Klokbok

I väntan på tid och inspiration skickar jag ut ett nästan färdigt inlägg jag började med för länge sedan...
--------------------------


Jag har ägnat lite tid åt boken Att leva ett liv inte vinna ett krig av Anna Kåver. Själva läsupplevelsen är väl inte så mycket att hurra för, det mesta kändes som självklarheter som tuggades om och om igen. Men så här i efterhand märker jag att några av tankarna hon försöker plantera i boken ändå nästlat sig in i mitt tänkande, och det är nog närmare bokens syfte än just en spännande läsupplevelse.

Det Kåver försöker få oss att göra är att i korthet att i större utsträckning acceptera våra egna tankar och känslor och sakernas tillstånd. Det är klokt, och ibland så klokt att det blir riktigt tråkigt. Antagligen skulle världen vara ett bättre ställe om alla kunde ha den självdistansen, antagligen skulle många kunna må mycket bättre, men det skulle kanske bli lite tröttsamt i längden om alla var så kloka. Och många bra berättelser om komplicerade relationer skulle nog aldrig bli skrivna.

Hur föds en barnboksklassiker?

Under ett par veckors tid har Allan Edwall läst Nalle Puh för hela familjen, morgon, middag, kväll. Ja, gärna 3-4 gånger på kvällen, och helst i bilen också. Även den bästa av barnböcker kan bli tröttsam i längden, men Milnes klassiker tål att nötas, speciellt med en så bra inläsning. Texten har också ett parallellt vuxentilltal: underfundigt, roligt och träffande. Han är inte ensam, vi hittar det ofta hos t.ex. Barbro Lindgren och namnen Astrid. I andra mästerverk för barn (t.ex. H.C. Andersens sagor) kan en vuxen hitta samhällskritik eller göra tolkningar kring mänskliga relationer och reaktioner. Är det månne detta som krävs för att en barnbok ska bli klassisk, helt enkelt att en vuxen ska stå ut med att läsa/höra den om och om igen eftersom den på något sätt även tilltalar henne?

Jag vet inte, frågan är väl om klassikerstämpeln idag snarare handlar om marknadsföring och gångbara figurer. Hur kan man annars förklara Barbapappas popularitet? De böckerna erbjuder en mycket märklig läsupplevelse, själv plågar jag mig igenom den som vi har. Här är det uppenbart inte texten som lockar utan bilderna. Man kan väl tänka sig att nostalgieffekten även gör sitt till. Vad tror du, vad krävs för att en barnbok ska överleva några generationer? Vilka av böckerna som ges ut nu kommer att hålla om femtio år?

När andra säger det bättre

Både Som en roman och Drottningen vänder blad, som jag just har läst, innehåller så många klokheter, små välformulerade aforismer som jag vill skriva av och rama in. Jag borde nog på allvar i alla fall göra det förra och samla citat någonstans. Frågan är hur och var? Helst vill jag ha dem i en tjock, vacker anteckningsbok jag köpte förra hösten, som står i hyllan och väntar på sitt syfte. Om jag nu ska våga mig på att ens börja skriva i den. 280 sidor förpliktigar! Det gäller t.ex. att hitta ett passande citat att inleda med.

Samlar du citat? Var i så fall?

Nobelprisspekulation

Idag satsar jag på en lågoddsare och letar fram Ngugi Wa Thiong'o ur bibliotekets magasin. Lite panikartat, kan tyckas, men några sidor kan jag nog hinna med innan torsdag! Thiong'o verkar vara den typ av samhällsengagerad författare som Akademien brukar tycka passar in på Nobels något luggiga frormulering "det utmärktaste i idealisk riktning". Ska bli spännande att titta närmare på honom!

Förra året hade jag ganska mycket tur och lyckades läsa Müller flera månader innan priset. Det var kul!

Läsning om läsning om läsning...

...det är vad du ägnar dig åt just nu! (Och när du läste föregående mening blev det t.o.m. läsning om läsning om läsning om läsning!) Just nu läser jag två böcker om läsning. Den ena är Daniel Pennacs lilla Som en roman. Den har några år på nacken nu, och jag undrar om jag inte borde ha läst den tidigare? Jag menar, den borde i något sammanhang åtminstone ha funnits med på en lista med böcker jag förväntades läsa. Den är skriven i en tid när TVn och freestylen är romanläsandets största konkurrenter om ungdomars uppmärksamhet. Föräldrarna till en tonårspojke står rådvilla: varför vill han inte läsa? Vi som kämpat för att han ska älska litteratur! Modersmålsläraren i skolan väcker läslusten i en "hopplös" klass genom att läsa högt för dem. Läroplanen får vänta.

