Läsning om läsning om läsning...

...det är vad du ägnar dig åt just nu! (Och när du läste föregående mening blev det t.o.m. läsning om läsning om läsning om läsning!) Just nu läser jag två böcker om läsning. Den ena är Daniel Pennacs lilla Som en roman. Den har några år på nacken nu, och jag undrar om jag inte borde ha läst den tidigare? Jag menar, den borde i något sammanhang åtminstone ha funnits med på en lista med böcker jag förväntades läsa. Den är skriven i en tid när TVn och freestylen är romanläsandets största konkurrenter om ungdomars uppmärksamhet. Föräldrarna till en tonårspojke står rådvilla: varför vill han inte läsa? Vi som kämpat för att han ska älska litteratur! Modersmålsläraren i skolan väcker läslusten i en "hopplös" klass genom att läsa högt för dem. Läroplanen får vänta.

Boken väcker många tankar, dels eftersom jag jobbar i skolvärlden, men mest eftersom jag har två söner som en gång ska bli tonåringar men som än så länge älskar böcker. Jag är så nyfiken på hur det blir sedan. Kommer de att hitta läslusten eller inte? Hur kommer jag att reagera om de inte alls gör det? Kan jag verkligen låta bli att vara överentusiastisk när det gäller läsningen, så att de får känna att det sker på deras egna villkor? En sak som Pennac tar upp är att när han var barn sågs läsning som något onyttigt; man kunde förstöra ögonen och man skulle hellre leka ute än sitta med näsan i böckerna. Läsförbudet gjorde förstås läsningen än mer spännande! Jag minns faktiskt liknande episoder från min barndom, där jag smygläste i baksätet på bilen, fast mamma tyckte att det var viktigt att titta ut. När som helst kunde läsningen avbrytas av ett geografi-förhör: Jaha, var är vi nu då? Men, det vet du väl! Märkte du inte att vi precis åkte igenom Norrköping!? (På den tiden gick E4:an genom städerna.) Vad ska jag hitta på för att mina söner ska uppleva läsandet som nägot förbjudet och spännande?

I bilen lyssnar jag samtidigt på när Rakel Molin läser Drottningen vänder blad av Alan Bennett. Jag är en stor beundrare av Rakel Molins imiationer i Public service i P1, men den här inläsningen funkar inte alls. Hon läser hela boken, och drottningens tankar i synnerhet, med någon sorts snobbig, ironisk röst som förstör en hel del av det som verkar vara charmen med den här berättelsen. Inte sällan faller hon in i Gudrun Schyman-rösten, och det passar riktigt dåligt. Sedan är det nästan outhärdligt med till synes välartikulerade uttal som exv "träd-gården". Nä, jag står ut eftersom den bara är tre skivor lång och efterson jag tycker att jag kan omformulera det hela inne i huvudet till den ton som jag själv vill ha. Berättelsen är bedårande och intressant. Precis som Pennac väcker den tankar om litteraturens samverkan med sina läsare. Jag får återkomma till dessa tankar en annan gång!

P.S. För halvannat år sedan hade Lyran en tematrio som handlade om läsning om läsning. Där finns många boktips om man gillar att läsa om andra som läser!

På besök i det självkritiska berättarjaget

En sak jag gillar med att lyssna på ljudböcker är att valet av titel oftast blir så slumpmässigt. Utbudet av ljudböcker på biblioteket är kraftigt begränsat, men därmed också överblickbart. Några hyllplan tittar jag snabbt igenom och blicken letar febrilt efter icke-deckare. Där är utbudet naturligtvis ännu mindre. Jag tar det som finns, det jag råkar hitta. Det kan ibland vara just det jag letar efter, men oftare är det något jag inte alls hade tänkt mig. Mina andra källor till ljudböcker är min pappa och min svärfar. Båda är med i en ljudbokklubb som gör att de aldrig behöver handla julklappar utan bara plocka någon mer eller mindre lämplig bok ur hyllan och paketera. Ingen av dem har väl stenkoll på vad jag gillar. Ibland får jag något riktigt bra, ibland slår de till med Liza Marklund.

En av de senaste ljudböckerna jag lyssnat på härstammar från pappas bokhylla, men jag plockade med mig den själv. Jag minns inte om det var för att pappa rekommenderade den eller för att det var den enda som inte var en deckare. Hur som helst så började jag lyssna på den utan att minnas vad den skulle handla om, utan att läsa på baksidan. Jag gillar när det blir så! Utan förväntningar ökar chanserna att bli positivt överraskad. Dessutom får man en ärlig chans att bilda sig en egen uppfattning om berättelsen i stället för att redan från början ha en baksidestolkning av typen "en berättelse om en man som i sökandet efter en skatt finner sig själv" i bakhuvudet. Jag lyssnar på ljudböcker när jag kör bil och då har jag lägligt nog inte heller möjligheten att snegla på baksidestexten i efterhand.

När jag började lyssna på Jag minns att jag sprang av Ron McLarty visste jag alltså inte vart den skulle ta mig. Den allra första biten var seg, tyckte jag. Huvudpersonen Smithy är en loj, miserabel och överviktig alhoholist som förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Han är full när han besöker dem på akuten och får lägesrapporten av läkarna, han är full på begravningen. Mer upplyftande berättelser har man ju hört. Historien fångade mig inte, men eftersom skivan ändå satt kvar i bilstereon när jag åkte till jobbet så fortsatte jag att lyssna. Och tur var väl det, för berättesen utvecklades naturligtvis och fick helt andra vändningar än jag först hade kunnat tro. Jag började gilla att ha Smithy Ide som reskamrat, så pass mycket att jag hälsade på honom när jag satte mig i bilen och verkligen saknade honom när boken var slut. Jag vill inte berätta för mycket vad den handlar om, för jag tycker att det är en sån där historia som ska falla över en i små bitar, lite i taget, annars tappar den sin största tjusningskraft.

