Alldeles, alldeles betagen

Det skulle kunna vara så att jag just har läst världens bästa bok. Jag borde egentligen inte skriva det, för då kommer kanske den som läser detta och sedan läser boken att ha alldeles för höga förväntningar på den. Fast jag skulle säga att den klarar höga förväntningar.

Boken som har tagit mig med storm är Kärlekens historia av Nicole Krauss. Den är så välkomponerad, så vemodig, så... äh, orden låter futtiga. Man vill liksom bara krama den!

Kärlekens historia är en berättelse om kärlek, ensamhet, överlevnad - eller sammantaget, om att överleva utan den man älskar. Samtidigt handlar den om författarskap och litteratur, om att uttrycka sin kärlek och saknad, eller att inte kunna det.

Ju mer jag tänker på den här berättelsen desto större blir den. Jag vet inte om jag vill prata för mycket om den än - den ligger ännu lite för nära, behöver bearbetas mer.

Jag grämer mig lite över att jag inte minns hur boken hamnade hamnade hos mig. Jag hittade den i bokhyllan, efter att jag tänkt att jag skulle läsa den. Har jag fått den av någon? Har jag köpt den och sedan glömt den? Jag har nog koll på hur jag har fått tag på nästan varenda bok i min bokhylla, men inte just denna!

Om stress, eller varför jag skriver och läser så lite

Malinka skriver idag om stress, och eftersom jag kände igen mig så mycket i det hon skrev och faktiskt tidigare idag tänkt på just detta så försökte jag plita ner mina tankar.

Jag har brukat säga att jag är stresstålig. Vad i h-e menade jag med det egentligen? Jag tål ju ingenting! Jag klarar inte av när jag förväntas hantera massa saker samtidigt, blir stel och gråtfärdig när energin och tiden inte räcker till en bråkdel av alla måsten. Det som jag kallade min stresstålighet tidigare var nog bara en sorts brist på ambition. Varför jobba ihjäl sig, liksom? Varför springa när man kan gå? Varför sträva när man kan nöja sig? Tao enligt Puh var min lilla bibel.

Nu är stressen helt annorlunda. Nu sätter min sengångarattityd mig ständigt i klistret och stressen handlar om att jag verkligen inte borde vara sådär lugn som jag tenderar att vara, jag borde vara mer i farten, få ändan ur vagnen, vara mer företagsam, snabbare - och lite slarvigare, för nogrannhet tar tid!

Och ändå, någonstans inom mig, inte ens så djupt inom mig utan ganska tydligt medvetet, så vet jag ju att det är bra för hälsan att ha en lugn personlighet. Det borde vara det, tycker jag i alla fall. "Ingen tackar dig om du stressar ihjäl dig!". Fast, jo. Dagens samhälle tackar och bockar och krusar något alldeles förfärligt för folk som stressar åtminstone halvt ihjäl sig. För att parafrasera Werner Aspenström: Jag är hemma i denna tid, men denna tid är inte hemma i mig. Eller som Sigbjörn Obstfelder skrev: "Jeg er vist kommet på en feil klode! Her er så underligt…"

--- --- ---

Och när jag letar efter originaldikten av Aspenström, den om hur han går som en älg på Stockholms gator, så hittar jag dikten som satt på min studentvägg:

Projekt

Lyssna en stund på dem som ropar "måste".
Avbryt dem sedan.

Lyssna en stund på dem som ropar "ingen måste".
Avbryt dem sedan.

Stå en stund på det som är "botten i alla".
Fall sedan i det bottenlösa.

Jag ska nog skriva ut och sätta upp den igen. Påminns i hjärteroten om varför jag är så fäst vid W. A.

--- --- ---

Rättelse: Gah! *Slår mig för pannan* När orden ramlade rätt i huvudet insåg jag förstås att jag alldeles blandat ihop det! "Originaldikten" var ju inte alls Aspenströms utan Ekelöfs rader: "Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig". De råkade i mitt minne beblanda sig med Aspenströms rad: "Ibland är jag inne i staden, ibland är staden inne i mig". Ingen av dem passade egentligen till det jag skrev, men de blev tillsammans inspirerande ändå! :-)

När man skjuter arbetare

Med precis rätt röst och tonläge läser Gunilla Nyroos Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. En fantastiskt fin uppläsning, helt enkelt, som bara blir bättre av att man ibland hör henne vända blad i boken!

Berättelsen kretsar kring Hilma, en klok och duktig flicka som i tjugotalets Sverige ramlar in i en stormig ungdomsförälskelse och sedan döms (eller dömer sig själv) till ett förskräckligt äktenskap. Hilmas liv och öde spelas hela tiden upp mot en fond av händelser i samhället omkring henne, vilket gör romanen till en av dessa berättelser om människor av kött och blod som ger liv åt historien, som får en att leva sig in i och minnas förhållanden man själv inte upplevt.

