Jag (nej, egentligen var det faktiskt minstingen igen!) har plockat fram en bok som funnits i hyllan sedan 1995, då jag också läste den. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om boken, vet inte ens om jag verkligen läste klart den, men dess huvdperson har ofta gjort sig påmind i mina tankar. Hon är mycket speciell: en riktig outsider, ful och ensam med udda vanor. Jag inser när jag börjar läsa om boken att jag inte mindes allt om henne heller, t.ex. att hon samlar på böcker och ständigt hittar citat ur dem som passar situationer hon hamnar i. Jag mindes inte heller hennes alternativa tankevärld: en föränderlig skog där röda fåglar sjunger sånger om hennes känslotillstånd. Det sistnämnda får mig att tänka på Kino i Steinbecks Pärlan, som i brist på passande språkliga uttryck fylls av sången om familjen, sången om faran, sången om pärlan.
Tänk vad härligt att en bok alltid blir ny när man läser den i en annan kontext, i en annan del av livet, med andra litterära grannar i färskt i minnet. Så blir t.ex. en köksscen i inledningen till denna bok (Flickan i skogen av Vigdís Grímsdóttir) i tanken sammanblandad med de olika köksscenerna i Ut och stjäla hästar, som jag nyligen lyssnade till. Jag tänker mig att köket ser likadant ut.
Och apropå de där melodierna dyker några textrader upp i huvudet - en gång och för alltid inpräntade, omöjliga att få bort:
När man sitter såhär på ett café
med en liten fet dragspelare brevid sig
då faller visor in i huvudet hela tiden:
visor som passar så bra till det som passerar.
Och jag tänker särskilt på en,
som är skriven av han, Jaques Brels bror:
Kjell Brel.
"Under en filt i Madrid..."
Ooo ja, jag tänker ofta på den där raden "med en liten fet dragspelare bredvid sig". Jag tänker använda den som blogginläggsrubrik så snart som möjligt, men jag har bara inte kommit på vad innehållet ska vara.
SvaraRaderaAnnars håller jag helt med. Böcker förändras beroende på den kontext vari de läses. Det kan vara det som händer i livet samtidigt som man läser. Det kan vara (som du skriver här) de böcker man läser före och efter.
Jag funderar på om jag läst denna Grímsdóttir. Grandavägen fyra har jag läst (och för mig har den verkligen en intressant kontext), men inte denna tror jag. Mer isländskt åt folket!
Fast jag vill egentligen skriva "med en liten fet dragspelare brevé sig".
SvaraRaderaAh, vet du, Vixxtoria, vad glad jag blir över att äntligen plita ner ett inlägg och se dig hitta hit direkt!:-)
Menar du att jag brukar ta lite tid på mig och komma hit? Jag brukar titta in ett par gånger i veckan, men jag undrar om du egentligen är länkad till bokbloggar.nu? Det som hamnar där brukar jag se med en gång, så det ökar sannolikheten för att jag kommer snabbare nästa gång!
SvaraRaderaEller så måste jag börja med sånt där rss-flöde, och det vill jag egentligen inte.
Och självklart ska man egentligen skriva brevé, för det är ju vad han säger, Claes.
(Nu ska jag googla fram en version på youtube, så att jag kan lyssna också.)
Vixxtoria: Nej, nej, det var ingen ironi alls i min kommentar, bara sann glädje! Jag tänkte snarare att det var fantastiskt att någon fortfarande tittar in här (och det just efter att jag skrivit) med tanke på att jag ju knappt skriver alls längre.
SvaraRaderaBokbloggar.nu vill jag inte anmäla mig till, för dels vill jag inte lova att allt ska handa om böcker, dels vet jag inte om jag har så mycket att skylta med, precis!
Inte för att jag vill skriva ner någon blogg som är ansluten till bokbloggar.nu, men du är definitivt bättre än genomsnittet :-) Jag tittar så klart in här för att jag gillar det du skriver. (Och läser.)
SvaraRaderaHär är förresten det underbara resultatet av min sökning på youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=cGZ5HZk-FX8