Berättelsen är skriven i jagform och Smithy växlar mellan att berätta om något som hänt alldeles nyss och om saker som hände under hans uppväxt. Den påminner mig om Ut och stjäla hästar i upplägget och i tonen, men det kan också bero på att Torsten Wahlund och Rolf Lassgård låter ganska lika på rösten!

Något som jag tänkte på under lyssningen är hur väl McLarty har skildrat det förakt som Smithy hyser för sig själv. Han ursäktar sig i berättelsen, lägger gärna till "sa jag, dumt" efter sina egna uttalanden och återkommer ständigt till sin tafatthet, sina kroppsliga brister och hur han tycker synd om människor runt honom som måste stå ut med att se dem. Själv verkar han tycka om alla han möter, han ser det vackra och goda och får utan att egentligen säga eller göra något alls folk att öppna sig för honom. I och med detta blir Jag minns att jag sprang många människors berättelse. Om dessa berättelser har något gemensamt eller inte är svårt att säga, men de utgör en ... samtidsskildring.

Den vacklande självkänslan har Smithy Ide gemensamt med 17-åriga Cecile i Francoise Sagans klassiker Bonjour tristesse från 1954. Sagan var nitton när hon skrev boken och det märks hur nära hon fortfarande har till det sätt att tänka som ofta kan utmärka en person i de sena tonåren. Cecile har starka åsikter om det mesta. Nej, åsikter är fel ord - faktiskt kan man säga att hon i princip inte avslöjar några åsikter alls - hon har starka känslor kring det mesta. Hon blir impulsivt arg, häftigt eggad av (men inte förälskad i) sommarflirten och är däremellan svalt uttråkad. Hon har ständigt nya storslagna planer om hur hon ska vara , vem hon ska vara. Ena stunden drömmer hon om hur annorlunda och förfinad hon ska bli när hon låtit sig påverkas av inflytandet av pappans senaste kvinna. I nästa stund blir samma framtidsbild snarast ett skräckscenario. Det lustiga är att hon inte för sig själv velar mellan de två inställningarna utan de finns parallellt hela tiden och det förvånar henne inte alls att hon ändrar sig. När hon tänker på det ena sättet är det som om hon alltid har tänkt så, som om det var det enda självklara. Det hela fascinerar mig! Och så är det underbart att få lära sig ord som demimond och lapidarisk från en nittonåring!

Här och där, nu och då

Det är kul att läsa flera böcker samtidigt och hitta kopplingar dem emellan. Ibland kanske de utspelar sig under samma tid fast på två olika platser, som när jag läste Glasfåglarna och Everything is illuminated och Sista kulan sparar jag åt grannen i tät följd. Alla tre utspelar sig delvis vid tiden för andra världskrigets utbrott, och det är intressant och lite svindlande att tänka sig dessa personer existerar samtidigt i sina olika världar, med sina olika bekymmer och glädjeämnen. När Nancy cyklar till posten på den uppländska landsbygden planerar man bröllop i Ukraina. Fast böckerna är helt olika i stil och innehåll kan de ändå knytas samman.

För en tid sedan läste jag Analys av ett mord samtidigt som jag lyssnade på Frukost på Tiffanys. Ja, alltså, jag har inte simultankapacitet nog att läsa och lyssna samtidigt (om jag ändå hade det!), men jag varvade dem. Båda utspelar sig i New York fast vid olika tider. I Analys av ett mord låter Jeb Rubenfeld oss få vara med när Sigmund Freud för första gången besöker staden år 1909. Han dras av en slump in i en mordutredning eftersom ett vittne verkar ha drabbats av ofrivillig stumhet och minnesförlust. Det mesta av handlingen är fiktivt förstås, men det blandas med vad som känns som gedigna kunskaper både om Freud och psykoanalysen och om livet i New York vid den här tiden. En rolig detalj är t.ex. beskrivningen av hur hästdroskorna mer och mer börjar ersättas av automobildroskor. Bra, tycker de flesta, för då slipper man föroreningarna (läs: hästskiten)! Det finns inget bättre sätt att lära sig om historia än att läsa skönlitteratur. En riktigt duktig och påläst författare kan verkligen levandegöra de historiska förloppen och hur de påverkade vanliga människor. Just New York vid just den här tiden känns dessutom extra intressant för mig eftersom min mormorsmor bodde där då.

I Frukost på Tiffanys har det blivit 40- eller 50-tal i New York och vi får lära känna den unge författaren som lär känna den irriterande men fascinerande nittonåringen Holly Golightly, som bor i hans hus. Truman Capotes kortroman/långnovell är mycket mer ett personporträtt än en miljöbeskrivning men i vissa scener skymtar staden fram, men mindre, mer hemtrevlig än i Analys av ett mord. Jag gillade verkligen Mathias Henrikssons inläsning av berättelsen. Han får till den där femtiotalstonen i Hollys repliker. Och då kan jag se dem framför mig, de nu drygt åttioåriga tanterna i bekantskapskretsen; unga, sprudlande, gestikulerande och mer vågade än man idag skulle kunna tro. Även den närmaste, personliga historian kan få liv genom litteraturen!

(Jag ber om ursäkt för hur detta inlägg ser ut! Uppenbarligen var det ingen bra idé att skriva det på annan plats än i direkt i bloggen. Jag får bara inte till radbrytningarna!)

