Ett gammalt oavslutat projekt

Jag hittade ett inlägg om nämnt och onämnt kön hos Stina Wirséns barnbokskaraktärer och kom att tänka på att jag en gång i tiden utlovade en serie blogginlägg som skulle behandla könsroller i barnböcker. Jag lyckades då reflektera lite kring pojken som norm och könskodade kläder, men det finns ju så mycket mer att säga! Jaha, det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så, vad ska jag börja med: djur i barnböcker eller vuxna i barnböcker?

Mina läsare, med ludd i inälvsmaten

Jag har ju varit borta härifrån ett bra tag, pga att blogglivet helt enkelt inte fick plats i vardagen, och har just hittat den nya statistik-fliken! Det är kul att se att folk har ramlat in på bloggen då och då, även under uppehållet. Mitt inlägg Vem är egentligen Jonas Hassen Khemiri? verkar vara det mest lästa, och flera har googlat på just Khemiris namn. Titeln är måhända lite missvisande, så jag undrar just om dessa läsare hittade det de sökte.

En sak är säker, och det är att personen som sökte på "ludd i inälvsmat" rimligtvis inte hittade det hen sökte! Och jag undrar så vad det var som orsakade den sökningen. Ludd i inälvsmat!? (Och i.o.m. det här inlägget har jag antagligen garanterat en förstaplacering på google på just den sökningen!)

På besök i det självkritiska berättarjaget

En sak jag gillar med att lyssna på ljudböcker är att valet av titel oftast blir så slumpmässigt. Utbudet av ljudböcker på biblioteket är kraftigt begränsat, men därmed också överblickbart. Några hyllplan tittar jag snabbt igenom och blicken letar febrilt efter icke-deckare. Där är utbudet naturligtvis ännu mindre. Jag tar det som finns, det jag råkar hitta. Det kan ibland vara just det jag letar efter, men oftare är det något jag inte alls hade tänkt mig. Mina andra källor till ljudböcker är min pappa och min svärfar. Båda är med i en ljudbokklubb som gör att de aldrig behöver handla julklappar utan bara plocka någon mer eller mindre lämplig bok ur hyllan och paketera. Ingen av dem har väl stenkoll på vad jag gillar. Ibland får jag något riktigt bra, ibland slår de till med Liza Marklund.

En av de senaste ljudböckerna jag lyssnat på härstammar från pappas bokhylla, men jag plockade med mig den själv. Jag minns inte om det var för att pappa rekommenderade den eller för att det var den enda som inte var en deckare. Hur som helst så började jag lyssna på den utan att minnas vad den skulle handla om, utan att läsa på baksidan. Jag gillar när det blir så! Utan förväntningar ökar chanserna att bli positivt överraskad. Dessutom får man en ärlig chans att bilda sig en egen uppfattning om berättelsen i stället för att redan från början ha en baksidestolkning av typen "en berättelse om en man som i sökandet efter en skatt finner sig själv" i bakhuvudet. Jag lyssnar på ljudböcker när jag kör bil och då har jag lägligt nog inte heller möjligheten att snegla på baksidestexten i efterhand.

När jag började lyssna på Jag minns att jag sprang av Ron McLarty visste jag alltså inte vart den skulle ta mig. Den allra första biten var seg, tyckte jag. Huvudpersonen Smithy är en loj, miserabel och överviktig alhoholist som förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Han är full när han besöker dem på akuten och får lägesrapporten av läkarna, han är full på begravningen. Mer upplyftande berättelser har man ju hört. Historien fångade mig inte, men eftersom skivan ändå satt kvar i bilstereon när jag åkte till jobbet så fortsatte jag att lyssna. Och tur var väl det, för berättesen utvecklades naturligtvis och fick helt andra vändningar än jag först hade kunnat tro. Jag började gilla att ha Smithy Ide som reskamrat, så pass mycket att jag hälsade på honom när jag satte mig i bilen och verkligen saknade honom när boken var slut. Jag vill inte berätta för mycket vad den handlar om, för jag tycker att det är en sån där historia som ska falla över en i små bitar, lite i taget, annars tappar den sin största tjusningskraft.

Berättelsen är skriven i jagform och Smithy växlar mellan att berätta om något som hänt alldeles nyss och om saker som hände under hans uppväxt. Den påminner mig om Ut och stjäla hästar i upplägget och i tonen, men det kan också bero på att Torsten Wahlund och Rolf Lassgård låter ganska lika på rösten!

