårskap att gå med på dessa villkor! Hon borde kunnat säga nej, ta sig ur i tid när tillfälle bjöds och besparat sig själv lidande och bitterhet. Inte byggdes kvinnlig frigörelse på den här typen av uppoffringar! Är hon en beundransvärd stark kvinna eller en fegis som trampar på i invanda mönster och lever martyrliv för att hon vägrar tänka själv? Antagligen är hon både och.

Glasfåglarna och Mosippan

Jag lyssnade på en författaruppläsning av Glasfåglarna. Eftersom texten är väldigt talspråklig lämpar den sig väl för uppläsning och Elsie Johansson kan sin berättelse i hjärtat, det hörs. Jag föredrar verkligen författaruppläsningar framför skådespelarinläsningar (med lysande undantag, naturligtvis). Det flyter så bra, man tänker inte alls på uppläsaren. Eller så tillför berättarrösten en djupare förståelse för texten, en lättare avkodning, en tolkningshjälp.

Nu är inte just den här boken särskilt svårtolkad, men jag kan tänka mig att tonen kunde ha blivit en annan om jag läst den själv, och det hade varit synd. Fortsättningen, Mosippan, lånade jag i bokform eftersom ljudboken inte fanns inne just då. Men eftersom jag hade lyssnat på första delen så följde rösten med mig även i den andra delen, så att också den på sätt och vis blev författaruppläst, fast i mitt huvud. Jag visste hur mamman skrattade, hur de dialektala orden skulle uttalas och hur Nancys lite buttra kommentarer lät.

Berättelserna kretsar kring Nancy, som i första boken är 13-14 år och i den andra 16-17. Hon lever under fattiga förhållanden på landsbygden i Uppland (tror jag att det är) och ägnar mycket av sin tid åt att fundera på och gissa sig till vad andra tycker och tänker om henne och hennes familj. Hon tycker sig veta att de, Tå-Pelles, är en visa på bygden: uttittade, skambefläckade, nedvärderade. Vi får inte så mycket till bevis för att det faktiskt är så som bybor och kamrater ser på familjen, men Nancy är ändå övertygad. Det blir viktigt att hålla ihop, att inte tappa i stolthet, att inte skämma ut sig ännu mer. I den andra boken märker man också hur mindervärdeskomplexet påverkar självbilden; är det inte larvigt att hon går hemma och studerar, hon som är så gammal? Vem tror hon att hon är? Den självömkande storasystern Betty, som tidigt fastnat i livet med barn hon inte vill ha och en man hon aldrivg varit kär i, hjälper henne förstås på traven med anklagelser och missunnsamhet. Men ändå känns det som om självbilden främst målas upp av Nancy själv. Och så är det väl ofta i verkliga livet.

Glasfåglarna har en mer sammanhållen intrig, med en sorts gåta som ska lösas kring den andra storasystern, medan Mosippan mest kretsar kring Nancys inre och yttre mognad och rörelse bort från barndomen, bort från föräldrahemmet (fast hon fortfarande bor hemma) samt drömmen om ett annat liv, ett bättre liv, en värdighet. Böckerna är inte omtumlande eller nyskapande. De passar in i den svenska arbetarlitteraturtraditionen och ger en levande bild av 30/40-talets Sverige på landsbygden, och av en ung flickas grubblerier och drömmar. (De senare, ska tilläggas, känns mer allmängiltiga än 40-tal, Sverige, landsbygd.)

Återigen, som med Mig äger ingen, slås man av värmen och kärleken mellan familjemedlemmarna (nåja, inte mellan alla, men i alla fall mellan Nancy och mamman) under povra förhållanden. Jag menar inte att det är överraskande att fattiga människor älskar varandra, men det är fascinerande hur långt man kan komma med kärlek och värme, hur mycket viktigare det är än materiell standard. Och inte heller där gör jag mig några illusioner om att materiell standard inte påverkar människors känsloliv och sociala förmåga, för det händer nog alltför ofta. Och kanske blir bilden av mamman som blir så till sig av glädje för en porslinskanna med blommotiv, eller hushållets första köpeblombukett romantiserad. Jag tänker: tänk om man ändå fick glädjas så! Tänk om man kunde uppskatta små saker på det sättet! Och ändå önskar man sig ju inte armodet som är upphov till den exotiska entusiasmen.