Outforskad mark(lund)

När jag nu har läst en så fantastisk bok kände jag att jag liksom inte kunde påbörja någon annan bok som jag misstänkte var riktigt bra. Som om det skulle göra mig otrogen eller få förälskelsen att blekna. Och så är det kanske inte heller helt juste mot den nya romanen att bli jämförd med sin företrädare. Därför har jag nu valt något helt annat, något helt otippat och helt utan förväntningar. Jag letade bland lagret av ljudböcker som vi samlat på oss och hittade Liza Marklund. Jag har aldrig läst något alls av henne och jag har ingen aning om ifall denna (Nobels testamente) är någon av höjdarna eller inte. Det kändes hursomhelst lite kul att hoppa vidare till något så oväntat. Uppläsningen är inte dålig och texten tillräckligt spännande för att hålla mig vaken i mörkret i bilen på väg till jobbet. Fast jag måste säga att jag hittills har väldigt svårt att känna någon som helst sympati med huvudkaraktären - nej, då är mördaren mer intressant!

What's in a name?

Jag funderar på när jag blev medveten om att böcker hade författare, eller när jag började bry mig om det. Idag tänker jag så självklart på författaren. Kanske inte just när jag läser, det beror ju på historien, men i alla fall innan eller efter läsningen. Vissa författare genomsyrar sina historier, andra glömmer man bort för att berättelsen är så självgående. Jag kan inte säga att jag föredrar det ena före det andra; omväxlingen förnöjer som med allt. Men det var längesedan jag läste en roman utan att överhuvudtaget reflektera äver författaren.

Tanken väcktes av ett biblioteksbesök. Jag letade efter ljudböcker till femåringen, eftersom vi andra i familjen börjat tröttna så smått på dem han redan har. Inte för att de är dåliga, utan för att vi ibland får höra samma berättelse tre eller fyra gånger på en dag. Hursomhelst så var bibliotekets utbud av barnsagor på skiva ganska begränsat. Men så hittade jag Smeden och stjärnan av JRR Tolkien. På baksidan läste jag: "Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med gott minne och inte så långt borta för folk med långa ben". Det klack till i mig och jag kände genast fortsättningen, som inte stod där: "Staden hette Stora Wotton, för att den var större än Lilla Wotton". Den här boken läste jag i lågstadiet. Det var i andra, kanske tredje klass och vi blev indelade i läsgrupper utifrån hur bra vi läste. (Tveksam metod, kan jag tycka i efterhand; det blev så väldigt uppenbart "bästa gruppen" och "sämsta gruppen". Fast då tyckte jag förstås att det var kul att få läsa det som passade mig.) Vi satt i ring och turades om att läsa högt ur boken. Jag minns egentligen inte så mycket av historien, men just dessa första rader har fastnat i mitt minne. Vi gillade dem, minns jag, en klasskamrat och jag, och när vi skulle skriva någon sorts redovisning av boken i det blå A5-skrivhäftet citerade jag dem. Det pirrglada igenkännandet fick mig förstås att låna skivan, men jag har inte hunnit lyssna på den än. Det ska bli kul att se om fler minnen kommer tillbaka!

Men så till det här med författare; vilken överraskning att det är Tolkien som skrivit berättelsen! Hans namn kan inte ha sagt mig något på den tiden, jag tänkte inte på det, la det inte på minnet. Jag måste ju i den åldern ha börjat tänka på att det fanns författare. Stefan Mählqvist var noga med att lyfta fram det. "Dagens boktips: Smeden och sjärnan, av JRR Tolkien", skulle han ha sagt. Vilka namn kände jag till? Astrid Lindgren? Jo, antagligen. Annars var nog Maria Gripe ett av de första namn som fastnade, eftersom hon blev en favorit. Min lågstadielärare läste Agnes Cecilia högt i klassrummet, och när jag ett par år senare själv läste Tordyveln flyger i skymningen visste jag att den var skriven av samma författare. C.S. Lewis, Michael Ende och Michelle Magorian lärde jag känna på mellanstadiet. Lärde jag mig författarnamnen när jag läste mer än en bok av samme författare eller när jag fastnade för boken? Antagligen både och. Av Eric Linklater läste jag bara Det blåser på månen, men han fick bli kvar i minnet. Jo, i lågstadiet blev Ole Lund Kirkegaard ett välkänt begrepp, även han uppläst av vår bokälskande fröken. Hon skrattade så hon grät när hon läste Gusten Grodslukare! Zacharias Topelius fick också fäste när vi spelade upp någon av hans sagor på roliga timmen. Det finns nog fler; jag märker att de dyker upp när jag skriver. T.ex. var jag nog mycket tidigare medveten om Elsa Beskow.

Men jag tänker att de jag minns är sådana som jag i efterhand har repeterat, stora kända namn. Är då minnena verkligen från den tiden eller från någon annan tid, senare? Jag måste ha läst böcker av mindre kända författare också - finns de namnen kvar? Jag minns en bok jag gillade som hette Någon sorts torsdag, men kan inte för mitt liv framkalla något författarnamn. Men det säger ju egentligen inget om hur medveten jag var då, bara hur gott mitt minne är. Minns du om du tänkte på författare när du var liten? Hur liten?

Vi har läst böcker för femåringen sedan han var ett, och jag har för vana att läsa á la Boktipset och alltid inleda med titel och författare. Jag tänker mig att vetskapen om att det finns en författare bakom en berättelse kan inspirera till att skapa berättelser själv, men också främja en språklig medvetenhet; att förstå att berättelsen är skapad, orden utvalda. Jaja, det återstår att se om det kan få den effekten. Mest gör jag det nog för att det roar mig att läsa på det viset! Och om femåringen frågar mig när han är trettiofem kan jag säga att ja, han var medveten om en hel del författarskap redan som barn, även om han inte minns det sedan. Han har t.ex. redan glömt att han döpte en liten docka till Tove Jansson för några år sedan!:-)

Reskamrater - en avtackad, en ratad och en väntad

Det går trögt med läsningen just nu. Tusen andra saker verkar uppta min tid och jag har förlorat stinget lite när det gäller att hitta de där små stunderna och att verkligen ägna dem åt läsning. Nu har Helge Skoog gjort mig sällskap i bilen ett tag, men idag var det dags för en ny reskamrat. Jag hade lånat Vem älskar Yngve Frej? av Stig Claesson, men efter att ha lyssnat ett par minuter på Janne Loffe Carlssons inläsning inser jag: det går inte! Jag kommer att bli en trafikfara om jag måste lyssna på och irritera mig till vansinne på hans lallande! Sorry, Slas, vi får ses i annan form! Det får bli Le Clézio i uppläsning av Krister Henriksson i sället.