Boken väcker många tankar, dels eftersom jag jobbar i skolvärlden, men mest eftersom jag har två söner som en gång ska bli tonåringar men som än så länge älskar böcker. Jag är så nyfiken på hur det blir sedan. Kommer de att hitta läslusten eller inte? Hur kommer jag att reagera om de inte alls gör det? Kan jag verkligen låta bli att vara överentusiastisk när det gäller läsningen, så att de får känna att det sker på deras egna villkor? En sak som Pennac tar upp är att när han var barn sågs läsning som något onyttigt; man kunde förstöra ögonen och man skulle hellre leka ute än sitta med näsan i böckerna. Läsförbudet gjorde förstås läsningen än mer spännande! Jag minns faktiskt liknande episoder från min barndom, där jag smygläste i baksätet på bilen, fast mamma tyckte att det var viktigt att titta ut. När som helst kunde läsningen avbrytas av ett geografi-förhör: Jaha, var är vi nu då? Men, det vet du väl! Märkte du inte att vi precis åkte igenom Norrköping!? (På den tiden gick E4:an genom städerna.) Vad ska jag hitta på för att mina söner ska uppleva läsandet som nägot förbjudet och spännande?

I bilen lyssnar jag samtidigt på när Rakel Molin läser Drottningen vänder blad av Alan Bennett. Jag är en stor beundrare av Rakel Molins imiationer i Public service i P1, men den här inläsningen funkar inte alls. Hon läser hela boken, och drottningens tankar i synnerhet, med någon sorts snobbig, ironisk röst som förstör en hel del av det som verkar vara charmen med den här berättelsen. Inte sällan faller hon in i Gudrun Schyman-rösten, och det passar riktigt dåligt. Sedan är det nästan outhärdligt med till synes välartikulerade uttal som exv "träd-gården". Nä, jag står ut eftersom den bara är tre skivor lång och efterson jag tycker att jag kan omformulera det hela inne i huvudet till den ton som jag själv vill ha. Berättelsen är bedårande och intressant. Precis som Pennac väcker den tankar om litteraturens samverkan med sina läsare. Jag får återkomma till dessa tankar en annan gång!

P.S. För halvannat år sedan hade Lyran en tematrio som handlade om läsning om läsning. Där finns många boktips om man gillar att läsa om andra som läser!

Könsrollsfällor i barnböcker: Stereotypa vuxna

Om man tittar på nutida svensk bilderboksutgivning så tycker jag att det finns gott om könsrollsöverskridande barn: flickor får vara arga och äventyrslystna, pojkar får vara kära och känsliga. Jag har inte så bra koll på om det ser annorlunda ut i böcker för de lite äldre barnen, men för de allra minsta skildras ett brett spektra av känslor och aktiviteter för alla.

Som exempel kan jag lyfta fram Stina Wirséns Vem är arg?, som vi har läst flitigt hela sommaren för tvååringen. Den trassliga nallen kallas för hon och katten med hjärta på magen är en han. Här är det nallen som fräser till och inte vill släppa in katten i leken. När katten blir bestört och kallar henne dum så tvekar hon inte att dänga en kloss i huvudet på honom. Någon spontan empati för den ledsne katten får vi inte se, utan bara det där lilla nyfikna leendet som så ofta kommer fram när barn i den här åldern inser att de har gjort något som fick någon annan att reagera(se bilden). Wirsén fångar det på pricken! Nalleflickan är också den som initierar sparka-sönder-klosstorn-leken senare i berättelsen. Pojkkatten hämnas visserligen klossbankandet med att bita nallen i benet, men han uppvisar överlag en lite lugnare och mer empatisk inställning; han bjuder in nallen i leken trots att de bråkat, blir lite chockad över kloss-sparkandet och tröstar genast nallen när hon råkar få en kloss i huvudet. Uppfriskande, tycker jag, att en flicka kan tillåtas ha bråkiga tendenser och att en pojke kan få ha det empatiska övertaget. (Min femåring protesterade förresten häromdagen när han hörde mig läsa för lillebror; "Är nallen en tjej? Men, tjejer slåss ju inte!" Där fick vi en anledning att diskutera saken!)

