05 juni 2009
Bättre än rester!
04 juni 2009
Könsrollsfällor i barnböcker: kläder som könskod
En bieffekt av att neutrala figurer ofta uppfattas som manliga är att flickor och kvinnor i bilderböcker tröttsamt ofta kläs upp i kjolar eller klänningar och den till synes obligatoriska rosetten i håret. Jo, så ser väl flickor ut ibland, men oftare på femtiotalet än idag. Nu tycker jag inte att det är något fel i att flickor kan ha klänningar (om de tillåts leka i dem) eller hårprydnader, men det irriterar att könet nödvändigtvis måste markeras. Det blir ytterligare ett bevis för att en människa är en man om den inte har synliga attribut som visar på motsatsen. Jag menar, ofta framgår könet på figuren ändå av berättelsen, om det nu ska vara så viktigt. Då kan väl en bilderboksflicka få ha jeans, keps och kort hår någon gång i alla fall? Eller är hon inte längre flicka då?
Ett intressant exempel tycker jag är Godnatt alla djur av Lena Arro med bilder av Catarina Kruusval. (Kruusval har även skrivit och tecknat Ellen-böckerna.) De två barnen som ska tälta i berättelsen kallas Bubblan och Pärlan. Bubblan har kort hår, jeans, tröja, mössa, gympaskor och Pärlan har tofsar, tunika, tights och skor med spänne. Bubblan är den aktive i historien: lyser med ficklampan och lugnar Pärlan som hela tiden hör konstiga ljud, förklarar vilka djur som kommer och varför de vill komma in i tältet. Så visst skulle man kunna säga att det här är en klassiskt könsrollskonservativ berättelse både i ord och bild? Det lustiga är bara att texten inte ger några personliga pronomen på barnen förrän på allra sista sidan! Som vuxen läsare tycker man sig snabbt känna igen upplägget "flicka och pojke på äventyr", ett koncept som ska garantera igenkänning för alla och som vi sett i otaliga böcker, filmer och julkalendrar genom åren, och så könsbestämmer vi barnen utan eftertanke. Inte så många pojkar klär sig som Pärlan (även om det naturligtvis också går an), men ganska många flickor klär sig som Bubblan. Varför skulle det inte kunna vara en berättelse om två flickor som ska tälta? Namnen i sig är ju inte alls könskodade. Bara för att de ser olika ut drar vi omedelbart slutsatsen att de är av olika kön, men de kanske bara har olika klädsmak? Det skulle mycket väl kunnat vara från min egen barndom, när jag och granntjejen tältade på vår baksida - vi var ungefär så olika. Nu smyger det sig in ett "han" i allra sista meningen, men det skulle man som högläsare kunna hoppa över, om man vill trotsa Kruusvals könssereotyper (som tyvärr syns lite även i hennes andra böcker, som vi trots det läser ofta).

Det här med tjejattribut är lyckligtvis inte regel i nyutkomna svenska bilderböcker. Pija Lindenbaums Gittan har t.ex. alltid byxor.
Det här med tjejattribut är lyckligtvis inte regel i nyutkomna svenska bilderböcker. Pija Lindenbaums Gittan har t.ex. alltid byxor.
Det här handlar om:
barnböcker,
könsroller,
könsrollsfällorna i barnböcker
Dagens kärleksförklaring: nektariner
Jag blir så glad när nektarinerna dyker upp i frukthyllorna såhär på försommaren! Det måste vara den bästa sommarfrukten, alla kategorier. Den är liksom så - fruktig: en lagom blandning av syrlig och söt smak och så saftigheten, som är precis vad jag är sugen på när jag är sugen på frukt. Och skalet har inte det där obehagliga luddet som gör att jag har svårt att äta persikor. Den enda nackdelen är väl att ätandet kan bli lite slabbigt.
Så, det var dagens fruktrecension! :-)
Så, det var dagens fruktrecension! :-)
Vart tog riktiga Babben vägen?
Jag började precis lyssna på när Babben Larsson läser Damernas detektivbyrå (Jo, det blir en del ljudböcker nu - det funkar helt enkelt inte att sitta med näsan i en bok med en tiomånaders bebis krypande kring fötterna). Babben läser, det kan väl inte gå fel? Hm, jag vet inte, jag. Till min stora besvikelse läser hon på någon sorts tillkämpad stockholmsk dialekt. Varför? Det är irriterande, men kanske inte tillräckligt störande för att ge upp lyssnandet.
Berlinerpopplarna
Persongalleriet i den här boken är härligt spretigt, något som bäddar för intressanta möten, eller krockar är kanske ett lämpligare ord. Jag gillar hur Ragde låter alla personerna få komma till tals i egna kapitel. Vi får verkligen uppleva hur olika förhållanden och händelser kan tolkas av olika människor. Det som i den enes ögon är ett fint och städat kök är i den andres ett sanitärt katastroforåde. Lite stereotypt tecknade kan de kännas, personerna, och då särskilt lillebror Erlend som uppfyller i princip alla bögklyschor som finns. Men lite är det en del av berättelse också, detta att alla har fastnat i sitt mönster, lever efter förväntningar oavsett om de slagit sig fria från föräldrarna eller inte.
