Könsrollsfällor i barnböcker: kläder som könskod

En bieffekt av att neutrala figurer ofta uppfattas som manliga är att flickor och kvinnor i bilderböcker tröttsamt ofta kläs upp i kjolar eller klänningar och den till synes obligatoriska rosetten i håret. Jo, så ser väl flickor ut ibland, men oftare på femtiotalet än idag. Nu tycker jag inte att det är något fel i att flickor kan ha klänningar (om de tillåts leka i dem) eller hårprydnader, men det irriterar att könet nödvändigtvis måste markeras. Det blir ytterligare ett bevis för att en människa är en man om den inte har synliga attribut som visar på motsatsen. Jag menar, ofta framgår könet på figuren ändå av berättelsen, om det nu ska vara så viktigt. Då kan väl en bilderboksflicka få ha jeans, keps och kort hår någon gång i alla fall? Eller är hon inte längre flicka då?

Ett intressant exempel tycker jag är Godnatt alla djur av Lena Arro med bilder av Catarina Kruusval. (Kruusval har även skrivit och tecknat Ellen-böckerna.) De två barnen som ska tälta i berättelsen kallas Bubblan och Pärlan. Bubblan har kort hår, jeans, tröja, mössa, gympaskor och Pärlan har tofsar, tunika, tights och skor med spänne. Bubblan är den aktive i historien: lyser med ficklampan och lugnar Pärlan som hela tiden hör konstiga ljud, förklarar vilka djur som kommer och varför de vill komma in i tältet. Så visst skulle man kunna säga att det här är en klassiskt könsrollskonservativ berättelse både i ord och bild? Det lustiga är bara att texten inte ger några personliga pronomen på barnen förrän på allra sista sidan! Som vuxen läsare tycker man sig snabbt känna igen upplägget "flicka och pojke på äventyr", ett koncept som ska garantera igenkänning för alla och som vi sett i otaliga böcker, filmer och julkalendrar genom åren, och så könsbestämmer vi barnen utan eftertanke. Inte så många pojkar klär sig som Pärlan (även om det naturligtvis också går an), men ganska många flickor klär sig som Bubblan. Varför skulle det inte kunna vara en berättelse om två flickor som ska tälta? Namnen i sig är ju inte alls könskodade. Bara för att de ser olika ut drar vi omedelbart slutsatsen att de är av olika kön, men de kanske bara har olika klädsmak? Det skulle mycket väl kunnat vara från min egen barndom, när jag och granntjejen tältade på vår baksida - vi var ungefär så olika. Nu smyger det sig in ett "han" i allra sista meningen, men det skulle man som högläsare kunna hoppa över, om man vill trotsa Kruusvals könssereotyper (som tyvärr syns lite även i hennes andra böcker, som vi trots det läser ofta).

Det här med tjejattribut är lyckligtvis inte regel i nyutkomna svenska bilderböcker. Pija Lindenbaums Gittan har t.ex. alltid byxor.

Könsrollsfällor i barnböcker: Pojken som norm

Har du börjat berätta en historia för ett barn någon gång, om t.ex. en hund, och automatiskt, utan vidare eftertanke kallat hunden för "han"? Krävs det inte en medveten tanke för att göra den till en tik i stället? På samma sätt känns det som om många barnboksförfattare i första hand fantiserar kring pojkar och män när de skapar sina berättelser. Det finns naturligtvis massor av böcker om flickor, men ofta är de manliga figurerna/personerna i majoritet. Kan någon t.ex. komma på ett exempel på ett litterärt kompisgäng med en eller två pojkar och ett flertal flickor? Trion Pippi-Tommy-Annika är det enda exemplet jag kommer på. Astrid Lindgrens bullerbybarn utgörs också visserligen av fyra flickor och tre pojkar, men lilla Kerstin är ju inte precis en i gänget. Vanligare då är att en eller ett par flickor liksom har tillstånd att vara med pojkarna.

Vissa författare, som t.ex. Barbro Lindgren och Jan Lööf, har själva sagt att de hellre skriver om pojkar för att det är roligare (med reservation för att de inte använde exakt odret roligare, men något i den stilen). Jag tycker att det är ett märkligt argument, eftersom en flickkaraktär rimligtvis borde kunna göra, säga och tänka detsamma som en pojkkaraktär, men kanske hämmar flickkönet författarens fantasi? Sorgligt i så fall, tycker jag.

Det finns också en tendens hos läsare att tolka könlösa djur, människor eller andra figurer främst som män eller pojkar, i alla fall om de befinner sig i en neutral miljö och inte gör något som direkt tolkas som ett flickbeteende. Ta t.ex. Lena Landströms fina berättelser om en strand befolkad av flodhästar (En flodhästsaga, Småflodhästarnas äventyr, De nya flodhästarna). Där finns flodhästmadammen, som av namnet att döma är av uppenbart honkön, men alla de övriga flodhästarna är naket könlösa. Småflodhästarna är tre ungar, som alltid omnämns i plural och därför aldrig får några personliga pronomen. En nykommen unge kallas bara "den nya flodhästungen" och förblir även den könlös berättelsen igenom. Ändå är det så lätt att bara se fyra flodhästpojkar, så lätt att peka på bilden och tillägga "Titta vad han gör! Dyker från trampolinen!".

