Sann fiktion?

Sista skivan av Widdings På ryttmästarens tid visade sig vara en lång kommentar av författaren där han berättar om verkets tillkomst. Fantastiskt kul att lyssna på! Widding förklarar hur han sätter igång med arbetet med förvissningen om att han kommer att kunna styra fullständigt över sina karaktärers liv och leverne. Till sin förvåning och bestörtning upptäcker han dock att de lever sitt alldeles egna liv och inte alls vill leva och dö, vara onda och föröka sig på det sätt som han hade tänkt sig. Han är en historieberättare, det märks, för han dramatiserar samtalen mellan honom själv och romanfigurerna ledigt men uttrycksfullt.

Widding säger att han själv tror på att hans figurer har funnits, fast han vet att han hittat på dem. Det låter som om det är en förutsättning för att han ska kunna skriva bra. Det här resonemanget hänger ju ihop med tendensen att tycka att det dokumentära är bättre än det fiktiva, eller är jag ute och cyklar nu? En författare måste kanske tro på sina rollkaraktärer, utan att för den skull sträva efter att betrakta dem som sanna? Hm, snurrar in mig lite nu, känner jag.

En röst från förr

Jag var med fyraåringen på biblioteket och eftersom vi hade lite bråttom bad jag honom peka ut en ljudbok som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag stod där lite nervöst läppbitande och hoppades på att slippa de allra värsta. Tittade snabbt ut en reservplan, ifall valet blev helt hopplöst: Långsamhetens lov av Ove Wikström. (Fast jag vet inte om det är någon nyttig bok för mig som ständigt identifierar mig med sengångare och sniglar och snarare behöver en spark i ändan än ett ryck i bromsen). Fyraårsfingret nådde bara till de lägre hyllorna och landade, lustigt nog, på den mörkmurriga, oansenliga bokryggen intill Wikström: På ryttmästarns tid av Lars Widding.

Den här typen av slumpmässiga bokval gillar jag! Lars Widding var en blank sida i mitt medvetande och jag skulle med största sannolikhet inte valt den boken själv, för jag skulle inte reagerat på varken titel, författare eller omslag. Nu sitter redan fjärde skivan i bilstereon. Widding har själv läst in sin bok, och han måste ha gjort det för ett bra tag sedan. (På fodralet står att den är inspelad 1996, men det håller jag för föga troligt med tanke på att han dog 1994.) Hans tal låter lustigt föråldrat, som en blandning av Bagheras röst i Djungelboken (Gösta Prüselius) och Fred Åkerström. Till exempel uttalar han ordet plötsligt med långt ö: [plöötsligt], i stället för [plöttsligt]. Och jag kan avslöja att det ordet används ofta i berättelsen! Används det uttalet i någon dialekt idag? Här i stockholmstrakten hör jag i alla fall ingen säga så längre.

Litterära kalas

Lyran uppmanar oss att berätta om tre litterära firanden. Nu skriver hon specifikt "böcker där man firar något", men jag har valt att gå lite utanför ramen där.

1. Mitt favoritkalas i litteraturen måste vara bröllopet hos Bensvarfvars i Fredmans epistel n:o 40 av Bellman. Vilket bröllop! Det börjar brinna och brandkåren rycker ut, brudens mor håller inte på att bli insläppt, det gråts och sups och kyrkans insamlingsbössa länsas av prästen. Förutom hedersgästerna myllrar det, som brukligt hos Bellman, av "barn och pigor, gatmamseller och gesäller". Här kan du läsa hela den underbara texten (glöm inte att klicka på de röda orden för förklaringar!), och vill du lyssna på den så rekommenderar jag Cornelis version, även om han har skurit bort några verser. Om du är det minsta intresserad av Bellman bör du förresten titta runt ordentligt på den helt enastående sidan http://www.bellman.net/. Den är suverän.

2. Jag fortsätter på bröllopstemat och drar mig till minnes bröllopet i Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård. Nyblivne kyrkvärden Esping försöker göra en god gärning genom att viga samman ett ogift par som redan har en drös ungar. Nu minns jag inte alla detaljer, men det var storslaget!

3. Slutligen får det bli det alldeles förfärliga bröllopet i När man skjuter arbetare av Kertsin Thorvall. Det är bara en stor klump med obehag som växer och växer och slutar i tragedi.

Kort, lätt, roligt och spännande - bättre än ett kinderägg!

Kastade mig in i Cranes konditori av Cora Sandel ikväll. Hurra, den är riktigt rolig, och spännande hittills. Lite Hjalmar Bergman möter Jane Austen, kan man säga om man, som jag, inte läst något av Sandel tidigare. En snabbläsare klarar säkert av den på en timme. Själv satte jag i mig en tredjedel av den på en kväll. Nu smider jag som bäst planer kring den här romanens framtid...

Bara några bilresor till, Rolf och jag

Nu börjar jag bli ganska trött på Rolf Lassgård och hans uppläsning av Ut och stjäla hästar. Det känns som om jag har lyssnat på den i evigheter. Det kan ju ha att göra med att han använder ett tonläge hela tiden, och då menar jag ett tonläge. Egentligen passar det ganska bra till just den här romanen eftersom berättarjaget verkar vara en mycket sansad och relativt gammal man och berättelsen är allt annat än hetsig. Men just därför blir det också nästan outhärdligt när Lassgård entonigt släpar sig genom de fotografiskt detaljerade beskrivningarna av varje liten rörelse, hur någon håller en kopp, hur någon tar på sig strumporna, hur någon säger jaha och jaså. Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för om det är genialt eller bara irriterande. Men nu är jag inne på näst sista skivan, så snart släpper jag av Rolf på biblioteket igen och plockar upp en annan passagerare! Nu har jag ingen som ligger och väntar; vad ska det bli härnäst, tro?

Just-nu-läget II

Nu jobbar jag igen, och ännu har jag inte hittat rutiner för hur jag ska hinna hålla liv i den här bloggen. Jag tänker inte ge upp, men jag kommer kanske inte att synas så mycket här.

Just-nu-läget

Nu har jag en hel rad utlästa böcker som jag inte har skrivit om i listan till höger. Jag tänker inte heller känna mig tvungen att skriva om dem, men någon kommentar kommer säkert vad det lider! Det beror inte på att de inte berört eller gillats, bara på att jag just nu prioriterar annat. Om du som läser vill höra om tankar kring någon särskild bok kan du ju alltid hojta till.:-)

Jag skulle egentligen vilja skriva lite mer om barnböcker här. Vi läser ju en hel del sådant och vissa är verkligen värda att lyftas fram. Några hemlånade favoriter från senaste tiden har varit
I skogen av Eva Lindström, Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge, Femtiokronorskrämen av Emma Adbåge. (Och så länkar jag till recensioner i stället!)