Sann fiktion?

Sista skivan av Widdings På ryttmästarens tid visade sig vara en lång kommentar av författaren där han berättar om verkets tillkomst. Fantastiskt kul att lyssna på! Widding förklarar hur han sätter igång med arbetet med förvissningen om att han kommer att kunna styra fullständigt över sina karaktärers liv och leverne. Till sin förvåning och bestörtning upptäcker han dock att de lever sitt alldeles egna liv och inte alls vill leva och dö, vara onda och föröka sig på det sätt som han hade tänkt sig. Han är en historieberättare, det märks, för han dramatiserar samtalen mellan honom själv och romanfigurerna ledigt men uttrycksfullt.

Widding säger att han själv tror på att hans figurer har funnits, fast han vet att han hittat på dem. Det låter som om det är en förutsättning för att han ska kunna skriva bra. Det här resonemanget hänger ju ihop med tendensen att tycka att det dokumentära är bättre än det fiktiva, eller är jag ute och cyklar nu? En författare måste kanske tro på sina rollkaraktärer, utan att för den skull sträva efter att betrakta dem som sanna? Hm, snurrar in mig lite nu, känner jag.

En röst från förr

Jag var med fyraåringen på biblioteket och eftersom vi hade lite bråttom bad jag honom peka ut en ljudbok som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag stod där lite nervöst läppbitande och hoppades på att slippa de allra värsta. Tittade snabbt ut en reservplan, ifall valet blev helt hopplöst: Långsamhetens lov av Ove Wikström. (Fast jag vet inte om det är någon nyttig bok för mig som ständigt identifierar mig med sengångare och sniglar och snarare behöver en spark i ändan än ett ryck i bromsen). Fyraårsfingret nådde bara till de lägre hyllorna och landade, lustigt nog, på den mörkmurriga, oansenliga bokryggen intill Wikström: På ryttmästarns tid av Lars Widding.

Den här typen av slumpmässiga bokval gillar jag! Lars Widding var en blank sida i mitt medvetande och jag skulle med största sannolikhet inte valt den boken själv, för jag skulle inte reagerat på varken titel, författare eller omslag. Nu sitter redan fjärde skivan i bilstereon. Widding har själv läst in sin bok, och han måste ha gjort det för ett bra tag sedan. (På fodralet står att den är inspelad 1996, men det håller jag för föga troligt med tanke på att han dog 1994.) Hans tal låter lustigt föråldrat, som en blandning av Bagheras röst i Djungelboken (Gösta Prüselius) och Fred Åkerström. Till exempel uttalar han ordet plötsligt med långt ö: [plöötsligt], i stället för [plöttsligt]. Och jag kan avslöja att det ordet används ofta i berättelsen! Används det uttalet i någon dialekt idag? Här i stockholmstrakten hör jag i alla fall ingen säga så längre.

Tillsammans är man mindre ensam

Det måste vara svårare att läsa in böcker med många repliker och/eller många berättarperspektiv, än en bok som bara berättar ur ett perspektiv. Det gäller att hitta olika röster, tillräckligt olika för att lyssnaren ska kunna avgöra vem som pratar/tänker, men ändå inte överdrivet olika, så att det låter tillgjort och blir fars av alltihop. Jag tycker att Eva Röse i det stora hela lyckas bra med att i sin uppläsning gestalta personerna i Anna Gavaldas succébok Tillsammans är man mindre ensam. Det känns skönt, eftersom personporträtten verkligen är den stora behållningen med den här romanen.

Handlingen är en variant på ett tema som jag är ganska förtjust i, nämligen "väldigt olika personer möts slumpartat och kommer varandra nära, lär varandra något". I just denna roman tycker jag att turerna i relationerna som byggs upp tjatas om en del, trampar runt. Vi får inga stora överraskningar, men skeendet är inte heller onödigt förutsägbart (alltså de faktiskt händelserna - relationerna är väldigt förutsägbara). Som sagt är det personporträtten som växer fram i och ikring den yttre handlingen som är det verkligt intressanta. Jag har överseende med att det yttre rullar på i halvtrista spår för att få umgås mer med personerna. Och det är väl så livet funkar! Vardagen är ganska vardaglig, men människorna i den är intressanta.

Jag hade läst redan innan att boken skulle sluta lyckligt, men jag skulle nog helst ha hoppat över de sista sidorna (ljudspåren) för de förvrängde och nästan förlöjligade en riktigt fin historia. En något haltande liknelse, men som att daVinci skulle ha målat på en glad-gubbe-mun på Mona Lisa i sista sekunden. Och då tänker jag inte att Gavalda förstör ett mästerverk, för så fantastisk är nu inte romanen, men hon tar bort en del av ovissheten, frågorna som skulle ha dröjt sig kvar efteråt och låtit berättelsen växa. Nu får jag ett slut som är så avslutande att berättelsen försvinner ur mitt medvetande efter sista sidan. Det känns lite trist - jag som ville ha kvar personerna och tänka på dem, undra över dem även i fortsättningen.

