Sidor

24 september 2010

Könsrollsfällor i barnböcker: Stereotypa vuxna

Om man tittar på nutida svensk bilderboksutgivning så tycker jag att det finns gott om könsrollsöverskridande barn: flickor får vara arga och äventyrslystna, pojkar får vara kära och känsliga. Jag har inte så bra koll på om det ser annorlunda ut i böcker för de lite äldre barnen, men för de allra minsta skildras ett brett spektra av känslor och aktiviteter för alla.

Som exempel kan jag lyfta fram Stina Wirséns Vem är arg?, som vi har läst flitigt hela sommaren för tvååringen. Den trassliga nallen kallas för hon och katten med hjärta på magen är en han. Här är det nallen som fräser till och inte vill släppa in katten i leken. När katten blir bestört och kallar henne dum så tvekar hon inte att dänga en kloss i huvudet på honom. Någon spontan empati för den ledsne katten får vi inte se, utan bara det där lilla nyfikna leendet som så ofta kommer fram när barn i den här åldern inser att de har gjort något som fick någon annan att reagera(se bilden). Wirsén fångar det på pricken! Nalleflickan är också den som initierar sparka-sönder-klosstorn-leken senare i berättelsen. Pojkkatten hämnas visserligen klossbankandet med att bita nallen i benet, men han uppvisar överlag en lite lugnare och mer empatisk inställning; han bjuder in nallen i leken trots att de bråkat, blir lite chockad över kloss-sparkandet och tröstar genast nallen när hon råkar få en kloss i huvudet. Uppfriskande, tycker jag, att en flicka kan tillåtas ha bråkiga tendenser och att en pojke kan få ha det empatiska övertaget. (Min femåring protesterade förresten häromdagen när han hörde mig läsa för lillebror; "Är nallen en tjej? Men, tjejer slåss ju inte!" Där fick vi en anledning att diskutera saken!)

Barn tillåts vara barn och inte kön i bilderböcker - bra så! Men de vuxna då? Vissa bilderböcker utspelar sig helt i barnens värld, men ofta dyker en och annan vuxen upp. Ja, vissa barnböcker handlar förresten inte om barn över huvud taget. Min uppfattning har i alla fall tidigare varit att de vuxna i bilderböcker ofta skildras mycket mer könsstereotypt än barnen, och även mer könsstereotypt än i vuxenlittertur. Det är lätt att lägga ner tankemöda på att barnen i berättelsen ska vara hela människor och sedan låte de vuxna bifigurerna vara schabloner. Manliga bifigurer har gärna en yrkesbeteckning (polisen, cirkusdirektören, doktorn), medan kvinnliga kan få nöja sig med att omnämnas som "damen med den blommiga kjolen" eller liknande. (Jo, även vuxna kvinnor tecknas ofta med kjol eller klänning, se mitt tidigare inlägg om kläder i barnböcker.) Man hittar mammor sysselsatta med hushållsbestyr och pappor som går till jobbet eller läser tidningen i fåtöljen. Det går att hitta pappor som lagar mat, men det finns få mammor som ägnar sig åt något roligt.

Är det inte viktigast att barnen i böckerna tillåts vara människor och inte kön? Måste de vuxna också vara det? Ja, självklart. Annars blir ju könsrollsöverskridandet bara på lek och låtsas. Ska bilden vara att så länge du är barn får du vara som du vill men sedan gäller andra regler? Lek gärna polis, lilla gumman, men riktiga poliser är män. Självklart påverkas barnen mest av sin omedelbara omgivning och vad de ser där, men om bilderböckerna kan erbjuda ett alternativ är väl det toppen!

Jag skriver att jag uppfattade bilden av vuxna i barnböcker på det här viset tidigare, eftersom jag just nu har svårt att komma med konkreta exempel. För nästan tio år sedan gjorde jag en liten halvvetenskaplig undersökning där jag såg dessa tendenser, men då tittade jag på barnböcker utgivna mellan 1990 och 2000. Kan det vara så att författare och illustratörer har tänkt till och kommit runt den här fällan? Jag hoppas det! Jag skulle nog inte hitta ogenomtänkta vuxenstereotyper hos t.ex. Emma eller Lisen Adbåge. Ett annat skönt exempel är pekboken Brum! Pling! Hallå! där pappa matar bebisen och dammsuger och mamma klipper gräset och sitter framför datorn (om jag inte minns fel).

Vad ser du i barnböckerna? Hur skildras de vuxna?

---------------------------------------------------------------------------

Läs gärna mina tidigare inlägg om könsrollsfällor i barnböcker, om kläder som könskod och pojken som norm!

2 kommentarer:

  1. Som jag har väntat! Mycket spännande läsning och jag får många infall, men jag hinner inte kommentera så mycket nu.

    Men en sak som jag tänker på (och som tangerar det du skriver) är hur mycket ansträngning och medvetenhet det innebär att göra de här könsöverskridande vuxna. Något som ändrats de sista decenniet är väl att nya barnboksförfattare/illustratörer kommit till och att de är yngre och har en annan verklighet med sig i bagaget. Jag tror inte det är så markerat längre att ha en pappa som hämtar på dagis eller diskar. Däremot kan jag riktigt känna hur man ansträngt sig när mamma skildras som mitt i karriären och som någon som inte har tid och inte är närvarande. Mina tankar (on-the-fly liksom) är att det är okej att pappa är hemma och gör hemsysslor/kvinnosysslor, men inte lika okej att mamma jobbar utanför hemmet/gör traditionellt manliga sysslor. Vi är halfway there typ.

    Men jag ska fundera mer, för jag kom att tänka på lite exempel på både det ena och det andra. (Tyvärr kallar jobbet, för jag är ju en sån där karriärskvinna, så jag måste ägna det rätt mycket tid igen...)

    SvaraRadera
  2. Mycket intressant!

    Jag har läst flera böcker med pappor som sköter barn och hushåll på sistone. Några exempel: Det låter bra (Gesén/Gimbergsson), Ingrid och pappa (Janouch/Lindman) och Tyranno (Murray Brodin/Johansson). Men det stämmer nog som Vixxtoria säger att det inte är lika vanligt med normbrytande mammor, jag kommer i alla fall inte på en enda just för tillfället.

    Något som slog mig härom dagen när jag läste Ingrid och pappa är att det väldigt lätt antas att pappan är ensamstående om inte mamman syns till. Jag har nog trillat dit och tänkt så själv, i alla fall. Skulle jag gjort det om det varit en mamma i handlingen? I just Ingrid och pappa framgår det att pappa måste ha maten färdig tills mamma kommer hem, vilket kanske var ett sätt att slippa sådana automatiska slutsatser. Jag reflekterade också över detta med att pappor gör så mycket duktigsaker i böcker med moderna pappor. Om de bara lekte med barnen, skulle man anta att de då innehade den klassiska rollen som roliga lekfarbröder som överlåter de jobbiga sakerna till mammorna?

    SvaraRadera