Mina slut

Här kommer i alla fall mina slut. Jag har inte begränsat mig till böcker utan tänkt berättelser i stället. Några var faktiskt lite klurigare än jag hade tänkt mig att hitta bra exempel på.

ett abrupt slut: Äh, jag kom inte på något just nu. Återkommer.

ett utdraget slut: Cyrano de Bergerac dör otroligt långsamt. Åtminstone tyckte vi det när vi såg filmen med skolan och skulle hinna med en buss efteråt.

ett lyckligt slut: Det får bli en av mina favoriter, Hemlängtan av Michelle Magorian.

ett olyckligt slut: Här kom jag att tänka på en novell av Ivar Lo Johansson, som jag just nu glömt namnet på, där den lilla hunsade Askunge-lika statarflickan Maj, som får bo på nåder hos rika familjen, inte alls får någon prins eller något slott på slutet. Hon blir bara bitter och elak.

ett överraskande slut: Berättelsen om Pi av Yann Martel. Say no more.

ett väntat slut: Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel Garcia Marquez. Vi får veta redan i första meningen att han kommer att dö, och det gör han i slutet, men det är ändå extremt känsloladdat.

ett klibbigt slut: Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Se tidigare inlägg.

ett välavvägt slut: Filmen De andras liv av Florian Henkl von Donnersmark. Här faller man inte i sliskighetsfällan utan låter berättelsen sluta snyggt och värdigt.

ett fegt slut: Disney's filmversion av Den lilla sjöjungfrun!

ett modigt slut: Det måste ju bli Noras avsked i Ibsens Ett dockhem.

ett irriterande slut: Värddjuret av Marie Hermansson. Jag är fortfarande irriterad för att jag inte fattar.

ett perfekt slut: Jag brukar faktiskt gilla de allra flesta slut. Ett bra har Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri.

Boken eller filmen?

Lyran uppmanar oss i veckans tematrio att skriva om böcker som blivit film.

1. Den långa flykten av Richard Adams är en av mina absoluta favoriter. Därför var det med viss skepsis som jag såg den tecknade filmen. Den visade sig dock vara riktigt, riktigt bra. Scenen med aftonrodnaden som i Femmans huvud förvandlas till blod är mästerlig.(ca 8.15 in i klippet nedan) Men det är något med de brittiska rösterna som jag inte riktigt kan förlika mig med.



2. Doktor Romand av Emmanuel Carrère var en hemsk, men intressant bok. Filmen Motståndaren är inte alls dåligt gjord, men för obehaglig att stå ut med.

3. Filmen Orlando är fantastisk. När jag gjorde ett försök att lyssna på Virginia Woolfs original (tyvärr fick jag sluta pga usel uppläsning) tyckte jag mycket om texten också, och förstod ännu tydligare hur otroligt välgjord filmen är. Ansiktsuttryck som beskrivs i romanen är så på pricken i filmen! Jag ska verkligen ta mig för att läsa den ordentligt.