Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri?

Jag ska utveckla förra inläggets tanke en aning och låta detta inlägg handla mer specifikt om Khemiris böcker, vilket var ursprungstanken.

Jonas Hassen Khemiri skriver in sig själv i både Ett öga rött och Montecore. I den sistnämnde spelar han en huvudroll; författaren Jonas Hassen Khemiri skriver, tillsammans med pappans barndomsvän Kadir, en roman om sin egen uppväxt och om sin pappa. Barndomsminnena skrivs i retrospektion och när vi läser Kadirs reaktioner på de olika avsnitten kan vi också ana att de friseras och förvrids en aning. Fast ofta finns inte de bitarna som Kadir kommenterar med i romanen - alltså har de ändrats, men har de ändrats till den sanna versionen eller till en annan halvlögn? Och hur i hela världen hänger romanens Jonas Hassen Khemiri ihop med verklighetens Jonas Hassen Khemiri? Vad är sant, vad är påhitt, och framför allt: spelar det någon som helst roll när man skapar litteratur? Här uttalar han sig själv om Montecore, om "fantasins seger och vikten av att leka med författarens makt över läsaren".

I Ett öga rött fungerar Khemiri som en bifigur som flyttar in i lägenheten bredvid huvudpersonen Halim, och det antyds också att hela boken kan vara ett autentiskt dokument som Khemiri har fått av Halim, att publicera precis som det är. Så vem är Halim och vem är Khemiri och var går gränsen? Jag är inte alls intresserad av att veta det egentliga svarer utan gillar verkligen att grubbla på det! Montecore består till stor del av brev, men Ett öga rött är skriven som en dagbok. Och hur autentisk är då en dagbok? Berättar den sanningen om huvudpersonens liv, tankar och handlingar? Ha, skulle inte tro det! Halim berättar exempelvis att han med svårighet får på sig sin pappas största t-shirt, eftersom han har så stora muskler... hm. På flera ställen ändrar Halim sin brättelse i efterhand och menar att han hade velat göra så, men gjorde det inte. Detta blir en vink om att vi egentligen inte kan lita på någonting han skriver. Är han en ligist? Klottrar han på toaletterna och sparkar ner sina klasskamrater? Trycker han på "mute" och är stentuff när elevassistenten försöker vara juste? (Hm, elevassistenten kanske iofs indikerar att han bråkar en del). Och pratar han en så bruten svenska som han skriver - nej, det får vi flera ledtrådar till att han inte alls gör.

Och när man tänker såhär så blir huvudpersonerna i Montecore och Ett öga rött ganska lika varandra, trots att de är så olika. Om båda två fabulerar och överdriver en viss sida hos sig så kanske de egentligen är samma person, fast i två olika fantasier? Är det där, någonstans mitt emellan som vi hittar Khemiri, den verklige Jonas Hassen Khemiri? Ingen aning, men det är roligt att tänka på!

What's in a name?

Jag funderar på när jag blev medveten om att böcker hade författare, eller när jag började bry mig om det. Idag tänker jag så självklart på författaren. Kanske inte just när jag läser, det beror ju på historien, men i alla fall innan eller efter läsningen. Vissa författare genomsyrar sina historier, andra glömmer man bort för att berättelsen är så självgående. Jag kan inte säga att jag föredrar det ena före det andra; omväxlingen förnöjer som med allt. Men det var längesedan jag läste en roman utan att överhuvudtaget reflektera äver författaren.

Tanken väcktes av ett biblioteksbesök. Jag letade efter ljudböcker till femåringen, eftersom vi andra i familjen börjat tröttna så smått på dem han redan har. Inte för att de är dåliga, utan för att vi ibland får höra samma berättelse tre eller fyra gånger på en dag. Hursomhelst så var bibliotekets utbud av barnsagor på skiva ganska begränsat. Men så hittade jag Smeden och stjärnan av JRR Tolkien. På baksidan läste jag: "Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med gott minne och inte så långt borta för folk med långa ben". Det klack till i mig och jag kände genast fortsättningen, som inte stod där: "Staden hette Stora Wotton, för att den var större än Lilla Wotton". Den här boken läste jag i lågstadiet. Det var i andra, kanske tredje klass och vi blev indelade i läsgrupper utifrån hur bra vi läste. (Tveksam metod, kan jag tycka i efterhand; det blev så väldigt uppenbart "bästa gruppen" och "sämsta gruppen". Fast då tyckte jag förstås att det var kul att få läsa det som passade mig.) Vi satt i ring och turades om att läsa högt ur boken. Jag minns egentligen inte så mycket av historien, men just dessa första rader har fastnat i mitt minne. Vi gillade dem, minns jag, en klasskamrat och jag, och när vi skulle skriva någon sorts redovisning av boken i det blå A5-skrivhäftet citerade jag dem. Det pirrglada igenkännandet fick mig förstås att låna skivan, men jag har inte hunnit lyssna på den än. Det ska bli kul att se om fler minnen kommer tillbaka!