Jag tänker att med anledning av det jag redan skrivit skulle denna roman göra sig riktigt dåligt på film, och jag ser när jag kollar runt lite på nätet att den film som (naturligtvis) redan gjorts fick ett minst sagt ljummet mottagande. Boken är däremot läsvärd!

Damernas detektivbyrå

Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå har ju blivit en succé och fått en hel mängd uppföljare om Mma Ramotswe. Efter att ha lyssnat på den första boken kan jag förstå att läsare blir förtjusta i den smarta, men samtidigt komiska detektiven och samhället omkring henne – ett Botswana som känns lagom exotiskt och samtidigt trivsamt. Boken är trevlig, helt enkelt. Visst innehåller den mörka allvarsbitar om Mma Ramotswes misslyckade äktenskap eller om häxmedicin med minst sagt obehagligt innehåll, men det är det småputtriga och dråpligt humoristiska som jag minns mest.

Boken har en ramhandling, kan man säga, som utgörs av Mma Ramotswes liv och ett av de fall hon får att lösa. Utöver detta löser hon ett flertal fall som inte har någon direkt koppling vare sig till varandra eller till ramhandlingen, och den dramaturgin tycker jag blir tråkig. Ett par av fallen är roliga eller intressanta, som en helt okej novell inklämd i berättelsen, men några av dem är simpla och trista, med någon enstaka komisk detalj. Trots ibland oväntade lösningar saknar de den finess som kännetecknar en bra detektivgåta.

Men jag skulle nog ändå kunna tänka mig att läsa eller lyssna på fler berättelser om damernas detektivbyrå, främst för Mma Ramotswes skull – en litterär figur man helt enkelt inte kan undvika att gilla! Det är mycket möjligt att jag skulle vara fast efter andra boken eller så. Jag har redan skrivit om Babben Larssons tveksamma uppläsning av boken, och känner mig genast lite mer positivt inställd till fortsatt lyssnande när jag ser att senare delar i serien är inlästa av andra personer.

En intressant insikt om mig själv och min föreställningsvärld gav den mig också, Damernas detektivbyrå. Att Mma Ramotswe är en svart kvinna får man ju klart för sig redan tidigt, men jag kom på mig själv med att föreställa mig flera av de personer hon möter i sitt arbete som vita, när det inte stod något explicit om deras utseende. Lite pinsamt, måste jag säga.

När man skjuter arbetare

Med precis rätt röst och tonläge läser Gunilla Nyroos Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. En fantastiskt fin uppläsning, helt enkelt, som bara blir bättre av att man ibland hör henne vända blad i boken!

Berättelsen kretsar kring Hilma, en klok och duktig flicka som i tjugotalets Sverige ramlar in i en stormig ungdomsförälskelse och sedan döms (eller dömer sig själv) till ett förskräckligt äktenskap. Hilmas liv och öde spelas hela tiden upp mot en fond av händelser i samhället omkring henne, vilket gör romanen till en av dessa berättelser om människor av kött och blod som ger liv åt historien, som får en att leva sig in i och minnas förhållanden man själv inte upplevt.

Den här berättelsen berör. Den vrider om och ger mig ont i magen. Jag skakar på huvudet, lutar det i händerna - nej, nej, det får inte, kan inte... Hilmas öde är föga avundsvärt, men så viktigt att berätta. Alla borde läsa den här boken. Den berättar inte bara historien om ett gripande människoöde utan också historierna om alla de faktorer som kom att påveka denna människas liv. Om sträng gudstro på gränsen till självutplåning, om kroppsarbetets tillfredsställelse, om synd och skam, om överhet och underklass, om försakelse och uppoffring, om sinnessjukdom i en tid då inga effektiva mediciner fanns, om klasskamp men också om stoltheten i att veta sin plats och med jämnmod göra det som förväntas av en.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om Hilma, som borde fått det så mycket bättre, som trycks ner så av tradition och religion och klasskomplex. Ibland blir jag uppriktigt förannad på henne. Vilket dårskap att gå med på dessa villkor! Hon borde kunnat säga nej, ta sig ur i tid när tillfälle bjöds och besparat sig själv lidande och bitterhet. Inte byggdes kvinnlig frigörelse på den här typen av uppoffringar! Är hon en beundransvärd stark kvinna eller en fegis som trampar på i invanda mönster och lever martyrliv för att hon vägrar tänka själv? Antagligen är hon både och.

Vart tog riktiga Babben vägen?

Jag började precis lyssna på när Babben Larsson läser Damernas detektivbyrå (Jo, det blir en del ljudböcker nu - det funkar helt enkelt inte att sitta med näsan i en bok med en tiomånaders bebis krypande kring fötterna). Babben läser, det kan väl inte gå fel? Hm, jag vet inte, jag. Till min stora besvikelse läser hon på någon sorts tillkämpad stockholmsk dialekt. Varför? Det är irriterande, men kanske inte tillräckligt störande för att ge upp lyssnandet.

Berlinerpopplarna

Jag lyssnade på Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. En hemmaboende grisbonde, en begravningsentreprenör med förlorad gudstro, en homosexuell skyltfönsterdekoratör, en gammal, tillbakadragen far och en doinant, men döende mor. Dessa fem har en gång vait en familj, och trassliga relationer är bara förnamnet i denna berättelse om en minst sagt ofrivillig släktsammankomst. Lögner, inskränkta åsikter och bitterhet sitter lika ingrott som smutsen i grisgårdens köksgardiner - de som alltid suttit där. In i denna både fysiska och sociala unkenhet träder ett vuxet barnbarn, och i och med det sätts saker i rullning som legat stilla och undangömt i många, många år. Ett riktigt bra upplägg och det blir en riktigt bra berättelse.