Barn tillåts vara barn och inte kön i bilderböcker - bra så! Men de vuxna då? Vissa bilderböcker utspelar sig helt i barnens värld, men ofta dyker en och annan vuxen upp. Ja, vissa barnböcker handlar förresten inte om barn över huvud taget. Min uppfattning har i alla fall tidigare varit att de vuxna i bilderböcker ofta skildras mycket mer könsstereotypt än barnen, och även mer könsstereotypt än i vuxenlittertur. Det är lätt att lägga ner tankemöda på att barnen i berättelsen ska vara hela människor och sedan låte de vuxna bifigurerna vara schabloner. Manliga bifigurer har gärna en yrkesbeteckning (polisen, cirkusdirektören, doktorn), medan kvinnliga kan få nöja sig med att omnämnas som "damen med den blommiga kjolen" eller liknande. (Jo, även vuxna kvinnor tecknas ofta med kjol eller klänning, se mitt tidigare inlägg om kläder i barnböcker.) Man hittar mammor sysselsatta med hushållsbestyr och pappor som går till jobbet eller läser tidningen i fåtöljen. Det går att hitta pappor som lagar mat, men det finns få mammor som ägnar sig åt något roligt.

Är det inte viktigast att barnen i böckerna tillåts vara människor och inte kön? Måste de vuxna också vara det? Ja, självklart. Annars blir ju könsrollsöverskridandet bara på lek och låtsas. Ska bilden vara att så länge du är barn får du vara som du vill men sedan gäller andra regler? Lek gärna polis, lilla gumman, men riktiga poliser är män. Självklart påverkas barnen mest av sin omedelbara omgivning och vad de ser där, men om bilderböckerna kan erbjuda ett alternativ är väl det toppen!

Jag skriver att jag uppfattade bilden av vuxna i barnböcker på det här viset tidigare, eftersom jag just nu har svårt att komma med konkreta exempel. För nästan tio år sedan gjorde jag en liten halvvetenskaplig undersökning där jag såg dessa tendenser, men då tittade jag på barnböcker utgivna mellan 1990 och 2000. Kan det vara så att författare och illustratörer har tänkt till och kommit runt den här fällan? Jag hoppas det! Jag skulle nog inte hitta ogenomtänkta vuxenstereotyper hos t.ex. Emma eller Lisen Adbåge. Ett annat skönt exempel är pekboken Brum! Pling! Hallå! där pappa matar bebisen och dammsuger och mamma klipper gräset och sitter framför datorn (om jag inte minns fel).

Vad ser du i barnböckerna? Hur skildras de vuxna?

---------------------------------------------------------------------------

Läs gärna mina tidigare inlägg om könsrollsfällor i barnböcker, om kläder som könskod och pojken som norm!

Hon som det handlar om

Lyran efterlyser tre böcker med kvinnonamn i titeln i veckans tematrio. Här kommer de:

An någon outgrundlig anledning kom jag först att tänka på Fröken Smillas känsla för snö av Peter Höeg. (Sorry, jag vet inte hur jag får in ett danskt ö här.) Det jag minns bäst från den är de oväntat obehagliga vändningarna, en eldsvedd skalp, en udda sexscen och ett riktigt bra slut. Och så minns jag att jag läste den på en tågluff i Italien, i stekande julihetta! Vad minns du?

Mitta andra val blir Mästaren och Margarita av Bulgakov. Den berättelsen är ju fantastiskt märklig och härlig och påminner, när jag nu tänker på det, en hel del om Kärlekens historia av Nicole Krauss, som jag undvek att skriva så mycket om i vintras. Den förra börjar t.ex. på en parkbänk medan den senare slutar där. Båda berättelserna innehåller borttappade manuskript. Det kanske finns fler likheter än så? Bäst att läsa om Bulgakov vid tillfälle!

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman är så bra, helt enkelt för att Hjalmar Bergman är så bra. Finns det någon som skriver som han idag? Jag tar gärna emot tips! Fast, jag kan ju för all del läsa alla Bergman-böcker först. Har just börjat läsa om Farmor och vår herre och så kanske borde skriva ett inlägg om nostalgikicken i att lyssna på Markurells i Wadköping i våras. Minns ni förresten TV-filmatiseringen av Chefen fru Ingeborg, med Mona Malm och Björn Kjellman? Den var fin!

Vad borde en sverigedemokrat läsa?

Dagen har känts så oerhört dyster. Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen. Var sjuttonde person i landet tyckte igår att detta parti är det bästa landet har att erbjuda. Det går inte för mig att låta detta gå obemärkt förbi.

Jag tänker mig att bokläsning rimligtvis borde fungera som ett skydd mot främlingsfientliga åsikter. Att läsa om hur andra människor upplever världen, oavsett om dessa människor lever på ett glättig chiclit-moln, i en socialrealistisk diskbänksverklighet eller i en skruvad fantasyvärld, borde vidga perspektiven och göra dig mer ödmjuk. Men det är klart, det finns också gott om litteratur som bara befäster bilden av "främlingar" som omöjliga, som delar upp folk i onda skurkar och goda hjältar och målar upp enkla, onyanserade shabloner av grupper och människor. Ändå blir jag storligen förvånad av undersökningen som Bokomaten berättar om idag, där 17 av 461 tillfrågade bibliotekarier uppger sig rösta på SD.