Men så till det här med författare; vilken överraskning att det är Tolkien som skrivit berättelsen! Hans namn kan inte ha sagt mig något på den tiden, jag tänkte inte på det, la det inte på minnet. Jag måste ju i den åldern ha börjat tänka på att det fanns författare. Stefan Mählqvist var noga med att lyfta fram det. "Dagens boktips: Smeden och sjärnan, av JRR Tolkien", skulle han ha sagt. Vilka namn kände jag till? Astrid Lindgren? Jo, antagligen. Annars var nog Maria Gripe ett av de första namn som fastnade, eftersom hon blev en favorit. Min lågstadielärare läste Agnes Cecilia högt i klassrummet, och när jag ett par år senare själv läste Tordyveln flyger i skymningen visste jag att den var skriven av samma författare. C.S. Lewis, Michael Ende och Michelle Magorian lärde jag känna på mellanstadiet. Lärde jag mig författarnamnen när jag läste mer än en bok av samme författare eller när jag fastnade för boken? Antagligen både och. Av Eric Linklater läste jag bara Det blåser på månen, men han fick bli kvar i minnet. Jo, i lågstadiet blev Ole Lund Kirkegaard ett välkänt begrepp, även han uppläst av vår bokälskande fröken. Hon skrattade så hon grät när hon läste Gusten Grodslukare! Zacharias Topelius fick också fäste när vi spelade upp någon av hans sagor på roliga timmen. Det finns nog fler; jag märker att de dyker upp när jag skriver. T.ex. var jag nog mycket tidigare medveten om Elsa Beskow.

Men jag tänker att de jag minns är sådana som jag i efterhand har repeterat, stora kända namn. Är då minnena verkligen från den tiden eller från någon annan tid, senare? Jag måste ha läst böcker av mindre kända författare också - finns de namnen kvar? Jag minns en bok jag gillade som hette Någon sorts torsdag, men kan inte för mitt liv framkalla något författarnamn. Men det säger ju egentligen inget om hur medveten jag var då, bara hur gott mitt minne är. Minns du om du tänkte på författare när du var liten? Hur liten?

Vi har läst böcker för femåringen sedan han var ett, och jag har för vana att läsa á la Boktipset och alltid inleda med titel och författare. Jag tänker mig att vetskapen om att det finns en författare bakom en berättelse kan inspirera till att skapa berättelser själv, men också främja en språklig medvetenhet; att förstå att berättelsen är skapad, orden utvalda. Jaja, det återstår att se om det kan få den effekten. Mest gör jag det nog för att det roar mig att läsa på det viset! Och om femåringen frågar mig när han är trettiofem kan jag säga att ja, han var medveten om en hel del författarskap redan som barn, även om han inte minns det sedan. Han har t.ex. redan glömt att han döpte en liten docka till Tove Jansson för några år sedan!:-)

Sann fiktion?

Sista skivan av Widdings På ryttmästarens tid visade sig vara en lång kommentar av författaren där han berättar om verkets tillkomst. Fantastiskt kul att lyssna på! Widding förklarar hur han sätter igång med arbetet med förvissningen om att han kommer att kunna styra fullständigt över sina karaktärers liv och leverne. Till sin förvåning och bestörtning upptäcker han dock att de lever sitt alldeles egna liv och inte alls vill leva och dö, vara onda och föröka sig på det sätt som han hade tänkt sig. Han är en historieberättare, det märks, för han dramatiserar samtalen mellan honom själv och romanfigurerna ledigt men uttrycksfullt.

Widding säger att han själv tror på att hans figurer har funnits, fast han vet att han hittat på dem. Det låter som om det är en förutsättning för att han ska kunna skriva bra. Det här resonemanget hänger ju ihop med tendensen att tycka att det dokumentära är bättre än det fiktiva, eller är jag ute och cyklar nu? En författare måste kanske tro på sina rollkaraktärer, utan att för den skull sträva efter att betrakta dem som sanna? Hm, snurrar in mig lite nu, känner jag.