Persongalleriet i den här boken är härligt spretigt, något som bäddar för intressanta möten, eller krockar är kanske ett lämpligare ord. Jag gillar hur Ragde låter alla personerna få komma till tals i egna kapitel. Vi får verkligen uppleva hur olika förhållanden och händelser kan tolkas av olika människor. Det som i den enes ögon är ett fint och städat kök är i den andres ett sanitärt katastroforåde. Lite stereotypt tecknade kan de kännas, personerna, och då särskilt lillebror Erlend som uppfyller i princip alla bögklyschor som finns. Men lite är det en del av berättelse också, detta att alla har fastnat i sitt mönster, lever efter förväntningar oavsett om de slagit sig fria från föräldrarna eller inte.

När jag har läst klart tycker jag inte att jag har fått svar på alla frågor. Jag förstår fortfarande inte hur mamman har styrt sin familj, jag vet inte tillräckligt mycket om farfaderns död. Men boken har ju två fortsättningar och dessa kanske ger utförligare förklaringar? Jo, jag ska läsa dem, men jag känner ingen fanatisk brådska.

Bra uppläsning av Irene Lindh.

Det femte barnet

Det kändes lite märkligt att lyssna till Det femte barnet av Doris Lessing när jag själv är hemma med bebis, eftersom den handlar om ett minst sagt besvärligt, krävande och obehagligt barn. Framför allt handlar den om moderns tankar och känslor kring detta barn, hennes irritation och uppgivenhet, hennes vilja att bli förstådd och tagen på allvar med sitt problem, av människor runt omkring. Berättelsen är kort, intensiv, medryckande, både realistisk och laddad med symbolik.

Nu vill jag förstås läsa fortsättningen Ben, ute i världen, men jag har en annan påbörjad Lessingbok att återvända till först, som nog kommer att ta sin lilla tid.

Everything is illuminated

Jag har utmanat mig själv lite och lyssnat på en uppläsning av Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag är jätteglad att jag kom på den idén! Fördelarna med att inte läsa en översättning har jag redan gått in på, och jag tycker också att uppläsningen (av Scott Shina och Jeff Woodman) var alldeles lysande. De visste verkligen vad de läste, ändrade ton genom berättelsens gång när så krävdes, dramatiserade precis lagom. Ahhh... härligt! Jag såg att den fanns i en annan inläst engelsk version, men jag vill verkligen (utan att känna till kvalitén på den andra) rekommendera denna!

Jag har tidigare läst Extremt högt och otroligt nära, och gillade den mycket. (Undrar förresten om den finns som ljudbok och hur de då läser bokens bilder eller sidorna med text skriven så tätt att den skrivs över sig själv och man inte ser vad där står.) Förväntningarna var således höga när jag började lyssna på Everything is illuminated, och de infriades definitivt. Jag kommer inte att kunna göra boken rättvisa här, känner jag, men jag ger er några kommentarer i alla fall.

Boken presenterar två berättelser, eller tre, eller en, beroende på hur man ser det:

Författaren, dvs Foer, reser runt på den ukrainska landsbygden, tillsammans med USA-älskande ukrainaren Alex som guide och dennes, enligt egen utsago blinde, farfar som chaufför. De letar efter byn Trachimbrod, varifrån Foers farfar ska ha flytt. Dessa partier är författade av Alex, på en högst personlig engelska, full av felaktigheter och oändliga försök att uttrycka sig tjusigt på ett språk som han bara nästan behärskar. När någon sover, t.ex., skriver han antingen "he reposed" eller "he manufactured z:s". :-)

Reseskildringen varvas med författarens text om byn Trachimbrod i slutet av 1700-talet: en härlig skröna med färgstarka personporträtt och fantastiska inslag.

Utöver detta får vi läsa brev från Alex till Foer. Författaren skickar honom delar av sin text och han kommenterar den, berättar om sig själv och sitt liv och bifogar sin version av deras gemensamma resa. Vi får aldrig läsa Foers brev till Alex, men vi förstår av Alex svar att han önskar åtskilliga korrigeringar, både av Alex vildvuxna språk och av episoder i reseberättelsen som får honom själv att framstå som löjlig.

Jag älskar den här boken! Formen, berättelserna, de olika stilarna, humorn, blandningen av plumpt och poetiskt, det faktum att jag både skrattade och grät till den. Ett tag tänkte jag mycket på hur den riskerade att måla en riktigt klychig bild av öststatsmänniskor som burdusa profitörer som inte förstår hur löjliga de verkar i sina försök att verka väst-influerade. Sedan framkommer det mer och mer att det är Alex själv framställer sig så, för att vara rolig.

Jag skrev nyligen att jag inte är någon stor omläsare, men den här boken måste jag definitivt läsa om!

Är det förresten någon som har sett filmen? Har den ens visats i Sverige?

Tankar om ljudböcker i allmänhet, och den jag just nu lyssnar på i synnerhet

Hur går det egentligen till när någon läser in en bok? Gör man det själv, eller finns det någon ljudtekniker med som sköter knapparna? Görs det många omtagningar eller använder man vanligtvis den första inspelningen? Hur många arbetstimmar ligger bakom en tiotimmars uppläsning av en bok? Läser skådespelaren igenom texten innan hen spelar in?

Dessa funderingar snurrar just nu irriterat omkring i mitt huvud samtidigt som jag lyssnar på Ewa Frölings uppläsning av Virginia Woolfs Orlando. Jag stör mig så mycket på den att jag kanske inte ids lyssna klart, mest för att det är trist att förstöra en stor berättelse med denna rent ut sagt usla uppläsning. Om och om igen blir det så uppenbart att Fröling inte läst igenom det hon ska läsa upp, eller inte förstår vad det är hon läser. Hon ger sig på en mening, som hon tror har en viss innebörd, men som visar sig få ett annat slut än hon tänkt sig. Betoningar läggs på fel ord, intonationen är... fel, helt enkelt! Jag skulle inte säga något om det var en skolelev som fick ett papper i sin hand och genast ombads att läsa högt, men detta är ju en utbildad och erfaren skådis som får betalt för att läsa upp en text på ett, om inte förträffligt så åtminstone begripligt sätt! Dessutom stör jag mig till vansinne på hennes teatrala röst. Hade jag betalat pengar för boken hade jag nog begärt dem tillbaka.

