Läsning om läsning om läsning...

...det är vad du ägnar dig åt just nu! (Och när du läste föregående mening blev det t.o.m. läsning om läsning om läsning om läsning!) Just nu läser jag två böcker om läsning. Den ena är Daniel Pennacs lilla Som en roman. Den har några år på nacken nu, och jag undrar om jag inte borde ha läst den tidigare? Jag menar, den borde i något sammanhang åtminstone ha funnits med på en lista med böcker jag förväntades läsa. Den är skriven i en tid när TVn och freestylen är romanläsandets största konkurrenter om ungdomars uppmärksamhet. Föräldrarna till en tonårspojke står rådvilla: varför vill han inte läsa? Vi som kämpat för att han ska älska litteratur! Modersmålsläraren i skolan väcker läslusten i en "hopplös" klass genom att läsa högt för dem. Läroplanen får vänta.

Boken väcker många tankar, dels eftersom jag jobbar i skolvärlden, men mest eftersom jag har två söner som en gång ska bli tonåringar men som än så länge älskar böcker. Jag är så nyfiken på hur det blir sedan. Kommer de att hitta läslusten eller inte? Hur kommer jag att reagera om de inte alls gör det? Kan jag verkligen låta bli att vara överentusiastisk när det gäller läsningen, så att de får känna att det sker på deras egna villkor? En sak som Pennac tar upp är att när han var barn sågs läsning som något onyttigt; man kunde förstöra ögonen och man skulle hellre leka ute än sitta med näsan i böckerna. Läsförbudet gjorde förstås läsningen än mer spännande! Jag minns faktiskt liknande episoder från min barndom, där jag smygläste i baksätet på bilen, fast mamma tyckte att det var viktigt att titta ut. När som helst kunde läsningen avbrytas av ett geografi-förhör: Jaha, var är vi nu då? Men, det vet du väl! Märkte du inte att vi precis åkte igenom Norrköping!? (På den tiden gick E4:an genom städerna.) Vad ska jag hitta på för att mina söner ska uppleva läsandet som nägot förbjudet och spännande?

I bilen lyssnar jag samtidigt på när Rakel Molin läser Drottningen vänder blad av Alan Bennett. Jag är en stor beundrare av Rakel Molins imiationer i Public service i P1, men den här inläsningen funkar inte alls. Hon läser hela boken, och drottningens tankar i synnerhet, med någon sorts snobbig, ironisk röst som förstör en hel del av det som verkar vara charmen med den här berättelsen. Inte sällan faller hon in i Gudrun Schyman-rösten, och det passar riktigt dåligt. Sedan är det nästan outhärdligt med till synes välartikulerade uttal som exv "träd-gården". Nä, jag står ut eftersom den bara är tre skivor lång och efterson jag tycker att jag kan omformulera det hela inne i huvudet till den ton som jag själv vill ha. Berättelsen är bedårande och intressant. Precis som Pennac väcker den tankar om litteraturens samverkan med sina läsare. Jag får återkomma till dessa tankar en annan gång!

P.S. För halvannat år sedan hade Lyran en tematrio som handlade om läsning om läsning. Där finns många boktips om man gillar att läsa om andra som läser!

Gammal bok i nya tankar, gamla tankar i ny bok

Jag (nej, egentligen var det faktiskt minstingen igen!) har plockat fram en bok som funnits i hyllan sedan 1995, då jag också läste den. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om boken, vet inte ens om jag verkligen läste klart den, men dess huvdperson har ofta gjort sig påmind i mina tankar. Hon är mycket speciell: en riktig outsider, ful och ensam med udda vanor. Jag inser när jag börjar läsa om boken att jag inte mindes allt om henne heller, t.ex. att hon samlar på böcker och ständigt hittar citat ur dem som passar situationer hon hamnar i. Jag mindes inte heller hennes alternativa tankevärld: en föränderlig skog där röda fåglar sjunger sånger om hennes känslotillstånd. Det sistnämnda får mig att tänka på Kino i Steinbecks Pärlan, som i brist på passande språkliga uttryck fylls av sången om familjen, sången om faran, sången om pärlan.