Den här berättelsen berör. Den vrider om och ger mig ont i magen. Jag skakar på huvudet, lutar det i händerna - nej, nej, det får inte, kan inte... Hilmas öde är föga avundsvärt, men så viktigt att berätta. Alla borde läsa den här boken. Den berättar inte bara historien om ett gripande människoöde utan också historierna om alla de faktorer som kom att påveka denna människas liv. Om sträng gudstro på gränsen till självutplåning, om kroppsarbetets tillfredsställelse, om synd och skam, om överhet och underklass, om försakelse och uppoffring, om sinnessjukdom i en tid då inga effektiva mediciner fanns, om klasskamp men också om stoltheten i att veta sin plats och med jämnmod göra det som förväntas av en.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om Hilma, som borde fått det så mycket bättre, som trycks ner så av tradition och religion och klasskomplex. Ibland blir jag uppriktigt förannad på henne. Vilket dårskap att gå med på dessa villkor! Hon borde kunnat säga nej, ta sig ur i tid när tillfälle bjöds och besparat sig själv lidande och bitterhet. Inte byggdes kvinnlig frigörelse på den här typen av uppoffringar! Är hon en beundransvärd stark kvinna eller en fegis som trampar på i invanda mönster och lever martyrliv för att hon vägrar tänka själv? Antagligen är hon både och.

Everything is illuminated

Jag har utmanat mig själv lite och lyssnat på en uppläsning av Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag är jätteglad att jag kom på den idén! Fördelarna med att inte läsa en översättning har jag redan gått in på, och jag tycker också att uppläsningen (av Scott Shina och Jeff Woodman) var alldeles lysande. De visste verkligen vad de läste, ändrade ton genom berättelsens gång när så krävdes, dramatiserade precis lagom. Ahhh... härligt! Jag såg att den fanns i en annan inläst engelsk version, men jag vill verkligen (utan att känna till kvalitén på den andra) rekommendera denna!

Jag har tidigare läst Extremt högt och otroligt nära, och gillade den mycket. (Undrar förresten om den finns som ljudbok och hur de då läser bokens bilder eller sidorna med text skriven så tätt att den skrivs över sig själv och man inte ser vad där står.) Förväntningarna var således höga när jag började lyssna på Everything is illuminated, och de infriades definitivt. Jag kommer inte att kunna göra boken rättvisa här, känner jag, men jag ger er några kommentarer i alla fall.

Boken presenterar två berättelser, eller tre, eller en, beroende på hur man ser det:

Författaren, dvs Foer, reser runt på den ukrainska landsbygden, tillsammans med USA-älskande ukrainaren Alex som guide och dennes, enligt egen utsago blinde, farfar som chaufför. De letar efter byn Trachimbrod, varifrån Foers farfar ska ha flytt. Dessa partier är författade av Alex, på en högst personlig engelska, full av felaktigheter och oändliga försök att uttrycka sig tjusigt på ett språk som han bara nästan behärskar. När någon sover, t.ex., skriver han antingen "he reposed" eller "he manufactured z:s". :-)

Reseskildringen varvas med författarens text om byn Trachimbrod i slutet av 1700-talet: en härlig skröna med färgstarka personporträtt och fantastiska inslag.

Utöver detta får vi läsa brev från Alex till Foer. Författaren skickar honom delar av sin text och han kommenterar den, berättar om sig själv och sitt liv och bifogar sin version av deras gemensamma resa. Vi får aldrig läsa Foers brev till Alex, men vi förstår av Alex svar att han önskar åtskilliga korrigeringar, både av Alex vildvuxna språk och av episoder i reseberättelsen som får honom själv att framstå som löjlig.

Jag älskar den här boken! Formen, berättelserna, de olika stilarna, humorn, blandningen av plumpt och poetiskt, det faktum att jag både skrattade och grät till den. Ett tag tänkte jag mycket på hur den riskerade att måla en riktigt klychig bild av öststatsmänniskor som burdusa profitörer som inte förstår hur löjliga de verkar i sina försök att verka väst-influerade. Sedan framkommer det mer och mer att det är Alex själv framställer sig så, för att vara rolig.

Jag skrev nyligen att jag inte är någon stor omläsare, men den här boken måste jag definitivt läsa om!

Är det förresten någon som har sett filmen? Har den ens visats i Sverige?

Omläsning

Veckans tematrio hos Lyran handlar om omläsning: Berätta om 3 böcker/texter/serier du läser om och om igen. Jag är inte någon stor omläsare, eftersom jag läser ganska långsamt, men några favoriter har i alla fall fått mer än en omläsning:

Hemlängtan av Michelle Magorian måste självklart komma först. Jag var kanske 10-11 första gången jag läste och älskade den. Sedan kunde jag plocka fram den för att läsa någon riktigt bra scen, en liten bit in i boken, bara för att fullständigt fastna och bara stoppas av bakre pärmen.

Den långa flykten av Richard Adams läste jag också i 11-12årsåldern första gången. Det var pappa som rekommenderade mig den och jag minns att den låg i bakrutan på bilen länge, länge när jag fastnade i de första kapitlen. När jag väl kom in i den var jag som förtrollad och det slutade (märkligt nog) med att jag skaffade en kanin. Vid omläsningarna har jag nog hoppat över El-ahrairah-sagorna ibland, men själva äventyret är i en klass helt för sig själv. Åh, jag längtar efter den nu när jag skriver! Senaste omläsningen var när jag läste den högt för maken, vilket måste ha varit 6-7 år sedan. Den tecknade filmen har jag iofs sett sedan dess, och den är faktiskt riktigt bra, på ett sätt som ju filmade favoritböcker sällan är.

Quinnan och Doktor Dreuf av Mare Kandre, som jag ju har nämnt tidigare, får knipa tredjeplatsen. Den är ett lyckopiller! Ett tag hade jag planer på att göra den till ett teatermanus, så då läste jag den om och om igen. (Nu har visst någon annan gjort det!)