När man skjuter arbetare

Med precis rätt röst och tonläge läser Gunilla Nyroos Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. En fantastiskt fin uppläsning, helt enkelt, som bara blir bättre av att man ibland hör henne vända blad i boken!

Berättelsen kretsar kring Hilma, en klok och duktig flicka som i tjugotalets Sverige ramlar in i en stormig ungdomsförälskelse och sedan döms (eller dömer sig själv) till ett förskräckligt äktenskap. Hilmas liv och öde spelas hela tiden upp mot en fond av händelser i samhället omkring henne, vilket gör romanen till en av dessa berättelser om människor av kött och blod som ger liv åt historien, som får en att leva sig in i och minnas förhållanden man själv inte upplevt.

Den här berättelsen berör. Den vrider om och ger mig ont i magen. Jag skakar på huvudet, lutar det i händerna - nej, nej, det får inte, kan inte... Hilmas öde är föga avundsvärt, men så viktigt att berätta. Alla borde läsa den här boken. Den berättar inte bara historien om ett gripande människoöde utan också historierna om alla de faktorer som kom att påveka denna människas liv. Om sträng gudstro på gränsen till självutplåning, om kroppsarbetets tillfredsställelse, om synd och skam, om överhet och underklass, om försakelse och uppoffring, om sinnessjukdom i en tid då inga effektiva mediciner fanns, om klasskamp men också om stoltheten i att veta sin plats och med jämnmod göra det som förväntas av en.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om Hilma, som borde fått det så mycket bättre, som trycks ner så av tradition och religion och klasskomplex. Ibland blir jag uppriktigt förannad på henne. Vilket dårskap att gå med på dessa villkor! Hon borde kunnat säga nej, ta sig ur i tid när tillfälle bjöds och besparat sig själv lidande och bitterhet. Inte byggdes kvinnlig frigörelse på den här typen av uppoffringar! Är hon en beundransvärd stark kvinna eller en fegis som trampar på i invanda mönster och lever martyrliv för att hon vägrar tänka själv? Antagligen är hon både och.