Tänk vad härligt att en bok alltid blir ny när man läser den i en annan kontext, i en annan del av livet, med andra litterära grannar i färskt i minnet. Så blir t.ex. en köksscen i inledningen till denna bok (Flickan i skogen av Vigdís Grímsdóttir) i tanken sammanblandad med de olika köksscenerna i Ut och stjäla hästar, som jag nyligen lyssnade till. Jag tänker mig att köket ser likadant ut.

Och apropå de där melodierna dyker några textrader upp i huvudet - en gång och för alltid inpräntade, omöjliga att få bort:

När man sitter såhär på ett café
med en liten fet dragspelare brevid sig
då faller visor in i huvudet hela tiden:
visor som passar så bra till det som passerar.
Och jag tänker särskilt på en,
som är skriven av han, Jaques Brels bror:
Kjell Brel.

"Under en filt i Madrid..."

Vad skriver jag egentligen?

När jag läser föregående inlägg tycker jag att det låter väldigt negativt och nästan lite föraktfullt. Det var verkligen inte min intention! Jag tycker om att lyfta fram sådant som böcker får mig att börja fundera kring, och då kanske jag låter hård och ifrågasättande? Som vanligt är det svårare att hitta rättvisande beskrivningar av det positiva. Jag är inte så förtjust i ordet "bra" som omdöme om en bok. Det säger inte särskilt mycket.

Glasfåglarna och Mosippan

Jag lyssnade på en författaruppläsning av Glasfåglarna. Eftersom texten är väldigt talspråklig lämpar den sig väl för uppläsning och Elsie Johansson kan sin berättelse i hjärtat, det hörs. Jag föredrar verkligen författaruppläsningar framför skådespelarinläsningar (med lysande undantag, naturligtvis). Det flyter så bra, man tänker inte alls på uppläsaren. Eller så tillför berättarrösten en djupare förståelse för texten, en lättare avkodning, en tolkningshjälp.

Nu är inte just den här boken särskilt svårtolkad, men jag kan tänka mig att tonen kunde ha blivit en annan om jag läst den själv, och det hade varit synd. Fortsättningen, Mosippan, lånade jag i bokform eftersom ljudboken inte fanns inne just då. Men eftersom jag hade lyssnat på första delen så följde rösten med mig även i den andra delen, så att också den på sätt och vis blev författaruppläst, fast i mitt huvud. Jag visste hur mamman skrattade, hur de dialektala orden skulle uttalas och hur Nancys lite buttra kommentarer lät.

Berättelserna kretsar kring Nancy, som i första boken är 13-14 år och i den andra 16-17. Hon lever under fattiga förhållanden på landsbygden i Uppland (tror jag att det är) och ägnar mycket av sin tid åt att fundera på och gissa sig till vad andra tycker och tänker om henne och hennes familj. Hon tycker sig veta att de, Tå-Pelles, är en visa på bygden: uttittade, skambefläckade, nedvärderade. Vi får inte så mycket till bevis för att det faktiskt är så som bybor och kamrater ser på familjen, men Nancy är ändå övertygad. Det blir viktigt att hålla ihop, att inte tappa i stolthet, att inte skämma ut sig ännu mer. I den andra boken märker man också hur mindervärdeskomplexet påverkar självbilden; är det inte larvigt att hon går hemma och studerar, hon som är så gammal? Vem tror hon att hon är? Den självömkande storasystern Betty, som tidigt fastnat i livet med barn hon inte vill ha och en man hon aldrivg varit kär i, hjälper henne förstås på traven med anklagelser och missunnsamhet. Men ändå känns det som om självbilden främst målas upp av Nancy själv. Och så är det väl ofta i verkliga livet.