För visst måste man väl ändå kunna begära att skådisen läser igenom det hen ska läsa upp? Och visst borde man rimligtvis göra en omtagning om det blir alldeles knasigt? Och finns det ingen som lyssnar igenom materialet innan det mångfaldigas? Hur kan t.ex. Jan Waldekranz i sin uppläsning av Da Vinci-koden flera gånger få säga korg-gosse i stället för korgosse, utan att någon rättar det? Jag menar, ok om inte Waldenkranz själv någonsin stött på detta ord och missuppfattar uttalet, men lyssnar ingen annan igenom (den visserligen 19 timmar långa) uppläsningen?*)

Nä, tacka vet jag författaruppläningar. De vet vad de ska säga och hur det ska sägas. Torgny Lindgrens uppläsning av Dorés bibel är ett lysande exempel. Men, det finns alltid undantag, som Toivo Pavlos uppläsning av Loranga, Masarin och Dartanjang, eller Jeff Woodman och Scott Shinas mästerliga uppläsning av Everything is illuminated, som jag inom kort ska blogga om.

---

*)En annan favorit på samma tema är förresten killen som sydde saker i ett pyssel-barnprogram (tror jag att det var). Han hade klippt isär en nalle och skulle sy fast armar, ben och huvud på ett teddytyg för att göra en fuskbjörnfäll, och så säger han; "Jaha, så lägger vi ut exkrementerna här i hörnen." Så det kan bli när man ska svänga sig med svåra ord! :-) Men det inslaget måste ju ha gått igenom flera instanser innan det sändes. Internskämt, eller?

Glasfåglarna och Mosippan

Jag lyssnade på en författaruppläsning av Glasfåglarna. Eftersom texten är väldigt talspråklig lämpar den sig väl för uppläsning och Elsie Johansson kan sin berättelse i hjärtat, det hörs. Jag föredrar verkligen författaruppläsningar framför skådespelarinläsningar (med lysande undantag, naturligtvis). Det flyter så bra, man tänker inte alls på uppläsaren. Eller så tillför berättarrösten en djupare förståelse för texten, en lättare avkodning, en tolkningshjälp.

Nu är inte just den här boken särskilt svårtolkad, men jag kan tänka mig att tonen kunde ha blivit en annan om jag läst den själv, och det hade varit synd. Fortsättningen, Mosippan, lånade jag i bokform eftersom ljudboken inte fanns inne just då. Men eftersom jag hade lyssnat på första delen så följde rösten med mig även i den andra delen, så att också den på sätt och vis blev författaruppläst, fast i mitt huvud. Jag visste hur mamman skrattade, hur de dialektala orden skulle uttalas och hur Nancys lite buttra kommentarer lät.

Berättelserna kretsar kring Nancy, som i första boken är 13-14 år och i den andra 16-17. Hon lever under fattiga förhållanden på landsbygden i Uppland (tror jag att det är) och ägnar mycket av sin tid åt att fundera på och gissa sig till vad andra tycker och tänker om henne och hennes familj. Hon tycker sig veta att de, Tå-Pelles, är en visa på bygden: uttittade, skambefläckade, nedvärderade. Vi får inte så mycket till bevis för att det faktiskt är så som bybor och kamrater ser på familjen, men Nancy är ändå övertygad. Det blir viktigt att hålla ihop, att inte tappa i stolthet, att inte skämma ut sig ännu mer. I den andra boken märker man också hur mindervärdeskomplexet påverkar självbilden; är det inte larvigt att hon går hemma och studerar, hon som är så gammal? Vem tror hon att hon är? Den självömkande storasystern Betty, som tidigt fastnat i livet med barn hon inte vill ha och en man hon aldrivg varit kär i, hjälper henne förstås på traven med anklagelser och missunnsamhet. Men ändå känns det som om självbilden främst målas upp av Nancy själv. Och så är det väl ofta i verkliga livet.

Glasfåglarna har en mer sammanhållen intrig, med en sorts gåta som ska lösas kring den andra storasystern, medan Mosippan mest kretsar kring Nancys inre och yttre mognad och rörelse bort från barndomen, bort från föräldrahemmet (fast hon fortfarande bor hemma) samt drömmen om ett annat liv, ett bättre liv, en värdighet. Böckerna är inte omtumlande eller nyskapande. De passar in i den svenska arbetarlitteraturtraditionen och ger en levande bild av 30/40-talets Sverige på landsbygden, och av en ung flickas grubblerier och drömmar. (De senare, ska tilläggas, känns mer allmängiltiga än 40-tal, Sverige, landsbygd.)

Återigen, som med Mig äger ingen, slås man av värmen och kärleken mellan familjemedlemmarna (nåja, inte mellan alla, men i alla fall mellan Nancy och mamman) under povra förhållanden. Jag menar inte att det är överraskande att fattiga människor älskar varandra, men det är fascinerande hur långt man kan komma med kärlek och värme, hur mycket viktigare det är än materiell standard. Och inte heller där gör jag mig några illusioner om att materiell standard inte påverkar människors känsloliv och sociala förmåga, för det händer nog alltför ofta. Och kanske blir bilden av mamman som blir så till sig av glädje för en porslinskanna med blommotiv, eller hushållets första köpeblombukett romantiserad. Jag tänker: tänk om man ändå fick glädjas så! Tänk om man kunde uppskatta små saker på det sättet! Och ändå önskar man sig ju inte armodet som är upphov till den exotiska entusiasmen.