Bokhora uppmanar idag till engagemang, och lovar att trycka på mångfald och öppenhet under hösten. Nu gäller det att visa var man står! En svensk tiger alldeles för mycket, men extremisterna är högljudda, inte minst på nätet. Jag för min del tänker fortsätta att i handling ta för givet att människor i min omgivning inte röstar på SD (även om jag under hela dagen gått runt och grunnat på vilka av alla jag mött som gjor just det), för det borde vara alldeles självklart. Visst har vi åsiktsfrihet i Sverige, men det betyder inte att det inte finns idiotiska åsikter.

Vad ska man läsa då, för att få insikt i andra människors situation och kunna känna empati med främlingar? Jag skulle rekommendera Mobergs utvandrarserie. Har du fler förslag?

Ett gammalt oavslutat projekt

Jag hittade ett inlägg om nämnt och onämnt kön hos Stina Wirséns barnbokskaraktärer och kom att tänka på att jag en gång i tiden utlovade en serie blogginlägg som skulle behandla könsroller i barnböcker. Jag lyckades då reflektera lite kring pojken som norm och könskodade kläder, men det finns ju så mycket mer att säga! Jaha, det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så, vad ska jag börja med: djur i barnböcker eller vuxna i barnböcker?

Mina läsare, med ludd i inälvsmaten

Jag har ju varit borta härifrån ett bra tag, pga att blogglivet helt enkelt inte fick plats i vardagen, och har just hittat den nya statistik-fliken! Det är kul att se att folk har ramlat in på bloggen då och då, även under uppehållet. Mitt inlägg Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri? verkar vara det mest lästa, och flera har googlat på just Khemiris namn. Titeln är måhända lite missvisande, så jag undrar just om dessa läsare hittade det de sökte.

En sak är säker, och det är att personen som sökte på "ludd i inälvsmat" rimligtvis inte hittade det hen sökte! Och jag undrar så vad det var som orsakade den sökningen. Ludd i inälvsmat!? (Och i.o.m. det här inlägget har jag antagligen garanterat en förstaplacering på google på just den sökningen!)

På besök i det självkritiska berättarjaget

En sak jag gillar med att lyssna på ljudböcker är att valet av titel oftast blir så slumpmässigt. Utbudet av ljudböcker på biblioteket är kraftigt begränsat, men därmed också överblickbart. Några hyllplan tittar jag snabbt igenom och blicken letar febrilt efter icke-deckare. Där är utbudet naturligtvis ännu mindre. Jag tar det som finns, det jag råkar hitta. Det kan ibland vara just det jag letar efter, men oftare är det något jag inte alls hade tänkt mig. Mina andra källor till ljudböcker är min pappa och min svärfar. Båda är med i en ljudbokklubb som gör att de aldrig behöver handla julklappar utan bara plocka någon mer eller mindre lämplig bok ur hyllan och paketera. Ingen av dem har väl stenkoll på vad jag gillar. Ibland får jag något riktigt bra, ibland slår de till med Liza Marklund.

En av de senaste ljudböckerna jag lyssnat på härstammar från pappas bokhylla, men jag plockade med mig den själv. Jag minns inte om det var för att pappa rekommenderade den eller för att det var den enda som inte var en deckare. Hur som helst så började jag lyssna på den utan att minnas vad den skulle handla om, utan att läsa på baksidan. Jag gillar när det blir så! Utan förväntningar ökar chanserna att bli positivt överraskad. Dessutom får man en ärlig chans att bilda sig en egen uppfattning om berättelsen i stället för att redan från början ha en baksidestolkning av typen "en berättelse om en man som i sökandet efter en skatt finner sig själv" i bakhuvudet. Jag lyssnar på ljudböcker när jag kör bil och då har jag lägligt nog inte heller möjligheten att snegla på baksidestexten i efterhand.

När jag började lyssna på Jag minns att jag sprang av Ron McLarty visste jag alltså inte vart den skulle ta mig. Den allra första biten var seg, tyckte jag. Huvudpersonen Smithy är en loj, miserabel och överviktig alhoholist som förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Han är full när han besöker dem på akuten och får lägesrapporten av läkarna, han är full på begravningen. Mer upplyftande berättelser har man ju hört. Historien fångade mig inte, men eftersom skivan ändå satt kvar i bilstereon när jag åkte till jobbet så fortsatte jag att lyssna. Och tur var väl det, för berättesen utvecklades naturligtvis och fick helt andra vändningar än jag först hade kunnat tro. Jag började gilla att ha Smithy Ide som reskamrat, så pass mycket att jag hälsade på honom när jag satte mig i bilen och verkligen saknade honom när boken var slut. Jag vill inte berätta för mycket vad den handlar om, för jag tycker att det är en sån där historia som ska falla över en i små bitar, lite i taget, annars tappar den sin största tjusningskraft.