Något som jag tänkte på under lyssningen är hur väl McLarty har skildrat det förakt som Smithy hyser för sig själv. Han ursäktar sig i berättelsen, lägger gärna till "sa jag, dumt" efter sina egna uttalanden och återkommer ständigt till sin tafatthet, sina kroppsliga brister och hur han tycker synd om människor runt honom som måste stå ut med att se dem. Själv verkar han tycka om alla han möter, han ser det vackra och goda och får utan att egentligen säga eller göra något alls folk att öppna sig för honom. I och med detta blir Jag minns att jag sprang många människors berättelse. Om dessa berättelser har något gemensamt eller inte är svårt att säga, men de utgör en ... samtidsskildring.

Den vacklande självkänslan har Smithy Ide gemensamt med 17-åriga Cecile i Francoise Sagans klassiker Bonjour tristesse från 1954. Sagan var nitton när hon skrev boken och det märks hur nära hon fortfarande har till det sätt att tänka som ofta kan utmärka en person i de sena tonåren. Cecile har starka åsikter om det mesta. Nej, åsikter är fel ord - faktiskt kan man säga att hon i princip inte avslöjar några åsikter alls - hon har starka känslor kring det mesta. Hon blir impulsivt arg, häftigt eggad av (men inte förälskad i) sommarflirten och är däremellan svalt uttråkad. Hon har ständigt nya storslagna planer om hur hon ska vara , vem hon ska vara. Ena stunden drömmer hon om hur annorlunda och förfinad hon ska bli när hon låtit sig påverkas av inflytandet av pappans senaste kvinna. I nästa stund blir samma framtidsbild snarast ett skräckscenario. Det lustiga är att hon inte för sig själv velar mellan de två inställningarna utan de finns parallellt hela tiden och det förvånar henne inte alls att hon ändrar sig. När hon tänker på det ena sättet är det som om hon alltid har tänkt så, som om det var det enda självklara. Det hela fascinerar mig! Och så är det underbart att få lära sig ord som demimond och lapidarisk från en nittonåring!

Ett kort inlägg efter långt uppehåll

Tematrio - finns det ett bättre sätt att hosta igång en gammal blogg i koma? Lyran vill ha tre böcker som nöjer sig med få sidor för att förmedla en bra berättelse. Här kommer tre små pärlor:

Bonjour tristesse av Francoise Sagan har jag just lyssnat ut. Tre skivor får väl räknas som en kortis! Här får vi komma innanför skinnet, in i huvudet på en 17-årig flicka och följa med på hennes tankemässiga krumsprång kring vad hon vill eller inte vill att det ska bli av hennes sommar, hennes relationer och henne själv. Jag kanske återkommer till denna!

Det femte barnet av Doris Lessing läste jag för ett drygt år sedan. Så här skrev jag om den då.

Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel García Márquez skulle kunna kallas för en kriminalroman, eftersom den handlar om ett mord. Men redan på första sidan vet vi vem som mördas och vem som mördar och sedan ägnas resten av berättelsen åt att kartlägga hur i hela fridens namn det kunde gå så illa. Upplägget är inte helt olikt det i Citizen Kane, med en undersökande journalist som i efterhand vill rekonstruera ett händelseförlopp.

Sådärja, det var ju inte så svårt att knåpa ihop något tillslut! :-)

Tankar i ett liv

Jag fick en julklapp, en mycket miljövänlig och anti-kommersiell julklapp, av bloggvännen Vixxtoria. Aldrig förr har jag letat reda på en julklapp på biblioteket! Men jag har heller sällan fått en så uttänkt julklapp som ett personligt boktips med en lång motivering. Nu är boken läst - Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margaretha Strömstedt - och förutom att det gick fort och lätt, precis som utlovat, var det också en fin läsupplevelse.

Boken är självbiografisk, men mer av en tankebok än en berättelse om hennes liv. Vi får glimtar ur livet, små berättelser som är helt fristående men ändå tematiskt hänger ihop. Jag gillar verkligen det upplägget. Många viktiga händelser hoppas helt sonika över, men ibland kan man ana dem. Jag gillade hennes språk också. Hon skriver självutlämnande; det handlar om relationen med maken, om broderns självmord, om tvivel och otillräcklighet. Det är som om hon försöker att pussla ihop alla dessa små berättelser till en sammanhängande bild, en förklaring till varför hon är som hon är, varför allt blev som det blev. Slutet är svindlande och befriande! Kanske letar jag reda på hennes andra självbiografiska böcker för att komplettera bilden.

Eftersom jag nu hade fått den här boken som en speciellt utvald gåva av någon som bara känner mig litegrand blev jag också häpen och road över en hel del små lustiga kopplingar till mitt eget liv i Strömsteds berättelser. Jag tror att Vixxtoria är privatdetektiv, eller i alla fall en god människokännare!:-) (Och, nej, jag tänker inte avslöja de kopplingarna här.)