Vill vi ge våra barn, söner som döttrar, bilden av att en varelse som regel är en man, om inget antyder motsatsen? Själv kämpar jag både mot mina egna alltför snabba könsbestämningar och försöker att ifrågasätta fyraåringens tendens att se pojkar och hankön i det mesta. (T.ex. har han väldigt svårt att acceptera att dinosaurier också är flickor. Ja, kanske långhalsarna eller en och annan stegosaurus, men inte köttätarna! Vi får ta och låna boken om Tyra vid nästa biblioteksbesök.)

Hur gör du?

Akta dig för könsrollsfällorna!

Nu har diskussionen med Vixxtoria fått mig att vilja skriva så mycket om könsroller i barnböcker att jag får göra det till en hel serie inlägg, för att det inte ska bli för långt. Det är något av ett favoritämne! Jag borde kanske läsa på lite mer fört, t.ex. den här boken, men nu blir det i stället mina högst personliga iakttagelser och funderingar.

Jag tänkte att jag skulle skriva om:
- mannen som norm
- könskodade kläder
- stereotypa djur
- vuxna i barnböcker
- vad pojkarna missar

Kanske blir det något mer och kanske blir det inte i den ordningen, men har jag nu sagt att jag ska skriva om allt detta så får jag ta och göra det också, även om det tar en liten stund.

Pirater och prinsessor

Jag klistrar in ett inlägg från min gamla blogg, som ett tillägg till Vixxtorias resonemang kring Alfons och Milla.

---
Idag är det maskerad på dagis och jag satt uppe halva natten och sydde en pirathatt. Det var riktigt kul att sy, men barnets entusiasm motsvarade på intet sätt ansträngningen: han ville inte ha den på sig. Man kan ju tycka att jag kunde haft bättre framförhållning och beställt en hatt på nätet, men det är liksom meningslöst att fråga fyraåringen vad han vill klä ut sig till för tidigt, för då hinner han ändra sig. Och har han väl ändrat sig är det inget att göra åt. Nu ville han alltså vara pirat, en idé som väcktes av att vi läste Pirater och prinsessor av Maria Jönsson och Lotta Olsson Anderberg. Den handlar om en tjej som gärna vill vara prinsessa på maskeraden, men eftersom mamman inte kan sy så får hon vara pirat, som vanligt. Naturligtvis upptäcker hon att det är roligare att vara pirat, fast alla andra tjejer på kalaset är prinsessor. Sensmoralen är att det är roligast att skilja sig från mängden - när alla andra också vill vara pirater på nästa kalas är det inte lika kul längre.

Den här boken har tidigare stått med på min lista över bra könsrollsutmanande böcker, men jag måste verkligen ta bort den därifrån. Nu är väl iofs fyraåringen lite för liten för att förstå alla vändningar i berättelsen, men det enda han uppfattar är ju att pirater är bättre än prinsessor. Boken börjar med att slå fast hur en flicka ska vara, och gör tydligt vad som är avvikande:
"Så blev det pirat, för pirat blir det jämt.
Pirat! Ni kan tänka er själva.
En flicka ska vara prinsessa bestämt,
och annars dansös eller älva."
Det här sättet att berätta en historia på är ju inte ett dugg könsrollsutmanande, snarare tvärtom. Här blir barnet serverat en "sanning" som hen kanske inte ens har tänkt själv, och får en tydlig vink om att berättelsen handlar om något onormalt. En lektion i könsroller, helt enkelt! Det finns liknande berättelser i Bamse, där historien börjar med att t.ex. tomten säger att flickor inte kan köra slädar, för det har de aldrig gjort, för att senare bli överbevisad. Tanken är ju att förespråka jämställdhet, men i stället han man gjort jämställdheten till något udda. Konceptet passar kanske bra om man ska utmana tänkandet hos en fyrtiotalist, som tagit könsroller för givet i hela sitt liv, men barnet lyssnar och lär: flickor ska vara prinsessor, flickor kan inte köra slädar, och sen finns det undantag.

Irriterande med Pirater och prinsessor är också att huvudpersonen inte gillar sin egen kostym förrän hon fått den bekräftad av Per, "den snyggaste killen i klassen". Tjejens egen vilja att vara utklädd till prinsessa är därmed fel. Det spelar ingen roll att hon själv inte gillar sin kostym, att gummibandet kliar och att mamman avfärdat hennes prinsessdröm med "det kan du glömma", eftersom detta uppenbarligen är vad som krävs för att bli omtyckt av Per. Tillsammans skrattar de åt prinsesskonformiteten och väcker irritation och avund hos de andra tjejerna. Att Per är utklädd till cowboy, precis som de andra killarna på festen, kommenteras däremot inte. Tydligen är det bara fel att fastna i den kvinnliga könsrollen. De prinsessklädda tjejerna framställs som malliga, tillgjorda, missunnsamma och pimpinätta - en riktig nidbild av flickighet.
"Kalaset kom givetvis av sig en del,
men alla fick lära sig detta:
Pirater är rätt och prinsessor är fel!
Och mammor som min är de rätta."
På nästa kalas ser vi hur alla tjejer klätt ut sig till pirater. Inte för att det verkade roligt eller för att de ville, utan för att det tydligen var "rätt" just nu. Modellposerna och blundögonen visar att det fortfarande handlar om en uppvisning. (Den j-a bilden vill inte hamna rätt!)

Det enda positiva med den här boken är att den visar en bild av en vuxen kvinna, t.om. en mamma, som sitter och tar igen sig i en fåtölj och löser korsord i stället för att laga mat, städa eller andra hushållsaktiviteter som mammor i barnböcker vanligtvis ägnar sig åt.