Berättelsen är skriven i jagform och Smithy växlar mellan att berätta om något som hänt alldeles nyss och om saker som hände under hans uppväxt. Den påminner mig om Ut och stjäla hästar i upplägget och i tonen, men det kan också bero på att Torsten Wahlund och Rolf Lassgård låter ganska lika på rösten!

Något som jag tänkte på under lyssningen är hur väl McLarty har skildrat det förakt som Smithy hyser för sig själv. Han ursäktar sig i berättelsen, lägger gärna till "sa jag, dumt" efter sina egna uttalanden och återkommer ständigt till sin tafatthet, sina kroppsliga brister och hur han tycker synd om människor runt honom som måste stå ut med att se dem. Själv verkar han tycka om alla han möter, han ser det vackra och goda och får utan att egentligen säga eller göra något alls folk att öppna sig för honom. I och med detta blir Jag minns att jag sprang många människors berättelse. Om dessa berättelser har något gemensamt eller inte är svårt att säga, men de utgör en ... samtidsskildring.

Den vacklande självkänslan har Smithy Ide gemensamt med 17-åriga Cecile i Francoise Sagans klassiker Bonjour tristesse från 1954. Sagan var nitton när hon skrev boken och det märks hur nära hon fortfarande har till det sätt att tänka som ofta kan utmärka en person i de sena tonåren. Cecile har starka åsikter om det mesta. Nej, åsikter är fel ord - faktiskt kan man säga att hon i princip inte avslöjar några åsikter alls - hon har starka känslor kring det mesta. Hon blir impulsivt arg, häftigt eggad av (men inte förälskad i) sommarflirten och är däremellan svalt uttråkad. Hon har ständigt nya storslagna planer om hur hon ska vara , vem hon ska vara. Ena stunden drömmer hon om hur annorlunda och förfinad hon ska bli när hon låtit sig påverkas av inflytandet av pappans senaste kvinna. I nästa stund blir samma framtidsbild snarast ett skräckscenario. Det lustiga är att hon inte för sig själv velar mellan de två inställningarna utan de finns parallellt hela tiden och det förvånar henne inte alls att hon ändrar sig. När hon tänker på det ena sättet är det som om hon alltid har tänkt så, som om det var det enda självklara. Det hela fascinerar mig! Och så är det underbart att få lära sig ord som demimond och lapidarisk från en nittonåring!

Ett kort inlägg efter långt uppehåll

Tematrio - finns det ett bättre sätt att hosta igång en gammal blogg i koma? Lyran vill ha tre böcker som nöjer sig med få sidor för att förmedla en bra berättelse. Här kommer tre små pärlor:

Bonjour tristesse av Francoise Sagan har jag just lyssnat ut. Tre skivor får väl räknas som en kortis! Här får vi komma innanför skinnet, in i huvudet på en 17-årig flicka och följa med på hennes tankemässiga krumsprång kring vad hon vill eller inte vill att det ska bli av hennes sommar, hennes relationer och henne själv. Jag kanske återkommer till denna!

Det femte barnet av Doris Lessing läste jag för ett drygt år sedan. Så här skrev jag om den då.

Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel García Márquez skulle kunna kallas för en kriminalroman, eftersom den handlar om ett mord. Men redan på första sidan vet vi vem som mördas och vem som mördar och sedan ägnas resten av berättelsen åt att kartlägga hur i hela fridens namn det kunde gå så illa. Upplägget är inte helt olikt det i Citizen Kane, med en undersökande journalist som i efterhand vill rekonstruera ett händelseförlopp.

Sådärja, det var ju inte så svårt att knåpa ihop något tillslut! :-)

Tankar i ett liv

Jag fick en julklapp, en mycket miljövänlig och anti-kommersiell julklapp, av bloggvännen Vixxtoria. Aldrig förr har jag letat reda på en julklapp på biblioteket! Men jag har heller sällan fått en så uttänkt julklapp som ett personligt boktips med en lång motivering. Nu är boken läst - Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margaretha Strömstedt - och förutom att det gick fort och lätt, precis som utlovat, var det också en fin läsupplevelse.

Boken är självbiografisk, men mer av en tankebok än en berättelse om hennes liv. Vi får glimtar ur livet, små berättelser som är helt fristående men ändå tematiskt hänger ihop. Jag gillar verkligen det upplägget. Många viktiga händelser hoppas helt sonika över, men ibland kan man ana dem. Jag gillade hennes språk också. Hon skriver självutlämnande; det handlar om relationen med maken, om broderns självmord, om tvivel och otillräcklighet. Det är som om hon försöker att pussla ihop alla dessa små berättelser till en sammanhängande bild, en förklaring till varför hon är som hon är, varför allt blev som det blev. Slutet är svindlande och befriande! Kanske letar jag reda på hennes andra självbiografiska böcker för att komplettera bilden.