När jag har läst klart tycker jag inte att jag har fått svar på alla frågor. Jag förstår fortfarande inte hur mamman har styrt sin familj, jag vet inte tillräckligt mycket om farfaderns död. Men boken har ju två fortsättningar och dessa kanske ger utförligare förklaringar? Jo, jag ska läsa dem, men jag känner ingen fanatisk brådska.
Bra uppläsning av Irene Lindh.
03 juni 2009
Mammor i litteraturen
Precis när jag tänkte skriva om hur många mödrar jag läst om på sista tiden lät Lyran veckans tematrio få handla om minnesvärda mammor i litteraturen! Nu backar jag i stället till tidigare läsupplevelser och skriver om de senast upplevda mödrarna vid något annat tillfälle.
1. Nora i Ibsens Ett dockhem är fortfarande idag en provocerande mamma när hon lämnar sina barn för att finna sig själv. Tyvärr har jag aldrig sett den på scen, bara läst den.
2.Först kom jag att tänka på Farmor i Farmor och vår herre – en riktigt dominant matriark, men sedan insåg jag att en annan av Hjalmar Bergmans mammor lämnat en tydligare minnesbild, nämligen Chefen fru Ingeborg, även hon en dominant och samtidigt sorglig mor som blir förälskad i sin dotters fästman. Jag såg och älskade TV-serien med Mona Malm i huvudrollen, och boken sträckläste jag för bara några år sedan.
3. Skräckmamman är väl Willies mor i Godnatt mister Tom, som misshandlar sina barn både fysiskt och psykiskt. Men Michelle Magorian har också skrivit en av de bästa mammorna i litteraturen i Hemlängtan. Rustys mamma (namnet finns bakom något i hjärnan just nu) försöker till en början vara sträng och göra det hon tror är rätt och riktigt för dottern, men inser slutligen sitt misstag och lyssnar i stället på dotterns egna vilja och de får en mer jämlik relation.
4. Det får bli en fjärde mamma, eftersom jag tänker på henne ibland, nämligen Simons mamma i Simon och ekarna (har glömt namnet här också - Karin, eller något i den stilen?). Hon är en så avgudad och perfekt mamma i alla avseenden att hon ger svärdottern enorm prestationsångest - hon kommer ju aldrig att kunna bli lika bra. Jag brukar tänka på denna skildring ibland när jag själv inte känner mig så perfekt, och intala mig att det är nyttigt för mina söners framtida föräldraskap och partners att inte ha en felfri förälder eller svär-dito att leva upp till! :-)
Slutligen tycker jag att Ringen-trilogin är värd att nämnas i sammanhanget p.g.a. dess fullständiga avsaknad av mödrar! Ni som kan böckerna utantill; nämns någons mor någonsin? Jag tycker att det är idel fäder - om man nu inte ska tolka honmonstret som en mardrömsbild av den onda modern...
1. Nora i Ibsens Ett dockhem är fortfarande idag en provocerande mamma när hon lämnar sina barn för att finna sig själv. Tyvärr har jag aldrig sett den på scen, bara läst den.
2.Först kom jag att tänka på Farmor i Farmor och vår herre – en riktigt dominant matriark, men sedan insåg jag att en annan av Hjalmar Bergmans mammor lämnat en tydligare minnesbild, nämligen Chefen fru Ingeborg, även hon en dominant och samtidigt sorglig mor som blir förälskad i sin dotters fästman. Jag såg och älskade TV-serien med Mona Malm i huvudrollen, och boken sträckläste jag för bara några år sedan.
3. Skräckmamman är väl Willies mor i Godnatt mister Tom, som misshandlar sina barn både fysiskt och psykiskt. Men Michelle Magorian har också skrivit en av de bästa mammorna i litteraturen i Hemlängtan. Rustys mamma (namnet finns bakom något i hjärnan just nu) försöker till en början vara sträng och göra det hon tror är rätt och riktigt för dottern, men inser slutligen sitt misstag och lyssnar i stället på dotterns egna vilja och de får en mer jämlik relation.
4. Det får bli en fjärde mamma, eftersom jag tänker på henne ibland, nämligen Simons mamma i Simon och ekarna (har glömt namnet här också - Karin, eller något i den stilen?). Hon är en så avgudad och perfekt mamma i alla avseenden att hon ger svärdottern enorm prestationsångest - hon kommer ju aldrig att kunna bli lika bra. Jag brukar tänka på denna skildring ibland när jag själv inte känner mig så perfekt, och intala mig att det är nyttigt för mina söners framtida föräldraskap och partners att inte ha en felfri förälder eller svär-dito att leva upp till! :-)
Slutligen tycker jag att Ringen-trilogin är värd att nämnas i sammanhanget p.g.a. dess fullständiga avsaknad av mödrar! Ni som kan böckerna utantill; nämns någons mor någonsin? Jag tycker att det är idel fäder - om man nu inte ska tolka honmonstret som en mardrömsbild av den onda modern...