Det här med klass och klassresor och klasstolthet och klasskam är ett intressant ämne, outtröttligt intressant och omöjligt att helt få rätsida på. Som det här med normer och sociala koder. Nancy och hennes familj känner sig bortkomna i vissa sammanhang, när "fint folk" träffas och de ojar sig över om besökare till deras hem ska tycka att det duger åt dem. Jag tror inte att de någon gång tänker på att det kan fungera på samma sätt från andra hållet: att någon "finare" skulle kunna känna sig bortkommen hos dem, inte känna till koderna, inte hänga med i jargongen, inte komma in i gemenskapen. Även en arbetargemenskap kan vara uteslutande, men det kallas ofta för stolthet, i ordets mest positiva bemärkelse. (Nu tycker jag inte att det är utmärkande i den här boken, eller att stoltheten inte är befogad, utan det var en tanke som väcktes, i.o.m. mitt eget medelklasskomplex. Det är sällan man läser om någon som med stolthet beskriver sin medelklassuppväxt, liksom. Där förlöjligas gärna radhusidyllerna.)

Sista delen i serien ska jag nog spara lite, så får det bli ett kärt återseende den dagen!

Mig äger ingen

Åsa Linderborg skriver helt utan bitterhet om sin alkoholiserade far. Vill man läsa snyft-historier om barn som far illa ska man välja en annan bok. Lilla Åsa har det inte som andra; levnadsförhållandena hos henne och pappan känns främmande, stundom otäcka, ofta tragiska. Men berättelsen gör sitt bästa för att fokusera på värmen, gemenskapen, den ömsesidiga respekten mellan far och dotter. Speciellt i slutet förstår man att boken är skriven som ett sätt att ge fadern upprättelse, att stolt visa upp honom som den han var, att låta honom bli någon i andras ögon.

Jag kan ändå inte låte bli att fundera på hur den skrevs. Om det var det här porträttet av fadern och uppväxten som kom spontant eller om Linderborg filat och fernissat bilden för att allt, precis allt ska vara möjligt att ursäkta och släta över? Eller så har hon bara förökt att hålla en dokumentär, objektiv ton och lämnar åt läsaren att förfasas, uppröras, känna empati eller annan valfri känsla. Jag gillar det, hur som helst. Det är oerhört skickligt att skriva om en på många sätt svår barndom utan att någon av personerna blir utlämnad. Inte pappan med sitt eviga drickande, inte mamman som lämnade familjen. Linderborgs egna män förekommer i berättelsen, men vi får inte veta något om vad som ledde till hennes egen skilsmässa. Personporträtten är mest noggrant tecknade av dem som redan är döda: pappa, farfar, farmor. Pappans syskon får de bitskaste kommentarerna, men hon är noga med att framhäva hur mycket de också ställde upp för sin bror och brorsdotter. På det hela taget är berättelsen balanserad.

Språket är rakt, direkt, avskalat. Hon använder några få effektfulla retoriska grepp, återkopplingar till tidigare händelser, upprepningar. Annars bara berättelsen, precis som hon minns den. För ett tag sedan läste jag Hej då allihopa av Conny Palmkvist, som också handlar om ett barn och en förälder fast på ett helt annat sätt, och störde mig en del på hur han broderade ut språket i onödiga och i situationen obegripliga liknelser. Här fanns det verkligen inget sådant utan bara det nödvändiga, för berättelsen relevanta.

Läs den!

(Och så tänker jag inte kräva av mig själv att få till snajdiga avslutningar på mina bokfunderingar här, för då blir det aldrig något skrivet!)