Eftersom jag nu hade fått den här boken som en speciellt utvald gåva av någon som bara känner mig litegrand blev jag också häpen och road över en hel del små lustiga kopplingar till mitt eget liv i Strömsteds berättelser. Jag tror att Vixxtoria är privatdetektiv, eller i alla fall en god människokännare!:-) (Och, nej, jag tänker inte avslöja de kopplingarna här.)

En sista intressant aspekt blandade in ytterligare en person i läsningen, nämligen en tidigare låntagare. Hen hade lämnat små spår efter sig i form av understrykningar. Det som strukits under var svårförstådda ord och uttryck, kanske sådant som läsaren slog upp i ett lexikon. Det lustiga var att många av de understrukna orden var ganska vardagliga medan de mer avancerade orden lämnades därhän. (Jag kan återkomma med exempel) Understrykningarna upphörde en bit in i boken - hade hen gett upp? Det här blev en helt egen liten historia värd att fundera på medan jag läste!

Tack än en gång, Vixxtoria, för en jättefin julklapp! Jag hade garanterat aldrig hittat den utan dig.

Länge leve dem som inte gjorde det.

Jag hoppar på veckans tematrio hos Lyran och väljer ut tre läsvärda gamla svenskar. Ingen av dessa blev dock särskilt gammal, eftersom de alla tre valde att försvinna i förtid.

1. Karin Boye har med sin kultstatus nästan tjatats sönder. Men hon är ju så lysande att det faktiskt inte går! Hon får det att verka så enkelt att skriva poesi på vers; det är genialt. Kallocain var det länge sedan jag läste, den skulle jag gärna läsa om.

2. Stig Dagerman var en förträfflig novellist och hans dagsedel-dikter är så vassa i sin kyliga indignation. Många är ju direkt tidsbundna, men skulle tyvärr, med någon mindre förändring, fortfarande träffa rätt. Den här fanns i min barndoms diktbok.

3. Om jag kommer att tänka på en dikt jag har läst någonstans visar den sig ofta vara skriven av Hjalmar Gullberg. Död amazon gör mig tårögd varje gång.

Här och där, nu och då

Det är kul att läsa flera böcker samtidigt och hitta kopplingar dem emellan. Ibland kanske de utspelar sig under samma tid fast på två olika platser, som när jag läste Glasfåglarna och Everything is illuminated och Sista kulan sparar jag åt grannen i tät följd. Alla tre utspelar sig delvis vid tiden för andra världskrigets utbrott, och det är intressant och lite svindlande att tänka sig dessa personer existerar samtidigt i sina olika världar, med sina olika bekymmer och glädjeämnen. När Nancy cyklar till posten på den uppländska landsbygden planerar man bröllop i Ukraina. Fast böckerna är helt olika i stil och innehåll kan de ändå knytas samman.

För en tid sedan läste jag Analys av ett mord samtidigt som jag lyssnade på Frukost på Tiffanys. Ja, alltså, jag har inte simultankapacitet nog att läsa och lyssna samtidigt (om jag ändå hade det!), men jag varvade dem. Båda utspelar sig i New York fast vid olika tider. I Analys av ett mord låter Jeb Rubenfeld oss få vara med när Sigmund Freud för första gången besöker staden år 1909. Han dras av en slump in i en mordutredning eftersom ett vittne verkar ha drabbats av ofrivillig stumhet och minnesförlust. Det mesta av handlingen är fiktivt förstås, men det blandas med vad som känns som gedigna kunskaper både om Freud och psykoanalysen och om livet i New York vid den här tiden. En rolig detalj är t.ex. beskrivningen av hur hästdroskorna mer och mer börjar ersättas av automobildroskor. Bra, tycker de flesta, för då slipper man föroreningarna (läs: hästskiten)! Det finns inget bättre sätt att lära sig om historia än att läsa skönlitteratur. En riktigt duktig och påläst författare kan verkligen levandegöra de historiska förloppen och hur de påverkade vanliga människor. Just New York vid just den här tiden känns dessutom extra intressant för mig eftersom min mormorsmor bodde där då.