En sista intressant aspekt blandade in ytterligare en person i läsningen, nämligen en tidigare låntagare. Hen hade lämnat små spår efter sig i form av understrykningar. Det som strukits under var svårförstådda ord och uttryck, kanske sådant som läsaren slog upp i ett lexikon. Det lustiga var att många av de understrukna orden var ganska vardagliga medan de mer avancerade orden lämnades därhän. (Jag kan återkomma med exempel) Understrykningarna upphörde en bit in i boken - hade hen gett upp? Det här blev en helt egen liten historia värd att fundera på medan jag läste!

Tack än en gång, Vixxtoria, för en jättefin julklapp! Jag hade garanterat aldrig hittat den utan dig.

Länge leve dem som inte gjorde det.

Jag hoppar på veckans tematrio hos Lyran och väljer ut tre läsvärda gamla svenskar. Ingen av dessa blev dock särskilt gammal, eftersom de alla tre valde att försvinna i förtid.

1. Karin Boye har med sin kultstatus nästan tjatats sönder. Men hon är ju så lysande att det faktiskt inte går! Hon får det att verka så enkelt att skriva poesi på vers; det är genialt. Kallocain var det länge sedan jag läste, den skulle jag gärna läsa om.

2. Stig Dagerman var en förträfflig novellist och hans dagsedel-dikter är så vassa i sin kyliga indignation. Många är ju direkt tidsbundna, men skulle tyvärr, med någon mindre förändring, fortfarande träffa rätt. Den här fanns i min barndoms diktbok.

3. Om jag kommer att tänka på en dikt jag har läst någonstans visar den sig ofta vara skriven av Hjalmar Gullberg. Död amazon gör mig tårögd varje gång.

Här och där, nu och då

Det är kul att läsa flera böcker samtidigt och hitta kopplingar dem emellan. Ibland kanske de utspelar sig under samma tid fast på två olika platser, som när jag läste Glasfåglarna och Everything is illuminated och Sista kulan sparar jag åt grannen i tät följd. Alla tre utspelar sig delvis vid tiden för andra världskrigets utbrott, och det är intressant och lite svindlande att tänka sig dessa personer existerar samtidigt i sina olika världar, med sina olika bekymmer och glädjeämnen. När Nancy cyklar till posten på den uppländska landsbygden planerar man bröllop i Ukraina. Fast böckerna är helt olika i stil och innehåll kan de ändå knytas samman.

För en tid sedan läste jag Analys av ett mord samtidigt som jag lyssnade på Frukost på Tiffanys. Ja, alltså, jag har inte simultankapacitet nog att läsa och lyssna samtidigt (om jag ändå hade det!), men jag varvade dem. Båda utspelar sig i New York fast vid olika tider. I Analys av ett mord låter Jeb Rubenfeld oss få vara med när Sigmund Freud för första gången besöker staden år 1909. Han dras av en slump in i en mordutredning eftersom ett vittne verkar ha drabbats av ofrivillig stumhet och minnesförlust. Det mesta av handlingen är fiktivt förstås, men det blandas med vad som känns som gedigna kunskaper både om Freud och psykoanalysen och om livet i New York vid den här tiden. En rolig detalj är t.ex. beskrivningen av hur hästdroskorna mer och mer börjar ersättas av automobildroskor. Bra, tycker de flesta, för då slipper man föroreningarna (läs: hästskiten)! Det finns inget bättre sätt att lära sig om historia än att läsa skönlitteratur. En riktigt duktig och påläst författare kan verkligen levandegöra de historiska förloppen och hur de påverkade vanliga människor. Just New York vid just den här tiden känns dessutom extra intressant för mig eftersom min mormorsmor bodde där då.

I Frukost på Tiffanys har det blivit 40- eller 50-tal i New York och vi får lära känna den unge författaren som lär känna den irriterande men fascinerande nittonåringen Holly Golightly, som bor i hans hus. Truman Capotes kortroman/långnovell är mycket mer ett personporträtt än en miljöbeskrivning men i vissa scener skymtar staden fram, men mindre, mer hemtrevlig än i Analys av ett mord. Jag gillade verkligen Mathias Henrikssons inläsning av berättelsen. Han får till den där femtiotalstonen i Hollys repliker. Och då kan jag se dem framför mig, de nu drygt åttioåriga tanterna i bekantskapskretsen; unga, sprudlande, gestikulerande och mer vågade än man idag skulle kunna tro. Även den närmaste, personliga historian kan få liv genom litteraturen!

(Jag ber om ursäkt för hur detta inlägg ser ut! Uppenbarligen var det ingen bra idé att skriva det på annan plats än i direkt i bloggen. Jag får bara inte till radbrytningarna!)