Kafkas soppa

Ettåringen gillar att bläddra i böcker, och då gärna pocketböcker. Vi låter honom hållas eftersom han bara bläddrar och inte river, och det är väl lika bra att lära sig att hantera böcker tidigt. Efter hans ivriga framfart ligger ett par hylldecimeter böcker på golvet, och där hittar jag ofta sådant jag helt glömt, eller i alla fall inte tänkt på på länge. Igår hade han dragit ut Kafkas soppa - Den samlade världslitteraturen i 14 recept av Mark Crick. Denna lilla pärla innehåller recept skrivna med fjorton olika författares särskilda stilar. Vi får följa Mrs B:s bekymmer med att finna ett lämpligt sällskap till sina omhuldade ägg inför den stundande lunchen för grannarna (à la Jane Austen), läsa om hur K. lagar en oplanerad misosoppa till några gäster som han inte vet om han bjudit eller vad de har för avsikt med besöket (à la Kafka). Favoriten av dem jag har läst är de grillade ostsmörgåsarna à la Pinter, där själva tillredningen förstås av scenanvisningarna mellan replikerna.

Jag köpte boken när den nyss hade kommit ut (minns inte riktigt om jag ev. fick den av maken, alternativt om han fick den av mig), men ännu har jag inte läst alla recepten och inte kommit mig för att provlaga ett enda. Nu ska jag ta tag i det! Ostsmörgåsarna ligger bra till, men den Homeriska kaninanrättningen får nog vänta. :-) Framför allt känner jag att jag vill se till att ha läst originalförfattarna som här efterhärmas. Austen, Kafka, Márquez, Steinbeck, Woolf, Homeros, Borges och Pinter har jag läst, men jag har inte läst hela verk av Raymond Chandler, Irvine Welsh, Marcel Proust, Marquis de Sade, Graham Green eller Chaucer. Nu när jag verkar ha kommit över min det-finns-för-mycket-som-jag-inte-har-läst-och-därför-vet-jag-inte-var-jag-ska-börja-låsning när det gäller läsandet känns det inte som ett ogenomförbart projekt.

Oavsett om man lagar recpten eller inte, eller om man känner alla författarstilarna utantill eller inte så är detta en bok som gör en glad! I alla fall om man som jag gillar både litteratur, mat och stilexperiment. Ett extra utropstecken får Cricks egna illustrationer till recepten, som även de visar prov på skicklighet inom många olika stilar.

Mare Kandre - Det är jag som är ett geni!

Dokumentären av Mare Kandre var otroligt fin! Se den på SVT play om du missade den. Jag blev så sugen på att läsa alla hennes böcker. Jag hade faktiskt inte någon koll alls på Mare Kandre som person tidigare. Jag var för ung för att lägga märke till uppmärksamheten kring hennes debut 1984 och när jag har läst hennes romaner har jag bara noterat namnet, fotografiet och hennes unga ålder. Böckerna låg mig ändå såpass varmt om hjärtat att jag sörjde hennes tidiga död.

Det var intressant att i dokumentären få veta mer om Mare som person och fascinerande att få se vilket arbete som ligger bakom romanerna; alla dessa buntar med utkast! Samtidigt håller jag med litteraturkritikern Jonas Thente när han i programmet kommenterar det överdrivna rotandet i personen bakom texterna: "Det biografiska efterforskandet leder inte någonvart egentligen (...) Då blir litteraturen patientjournaler i stället."

Han har ju så rätt. Riktigt bra texter, som Kandres, står stadigt i sig själva och behöver ingen författarbiografi för att bli värdefulla. Framför allt handlade det ju om att det inte är nödvändigt att veta huruvida den där överdoseringen av läkemedel var ovfivillig eller ej.

Horace Engdal tar upp något som jag tycker är värt att diskutera. Han erkänner att han gett vissa av Kandres romaner rejält negativ kritik trots att han egentligen hyste stor beundran för både författaren och verket. Han förklarar sitt handlande: "När det gäller författare med den talangen så kan man inte vara snäll, det får man inte vara. (...) Då har man rätt att fodra att författaren ska förstå vad hon är kallad att göra." Kandre skrev alltså enligt honom under sin förmåga, och då har han som recensent något sorts ansvar att få henne att rycka upp sig, skärpa till sig? Är det litteraturkritikens uppgift? Jag tycker att det låter mycket märkligt.

Mare Kandre

På fredag ska jag inte missa att se dokumentären om Mare Kandre. Jag har läst tre av hennes romaner (Quinnan och doktor Dreuf, Djävulen och Gud, Bestiardium) , och så några noveller. Hon skriver... förlåt, skrev fantastikt. Förskräckligt att hon skulle gå bort så tidigt.

Quinnan och doktor Dreuf är favoriten! Den är underbart rolig och träffsäker. Ett måste för alla som är intresserade av feminism och psykologi.