I Frukost på Tiffanys har det blivit 40- eller 50-tal i New York och vi får lära känna den unge författaren som lär känna den irriterande men fascinerande nittonåringen Holly Golightly, som bor i hans hus. Truman Capotes kortroman/långnovell är mycket mer ett personporträtt än en miljöbeskrivning men i vissa scener skymtar staden fram, men mindre, mer hemtrevlig än i Analys av ett mord. Jag gillade verkligen Mathias Henrikssons inläsning av berättelsen. Han får till den där femtiotalstonen i Hollys repliker. Och då kan jag se dem framför mig, de nu drygt åttioåriga tanterna i bekantskapskretsen; unga, sprudlande, gestikulerande och mer vågade än man idag skulle kunna tro. Även den närmaste, personliga historian kan få liv genom litteraturen!

(Jag ber om ursäkt för hur detta inlägg ser ut! Uppenbarligen var det ingen bra idé att skriva det på annan plats än i direkt i bloggen. Jag får bara inte till radbrytningarna!)

Kvällens äventyr och lyckliga slut

När det känns som om jag inte hinner läsa måste jag ju ta med i beräkningen att jag i alla fall läser en hel del barnlitteratur!

Femåringen ville läsa Vasagrisen vid nattningen ikväll. Björn Bergenholtz har gjort minst fyra böcker om grisen Lindbom och hans äventyr i olika historiska sammanhang. I Vasagrisen släpas han ombord på Vasa för att bli middagsmat åt en "vissel-amilar". Lindbom smiter förstås, springer, likt Kate Winslet och Leonardo di Caprio på Titanic, runt i alla olika utrymmen på Vasa och överlever slutligen skeppsbrottet fastklamrad vid en avbruten mast. "Det slutade lyckligt i alla fall!" suckar femåringen lättad, när sista bilden visar Lindbom bland vrakspillrorna. Jag tänker att jag inte ska säga emot honom sådär precis innan han ska sova.

Ettochetthalvtåringen vill just nu helst höra Simons anka, av underbara Ann-Clara Tidholm, som nattningsrutin. Handlingen är lika vardagligt rafflande som den brukar vara i Tidholms böcker. Simon har en anka i ett snöre, men snöret lossnar och ankan rullar iväg. Den rullar förbi leksaker, barn, en krokodil (!), hamnar i havet, simmar runt, kastas av en våg upp i luften, flyger lite och återvänder till Simon. "Det var roligt i världen, men farligt också" blir den pricksäkert åldersanpassade slutsatsen innan Simon, som har en anka, och ankan, som har Simon, går hem.

Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri?

Jag ska utveckla förra inläggets tanke en aning och låta detta inlägg handla mer specifikt om Khemiris böcker, vilket var ursprungstanken.

Jonas Hassen Khemiri skriver in sig själv i både Ett öga rött och Montecore. I den sistnämnde spelar han en huvudroll; författaren Jonas Hassen Khemiri skriver, tillsammans med pappans barndomsvän Kadir, en roman om sin egen uppväxt och om sin pappa. Barndomsminnena skrivs i retrospektion och när vi läser Kadirs reaktioner på de olika avsnitten kan vi också ana att de friseras och förvrids en aning. Fast ofta finns inte de bitarna som Kadir kommenterar med i romanen - alltså har de ändrats, men har de ändrats till den sanna versionen eller till en annan halvlögn? Och hur i hela världen hänger romanens Jonas Hassen Khemiri ihop med verklighetens Jonas Hassen Khemiri? Vad är sant, vad är påhitt, och framför allt: spelar det någon som helst roll när man skapar litteratur? Här uttalar han sig själv om Montecore, om "fantasins seger och vikten av att leka med författarens makt över läsaren".

I Ett öga rött fungerar Khemiri som en bifigur som flyttar in i lägenheten bredvid huvudpersonen Halim, och det antyds också att hela boken kan vara ett autentiskt dokument som Khemiri har fått av Halim, att publicera precis som det är. Så vem är Halim och vem är Khemiri och var går gränsen? Jag är inte alls intresserad av att veta det egentliga svarer utan gillar verkligen att grubbla på det! Montecore består till stor del av brev, men Ett öga rött är skriven som en dagbok. Och hur autentisk är då en dagbok? Berättar den sanningen om huvudpersonens liv, tankar och handlingar? Ha, skulle inte tro det! Halim berättar exempelvis att han med svårighet får på sig sin pappas största t-shirt, eftersom han har så stora muskler... hm. På flera ställen ändrar Halim sin brättelse i efterhand och menar att han hade velat göra så, men gjorde det inte. Detta blir en vink om att vi egentligen inte kan lita på någonting han skriver. Är han en ligist? Klottrar han på toaletterna och sparkar ner sina klasskamrater? Trycker han på "mute" och är stentuff när elevassistenten försöker vara juste? (Hm, elevassistenten kanske iofs indikerar att han bråkar en del). Och pratar han en så bruten svenska som han skriver - nej, det får vi flera ledtrådar till att han inte alls gör.