02 juni 2009
Könsrollsfällor i barnböcker: Pojken som norm
Har du börjat berätta en historia för ett barn någon gång, om t.ex. en hund, och automatiskt, utan vidare eftertanke kallat hunden för "han"? Krävs det inte en medveten tanke för att göra den till en tik i stället? På samma sätt känns det som om många barnboksförfattare i första hand fantiserar kring pojkar och män när de skapar sina berättelser. Det finns naturligtvis massor av böcker om flickor, men ofta är de manliga figurerna/personerna i majoritet. Kan någon t.ex. komma på ett exempel på ett litterärt kompisgäng med en eller två pojkar och ett flertal flickor? Trion Pippi-Tommy-Annika är det enda exemplet jag kommer på. Astrid Lindgrens bullerbybarn utgörs också visserligen av fyra flickor och tre pojkar, men lilla Kerstin är ju inte precis en i gänget. Vanligare då är att en eller ett par flickor liksom har tillstånd att vara med pojkarna.
Vissa författare, som t.ex. Barbro Lindgren och Jan Lööf, har själva sagt att de hellre skriver om pojkar för att det är roligare (med reservation för att de inte använde exakt odret roligare, men något i den stilen). Jag tycker att det är ett märkligt argument, eftersom en flickkaraktär rimligtvis borde kunna göra, säga och tänka detsamma som en pojkkaraktär, men kanske hämmar flickkönet författarens fantasi? Sorgligt i så fall, tycker jag.
Det finns också en tendens hos läsare att tolka könlösa djur, människor eller andra figurer främst som män eller pojkar, i alla fall om de befinner sig i en neutral miljö och inte gör något som direkt tolkas som ett flickbeteende. Ta t.ex. Lena Landströms fina berättelser om en strand befolkad av flodhästar (En flodhästsaga, Småflodhästarnas äventyr, De nya flodhästarna). Där finns flodhästmadammen, som av namnet att döma är av uppenbart honkön, men alla de övriga flodhästarna är naket könlösa. Småflodhästarna är tre ungar, som alltid omnämns i plural och därför aldrig får några personliga pronomen. En nykommen unge kallas bara "den nya flodhästungen" och förblir även den könlös berättelsen igenom. Ändå är det så lätt att bara se fyra flodhästpojkar, så lätt att peka på bilden och tillägga "Titta vad han gör! Dyker från trampolinen!".
Vill vi ge våra barn, söner som döttrar, bilden av att en varelse som regel är en man, om inget antyder motsatsen? Själv kämpar jag både mot mina egna alltför snabba könsbestämningar och försöker att ifrågasätta fyraåringens tendens att se pojkar och hankön i det mesta. (T.ex. har han väldigt svårt att acceptera att dinosaurier också är flickor. Ja, kanske långhalsarna eller en och annan stegosaurus, men inte köttätarna! Vi får ta och låna boken om Tyra vid nästa biblioteksbesök.)
Hur gör du?
Vissa författare, som t.ex. Barbro Lindgren och Jan Lööf, har själva sagt att de hellre skriver om pojkar för att det är roligare (med reservation för att de inte använde exakt odret roligare, men något i den stilen). Jag tycker att det är ett märkligt argument, eftersom en flickkaraktär rimligtvis borde kunna göra, säga och tänka detsamma som en pojkkaraktär, men kanske hämmar flickkönet författarens fantasi? Sorgligt i så fall, tycker jag.
Det finns också en tendens hos läsare att tolka könlösa djur, människor eller andra figurer främst som män eller pojkar, i alla fall om de befinner sig i en neutral miljö och inte gör något som direkt tolkas som ett flickbeteende. Ta t.ex. Lena Landströms fina berättelser om en strand befolkad av flodhästar (En flodhästsaga, Småflodhästarnas äventyr, De nya flodhästarna). Där finns flodhästmadammen, som av namnet att döma är av uppenbart honkön, men alla de övriga flodhästarna är naket könlösa. Småflodhästarna är tre ungar, som alltid omnämns i plural och därför aldrig får några personliga pronomen. En nykommen unge kallas bara "den nya flodhästungen" och förblir även den könlös berättelsen igenom. Ändå är det så lätt att bara se fyra flodhästpojkar, så lätt att peka på bilden och tillägga "Titta vad han gör! Dyker från trampolinen!".
Vill vi ge våra barn, söner som döttrar, bilden av att en varelse som regel är en man, om inget antyder motsatsen? Själv kämpar jag både mot mina egna alltför snabba könsbestämningar och försöker att ifrågasätta fyraåringens tendens att se pojkar och hankön i det mesta. (T.ex. har han väldigt svårt att acceptera att dinosaurier också är flickor. Ja, kanske långhalsarna eller en och annan stegosaurus, men inte köttätarna! Vi får ta och låna boken om Tyra vid nästa biblioteksbesök.)
Hur gör du?
Det här handlar om:
barnböcker,
könsroller,
könsrollsfällorna i barnböcker
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)