Glasfåglarna har en mer sammanhållen intrig, med en sorts gåta som ska lösas kring den andra storasystern, medan Mosippan mest kretsar kring Nancys inre och yttre mognad och rörelse bort från barndomen, bort från föräldrahemmet (fast hon fortfarande bor hemma) samt drömmen om ett annat liv, ett bättre liv, en värdighet. Böckerna är inte omtumlande eller nyskapande. De passar in i den svenska arbetarlitteraturtraditionen och ger en levande bild av 30/40-talets Sverige på landsbygden, och av en ung flickas grubblerier och drömmar. (De senare, ska tilläggas, känns mer allmängiltiga än 40-tal, Sverige, landsbygd.)

Återigen, som med Mig äger ingen, slås man av värmen och kärleken mellan familjemedlemmarna (nåja, inte mellan alla, men i alla fall mellan Nancy och mamman) under povra förhållanden. Jag menar inte att det är överraskande att fattiga människor älskar varandra, men det är fascinerande hur långt man kan komma med kärlek och värme, hur mycket viktigare det är än materiell standard. Och inte heller där gör jag mig några illusioner om att materiell standard inte påverkar människors känsloliv och sociala förmåga, för det händer nog alltför ofta. Och kanske blir bilden av mamman som blir så till sig av glädje för en porslinskanna med blommotiv, eller hushållets första köpeblombukett romantiserad. Jag tänker: tänk om man ändå fick glädjas så! Tänk om man kunde uppskatta små saker på det sättet! Och ändå önskar man sig ju inte armodet som är upphov till den exotiska entusiasmen.

Det här med klass och klassresor och klasstolthet och klasskam är ett intressant ämne, outtröttligt intressant och omöjligt att helt få rätsida på. Som det här med normer och sociala koder. Nancy och hennes familj känner sig bortkomna i vissa sammanhang, när "fint folk" träffas och de ojar sig över om besökare till deras hem ska tycka att det duger åt dem. Jag tror inte att de någon gång tänker på att det kan fungera på samma sätt från andra hållet: att någon "finare" skulle kunna känna sig bortkommen hos dem, inte känna till koderna, inte hänga med i jargongen, inte komma in i gemenskapen. Även en arbetargemenskap kan vara uteslutande, men det kallas ofta för stolthet, i ordets mest positiva bemärkelse. (Nu tycker jag inte att det är utmärkande i den här boken, eller att stoltheten inte är befogad, utan det var en tanke som väcktes, i.o.m. mitt eget medelklasskomplex. Det är sällan man läser om någon som med stolthet beskriver sin medelklassuppväxt, liksom. Där förlöjligas gärna radhusidyllerna.)

Sista delen i serien ska jag nog spara lite, så får det bli ett kärt återseende den dagen!

Original eller översättning?

Jag lyssnar på Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska fortsätta med det eller låna den på svenska. Jag förstår, men inte så bra som jag skulle vilja. Jag vill inte missa bitar av historien, eftersom den är fantastisk, men risken är att jag missar ännu mer vid en översättning. Do you want to know why? I will explain why (som Alex i boken säger mest hela tiden! :-)).

Den här boken måste vara en översättares mardröm - eller kanske en översättares ljuva dröm om en riktig utmaning? Delar av historien är berättad av Alex från Ukraina. Han använder en minst sagt märklig engelska, som jag antar består en hel del av direktöversättningar från ryska men också av felaktigt uppfattade ord, uttryck och ordbildningar. Jag vet inte om Foer pratar ryska, eller om han hittat på alla intressanta och roliga vridningar av Alex' engelska, men om vi nu antar att han faktiskt kan ryska så har han gjort ett otroligt bra jobb med dessa partier. Det fina är att det felaktiga ofta blir roligt, typ: "My grandfather used to work, but now he is retarded". En översättare måste alltså hitta ord på svenska, som kan tänkas vara direktöversättningar från ryska, och som blir till ordvitsar på svenska, samtidigt som de motsvarar det faktiska innehållet i originalet. *puh* Jag måste nog ändå låna den på svenska, bara för att se hur översättaren har löst det hela!

Det bästa med att ha den här berättelsen på ljudbok är att man får den med en skön rysk brytning!