Och när man tänker såhär så blir huvudpersonerna i Montecore och Ett öga rött ganska lika varandra, trots att de är så olika. Om båda två fabulerar och överdriver en viss sida hos sig så kanske de egentligen är samma person, fast i två olika fantasier? Är det där, någonstans mitt emellan som vi hittar Khemiri, den verklige Jonas Hassen Khemiri? Ingen aning, men det är roligt att tänka på!

Är det sant som det är sagt?

Sanna historier är väldigt populärt. Från elevhåll får jag ständigt höra att berättelser ur verkliga livet är viktigare, intressantare och mer spännande och läsvärda än påhittade.Jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Liksom det faktum att så många känner sig lurade när det framkommer att den där sanningen kanske inte var så sann, när allt kom omkring. Som psykologiintresserad ställer jag mig naturligtvis frågan: varför detta behov av sanning? Varför denna misstänksamhet mot fiktion?

Jag tror att det där med att bli lurad är en viktig faktor. Vem tror på sagor? Det är väl lite barnsligt? Om jag visar att jag håller mig i den verkliga världen så framstår jag nog som mer vuxen, mer seriös. Det går i linje med barnets behov av att avslöja tomten, att se linorna som skådespelaren flyger i, att poängtera att jag förstår minsann att det här inte är på riktigt! Jag ser de faktiska förhållandena! Mig ska ni inte tro att ni lurar!

Antagligen spelar min egen förmåga att bedöma in. Om jag känner mig osäker på vad jag ska tro på, vad som är fakta och fiktion och hur i hela friden man avgör det så kanske jag inte vill riskera att verka dum om jag "går på" en uppdiktad historia. Då är det säkrare att hålla sig till det som faktiskt stämmer, för det kan jag lita på. Jag kan tänka mig att detta kan ligga till grund både för valet av verklighetsbaserade berättelser och indignationen när de inte är sanna. Det märkliga här blir ju att den sanna berättelsen är mindre tillitlig än den uppdiktade. Påhitten är påhitt och står för det, men sanningen har alltid ett större eller mindre mått av lögn och/eller subjektivitet i sig, vilket gör den mycket svårare att bedöma. Så där biter jag mig själv i svansen om jag tror att sanna historier kan jag lita på.

Ytterligare en faktor skulle jag tippa är nyttotänkandet. Vad är meningen med att ägna tid och kraft åt att läsa om sådant som någon har hittat på? Hellre lär jag mig något om världen genom att läsa om sådant som faktiskt har hänt.

Slutligen (i min reflektion - det finns säkert en uppsjö av fler orsaker) blir de sanna bilderna ur verkligheten  relevanta när jag sätter dem i relation till mig själv. Det finns en igenkänningsfaktor; det här är inte obekant för mig, jag förstår vad som menas, vilken värld dessa personer lever i. Jag kan jämföra deras situation med min egen och förhoppningsvis komma fram till att jag har det ganska bra och är en god människa.

Själv älskar jag när litteraturen balanserar på gränsen mellan saga och sanning, när den leker med begreppen, medvetet luras eller är oklar. Jag tycker om att inte veta, att tvingas tänka vidare, undra, försöka dra egna slutsatser. Jonas Hassen Khemiri balanserar så härligt självsäkert på den här gränsen, både i Ett öga rött och i Montecore. Han lurar oss åt ena eller andra hållet, låter oss tro på något som vi i nästa ögonblick måste förkasta. Han gör det inte för att luras och sedan peka finger; han utvecklar sina läsares förmåga till kritiskt tänkande och ifrågasättande.

Nytt år, nya tag: upp på hästen igen!

Nu har jag gått och grunnat några dagar på vad jag ska skriva på bloggen, och liksom fastnat. Det var så längesedan att det känns som om jag borde börja med något viktigt och genomtänkt och inte bara "jaha, nu har jag äntligen läst Ett öga rött och den var ju riktigt bra men inte alls som jag tänkt mig trots att jag läst femtioelva bokrecensioner av den". (Fast det skulle i och för sig stämma rätt så bra med läget.) Så här sitter jag nu och skriver något sorts "kära dagbok, uräkta att det var så längesedan jag skrev" och kommer nog inte komma så mycket längre i kväll, för det finns inte tid till det där genomtänkta och intressanta inlägget. Men nu har jag i alla fall tagit tag i det, så att det inte ser ut som om jag totalt tappade intresset för litteratur efter Lisa Marklund-utflykten jag skrev om sist! (Kan tillägga att jag tappade intresset för Marklund i alla fall...)

(Och som en parentes undrar jag varför i hela världen jag hade så många besökare idag, innan jag skrev detta alltså? Har ngn länkat?)