Det här med klass och klassresor och klasstolthet och klasskam är ett intressant ämne, outtröttligt intressant och omöjligt att helt få rätsida på. Som det här med normer och sociala koder. Nancy och hennes familj känner sig bortkomna i vissa sammanhang, när "fint folk" träffas och de ojar sig över om besökare till deras hem ska tycka att det duger åt dem. Jag tror inte att de någon gång tänker på att det kan fungera på samma sätt från andra hållet: att någon "finare" skulle kunna känna sig bortkommen hos dem, inte känna till koderna, inte hänga med i jargongen, inte komma in i gemenskapen. Även en arbetargemenskap kan vara uteslutande, men det kallas ofta för stolthet, i ordets mest positiva bemärkelse. (Nu tycker jag inte att det är utmärkande i den här boken, eller att stoltheten inte är befogad, utan det var en tanke som väcktes, i.o.m. mitt eget medelklasskomplex. Det är sällan man läser om någon som med stolthet beskriver sin medelklassuppväxt, liksom. Där förlöjligas gärna radhusidyllerna.)

Sista delen i serien ska jag nog spara lite, så får det bli ett kärt återseende den dagen!

Dorian Grays porträtt

Jag har lyssnat på Richard Wolffs uppläsning av Oscar Wildes klassiker Dorian Grays porträtt. Wolff läser bra; rösten passar för berättelsen, men den är så låg och mullrig att det ibland är svårt att höra, speciellt om man fixar och stökar i köket samtidigt. Vissa delar av boken var verkligen långtråkiga, så jag tog de skramligare delarna av disken då! Läste på wikipedia (denna aldrig sinande källa till oomkullrunkeliga sanningar) att den första versionen av romanen inte innehöll dessa tradiga delar. Det förklarar att de kändes onödiga för historien.

Själva grundintrigen däremot är ju intressant och fascinerande, laddad med symbolik. Dorian är ung och strålande vacker. Han får sitt porträtt målat och blir alldeles ifrån sig när han inser att han kommer att åldras men porträttet kommer alltid att vara lika vackert, och uttalar en önskan om att det vore tvärtom. Det blir som han önskat, och han märker snabbt att allt han gör i livet sätter spår på porträttet, men inte på honom. Därför kan han leva ett liv i sus och dus och härlig synd utan att någonsin ta skada. Ungdomskult och därmed viljan att stoppa åldrandet är ju alltjämt ett aktuellt ämne. Tanken att en människas onda gärningar sätter spår i hennes yttre kan också ge upphov till diskussion. Förknippar vi fortfarande skönhet med godhet, med den självklarhet som Dorian Grays omgivning ser oskuld i hans evigt unga ansikte?

Det märks att Wilde är dramatiker. Han skriver pratscener med scenanvisningar, och jag tänkte flera gånger att den skulle göra sig bra på scenen, och ännu bättre på film. Jag har inte sett någon filmatisering, men antar att det säkert finns flera. (googlar lite) Jaha, hoppsan! En ny på gång, tydligen.

Wildes "wit" är härlig i små doser, men Dorians vän Henry, som också är den som från början leder honom in på den breda, syndiga vägen, blir lite för mycket. Som verklig person skulle man inte stå ut med honom i tio minuter. Han måste göra allt till ett kvickt skämt. Mycket av hans kvickheter och pikar gentemot adeln går mig förbi, är jag rädd. Eller, egentligen är jag väl glad att jag inte känner igen Wildes bitska beskrivning av engelsk överklass. Jag antar att hans samtid dock skrockade gott åt den.

En kul detalj är att Dorians syndfulla leverne aldrig beskrivs explicit, utan bara omtalas med värdeladdade omdömen. Man får gissa sig till vilka ohyggligheter det är som han hänger sig åt, men för en modern läsare torde det vara uppenbart att det handlar om en hel del homoerotiska äventyr. Vi får också veta att Dorian läser en bok som beskriver de mest fasansfulla synder, men inte heller där får vi några smaskiga detaljer! :-)

Det är roligt att ha läst berättelsen, och få ut lite mer av den än det jag kände till innan (tavlan åldras, Dorian förblir ung).

Original eller översättning?

Jag lyssnar på Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska fortsätta med det eller låna den på svenska. Jag förstår, men inte så bra som jag skulle vilja. Jag vill inte missa bitar av historien, eftersom den är fantastisk, men risken är att jag missar ännu mer vid en översättning. Do you want to know why? I will explain why (som Alex i boken säger mest hela tiden! :-)).

Den här boken måste vara en översättares mardröm - eller kanske en översättares ljuva dröm om en riktig utmaning? Delar av historien är berättad av Alex från Ukraina. Han använder en minst sagt märklig engelska, som jag antar består en hel del av direktöversättningar från ryska men också av felaktigt uppfattade ord, uttryck och ordbildningar. Jag vet inte om Foer pratar ryska, eller om han hittat på alla intressanta och roliga vridningar av Alex' engelska, men om vi nu antar att han faktiskt kan ryska så har han gjort ett otroligt bra jobb med dessa partier. Det fina är att det felaktiga ofta blir roligt, typ: "My grandfather used to work, but now he is retarded". En översättare måste alltså hitta ord på svenska, som kan tänkas vara direktöversättningar från ryska, och som blir till ordvitsar på svenska, samtidigt som de motsvarar det faktiska innehållet i originalet. *puh* Jag måste nog ändå låna den på svenska, bara för att se hur översättaren har löst det hela!

Det bästa med att ha den här berättelsen på ljudbok är att man får den med en skön rysk brytning!